You've got to get yourself together...

Aaron kallade Bono för den nya hungersnöden - the new fucking famine. Och för en irländare är det ganska starka ord. Många andra kritiserar U2 för att ha byggt ett helt musikimperium på endast tre ackord.

Det må så vara, men vissa kvällar är dessa tre ackord allt som behövs.

Ezra Pound

The apparition of these faces in the crowd;

Petals on a wet, black bough.

På fyllan kan vanliga träd bli till något otroligt vackert, nästan förföriskt

Har ni också såna dagar då ni går runt och pekar finger åt varje spegel?

Och det finns bara en sak att göra.

Men mest av allt hatar jag nog mig själv

Jesper: Ska du följa med ner på stan? Det är någon stödmarsch för munkarna i Burma.
Mikael: Nja jag vet inte. Känner mig lite förkyld.

Jag har aldrig känt mig som de ser ut

Så här glad blir man om man pluggar på universitet. Tydligen. Alla bilder på studenter ser exakt likadana ut. Förutom på utbytesstudenter, de är ännu värre: de håller om varandra, har stora ryggsäckar och är så vansinnigt glada att de verkar efterblivna, och man funderar på om de verkligen kan läsa överhuvudtaget.

Människorna på den här bilden (eller den typen de försöker efterlikna) är inte studenter, de är bara personer som är för lata att börja jobba, och slösar hellre bort fem år av sitt liv med att dricka te i ett studentrum och titta på Grey's Anatomy; i skenet av doftljus sitter de uppkurade på sängen iklädda en stor sunkig cardigan de ärvt av sin mormor eller nåt, och känner att de är vuxna och fria.
Veckan delas schematiskt upp i myskvällar, fester och kill-/tjejmiddagar. Alltid är det nåt och det är ju så roligt och underbart! Förutom när det är tentaperiod, ojojoj! Då pluggar man dygnet runt och gnäller om hur jobbigt det är att vara student. Värre än att vara afrikansk galärslav under antiken.

Människorna på den här bilden är också såna som klagar på hur sjukt lite pengar studenterna får, samtidigt som de går klädda i jeans för 1400 spänn.
Pissansikten, jag hatar er!

Spy galla, det är det enda jag kommer göra idag. Jag hatar allt just nu. Förutom Lasse Bengtsson.

Det finns inga gränser för högstadieelevernas skaparglädje

Sköna grabbar

Jag gillar Musse Hasselvall och Jonas Leksell. Mystuffa metromän med tatueringar och accesseoarer. Charmiga, ödmjuka och ärliga.

Jag gillar även deras livsåskådningsprogram om att starta en ny religion. Jag gillar reaktionerna som det förmodligen skapar i alla svenska varför-kan-det-inte-alltid-varit-som-det-alltid-varit?-hem; lönnfeta församlingsfundementalister som sitter och småfiser i nedsuttna IKEA-soffor i kristna och kälkborgerliga vardagsrum och skakar på huvudet och tycker att Musse och Jonas uppdrag är larvigt och oseriöst.

Aldrig tänker de tanken att deras egen religion är minst lika naiv och fabricerad.

Nöden är uppfinningens moder

Men nog skulle det krävas att jag slår pungen bra jäkla ofta innan jag sätter fast en sån där förnedrande skyddsrulle. Jag menar, hur dålig kan man vara på att cykla?

Umeå - Norrlands L.A.

U to the motherfucking Å! The city of birches. You better represent!

Det finns bara en sak att göra: ringa farfar, han vet ju allt

Men jag lär få avsätta en halvtimme åt ett svar utformat till en historia som tar mig från trettiotalets Vindeln till nutidens Väja. Och berör allt möjligt däremellan.


Jag kan föreställa mig hur det skulle börja:

"Ja...du vet det där med återställningsknappar började man inte med förrän i slutet av sjuttiotalet. Innan dess fick man stänga av alarmet manuellt med en skruvmejsel. Och före det fanns det inte ens något alarm. Då var det många som tyvärr hann tyna bort inne på handikapptoaletten innan någon började undra vart de tagit vägen. Och före det fanns det inga handikapptoaletter, nej på den tiden kallade man inte handikappade för handikappade, de var som vanligt folk och fick använda vanliga toaletter. Men då fanns iallafall riktiga toaletter, innan dess hade man bara dass. Vilket var lyx om man jämför med hur det var dessförinnan; då fick man gå ner till älven. Och ibland när man satt därnere kunde det flyta förbi ett flottlass med timmer. Då hade de just lossat på bröt uppe i vid Åliden. Jovisst, sånt fick man vara beredd på. Du vet jag jobbade själv som flottare flera somrar. Var ju fullständigt livsfarligt..."

Hur ska jag återställa det här?

Jag tycker om att sova en stund på eftermiddagen. Jag ligger på sängen och läser tills jag känner sömnen knacka på. Då lägger jag boken över bröstet och somnar in. Det är skönt, det är livet. Bara några minuter sådär, sedan vaknar jag till som en piggare och gladare man. Det stärker kreativiteten, inbillar jag mig.

Men idag kunde jag inte somna. Den där jävla återställningsknappen jagar mig! Snart måste jag cykla ner till universitetet och provtrycka. Men förmodligen blir jag inte klokare för det.

Hur funkar det?

Vad händer om man trycker på återställningsknappen när alarmet inte är igång?

Kanske uppstår något form av antiljud - ett sorts akustiskt tomrum som svävar iväg på ljudvågorna och letar upp ett annat alarmliknande ljud det kan svälja. Eller så uppehåller sig gapet, detta ljudvakuum, i samma fysiska utrymme (handikapptoaletten) som det är skapat i och väntar på nästa person som trycker på alarmknappen, varvid inget hörs.

Självklart vågar jag inte prova. Men ovetskapen driver mig till vansinne.

Jag kan nästan känna smaken i munnen

Nu har jag jobbat två dagar i rad (det har jag inte gjort sedan maj) och är outgrundligt sugen på rödvin. Så blir det när jag jobbar hårt; jag vill bli belönad i vin. Men eftersom jag är tråkig och konventionell kan jag inte dricka ikväll eller imorgon. Nej som den skötsamme pojke jag är väntar jag till helgen.

Men då jävlar! Då finns ingen botten.

Topp fem klyschor ur dagens hockeyartiklar i DN

5. Där har jag en del att jobba med, men jag kör för fullt på varje träning.
- Dick Axelsson, Djurgården

4. Juniorerna har verkligen tagit för sig både på träningarna och matcherna.
- Harald Lückner, Modo

3. Man måste fortsätta jobba för att få framgång.
- Michael Holmqvist, Frölunda

2. Den som är bäst för dagen står.
- Roger Rönnberg, Luleå

1. Laget fungerar bra som grupp.
- Andreas Holmqvist, Frölunda

Min lärarstil kan bäst beskrivas som en blandning mellan

Biggie Smalls


och David Brent.

"Haha, han gick på det!"

Kanske han sa ute i korridoren. Men det skiter jag i, för jag hörde bara komplimangen.

"Jag brukar alltid hata vikarier men du var skön."

Tackar och försöker spela oberörd, men när han lämnat klassrummet skiner jag upp likt ett litet barn som just gjort sitt första mål i knatteligan.

Till om med deras föräldrar skiter i det

Igår vann tydligen Småland TV-pucken.

Och jag undrar om det finns någon, någonstans, som bryr sig?

Dessutom startade Elitserien idag, och Niklas Wikegård fortsätter sitt livslånga, envisa och ensamma försök att göra ishockey till vetenskap. Nu kommer han sitta och pladdra på som en jävla tomte med sina hemmagjorda sporttermer och allvarliga uppsyn; från och med nu och varje jävla dag fram till april. Och alla roas och ler för han är ju så karismatisk, vågad och kul. Men kom igen! Hur svårt är det att vara karismatisk, vågad och kul inom svensk ishockey? I konkurrens med Jonas Bergqvist och Håkan Södergren framstår ju vem som helst som Filip och Fredrik.

Ge mig tuffa böcker om tuffa lärare!

Jag blir påverkad av det jag läser. Om jag verkligen gillar romanen kan det närmast likna hjärntvätt. Tjurfäktning till exempel, det är barbariskt djurplågeri. Men efter ha läst Och solen har sin gång finner jag det fascinerande och fantastiskt, och skakar huvudet åt djurrättsaktivisterna.

För att återfå lusten att undervisa behöver jag därför böcker som framställer läraryrket som något ädelt, romantiskt och intressant. Och gärna lite sådär bohemiskt coolt.
Har ni några tips?

För jag blev verkligen inte sugen efter ha läst Illusionisten. Huvudpersonen arbetar som lärare, och avskyr det. Såhär beskriver han atmosfären i lärarrummet:

"Leda, livets förlamande årliga förutsägbarhet hängde som ett moln över kollegiet. Och det var riktig leda, inte min moderna spleen. Ur den strömmande floskler, hyckleri och den sortens vanmäktiga vrede som karakteriserar de gamla som vet att de har misslyckats och de unga som anar att de kommer misslyckas. De äldre lärarna var som levande döda; med några fick man en sorts svindel...åtminstone började det kännas så under min andra termin."

Men detta gäller väl bara för engelska medelklasskolor, eller?

Ännu kortare dvärg

640 sidor hann jag med. Hade det inte varit för att Johan lurade med mig ut igår, och att jag lockades till att narra Polisen med ett litet spratt, så hade jag nog klarat boken på utsatt tid. Men den är riktigt bra så jag är bara glad att den räcker lite längre.

Nu finns det ju lättare sätt att ta till sig böcker än att klämma sig igenom 780 sidor. Något Henrik Lange tagit fasta på. I hans bok 80 romaner för dig som har bråttom har han kortat ned välkända litterära verk till fyra serierutor. Jag måste säga att det är riktigt roligt, och genialt! Här har ni Dvärgen av Pär Lagerkvist.

(Men jag rekommenderar fortfarande alla att läsa originalet.)

Så går det när man lirar saxofon i korridoren

Tappade fokus från läsningen en stund och passade på att ställa till med ett litet spex. Ett gediget hantverk om jag får säga det själv.

Det är precis såna här små påhitt som stärker gruppens sammanhållning och moral. Förutom för Fredrik då förstås, men han är ju polis.

Känner mig ganska dum när jag lägger mig med glaset mot golvet helt i onödan

Snubben som bor under mig har hund. Ibland glömmer jag bort det och tror att han har sex.

Ljuden kan vara snarlika.

Jönssonligans kamp - en kamp om livet

Livet är som att klättra uppåt genom en skitig jordtunnel. Längst däruppe ser man målet: meningen med livet, i form av ett blått himmelsöga som tittar ner mot en. Man vet att om man tar sig dit så är lyckan gjord. Men det är lättare sagt än gjort. Klättringen tär på krafterna. Man får inget riktigt grepp, jorden lossnar från väggarna och man halkar nedåt. Frustrerat försöker man hårdare och hårdare men man halkar bara längre ner.

Ibland vänder olyckan till tur. Man får hjälp av tidvattnet och flyter upp på en badboll av rutin och erfarenhet, ändå upp till vårt livs kassaskåp som gömmer nyckeln till alla gåtor och problem. Men just som vi ska knappa in kombinationen klantar någon till det. Vår ende vän, en försupen gammal klasskamrat med fäbless för sprängmedel, som man blott av barmhärtighet fortfarande umgås med, drar ned en till botten igen. Lyckobubblan spricker och med armarna utsträckta mot målet sjunker man sakta ned i fördärvet. Man var så nära, men nu ligger man längst ner igen, och är dömd till att drömma. Bara drömma, aldrig uppnå.

Så känner jag mig ofta. Ett missanpassat geni. Precis som Sickan i Jönssonligan på Mallorca.

Johan gästbloggar - ett rop på hjälp

Jag och Mange bröt nyss upp dörren och fann tokfan sitta halvnaken vid fönstret och läsa. Hela rummet stank av svett, avföring och kaffe. Han svarade inte på tilltal. Reagerade inte ens. Inte förrän jag gick fram och drog upp persiennen. Då gav han mig ett blixtsnabbt karateslag i sidan, alldeles ovan njuren, utan att släppa fokus från boken.

Då blev jag riktigt jävla orolig eftersom Mikael aldrig någonsin visat tillstymmelse till aggressivitet så länge jag känt honom.

Mange stod förbluffad även han. Vi är snart färdiga psykologer, men något liknande hade vi aldrig stött på under utbildningen. Till slut kom vi fram till det enda rätta var att slita boken ur händerna på honom och springa för livet.

Sagt och gjort. Mange stod redo vid dörren. Jag ställde mig vid Äcklet, drog boken ur hans klolika grepp och lämnade rummet kvickt. Mange drog igen dörren i näsan på stackaren. Som en galning höll han på och försöka slita upp dörren, men vi höll emot.

Han bankade och skrek ett tag, men nu är det tyst.

På sida 322

Låser upp dörren. Tystnad. Smyger ut i köket för att koka ett ägg. Träffar Sanna.

S: Hej! Trodde du var i Stockholm.
M: Mänskligheten är betydelselös. Det är jaget man inte får förråda.
S: Va?
M: Vad dricker du? Vattnet eller vågen?
S: Jag fattar inte vad du talar om. Jag dricker ju ingenting.
M: Kärleken är gåtan mellan två människor, inte identiteten.
S: Hur är det egentligen, mår du dåligt?
M: Längtan efter att riskera livet är vår sista stora perversion.
S: Sluta Mikael, du skrämmer mig.
M: Det är som kurragömma, Nicholas. Man måste vara säker på att den som skall leta verkligen vill leka. Man måste också hålla sig gömd. Annars blir det ingen lek.
S: Sanna heter jag, inte Nicholas. Det vet du väl?
M: Bjud mig på en drink, din perverterade engelsman. Så skall jag berätta för dig hur jag tillbringade en högst underhållande helg.
S: Jaha...men det är ju bara lördag förmiddag, och jag är ju från Sverige.
M: Allt är slump.
S: Nej nu går jag. Du är ju inte klok.
M: Allt är slump.
S: Jaja, visst.

Du bad om det

Min kära kusin Linn fyller sexton år idag och det är förstås något vi måste uppmärksamma här på bloggen. Speciellt när det gäller en sådan varm, omtänksam och älskvärd person. Här till höger kan ni till exempel se henne sekunden innan hon fällt ut långfingret helt. Ja jäklar! Såna här skojfriska påhitt har hon alltid på lager, den lilla skämtaren!

Grattis!

Upprättelse

Jag gick aldrig till affären. Ville bara säga det. Jag stannade inne. Tuggade tuggummi.

Jag är en stark man.

Äcklet

Nu sitter jag här och funderar på att smyga iväg till affären ändå, och lyxa till det med lite löskarra. Fast det känns så karaktärslöst och svagt. Och patetiskt. Kanske framförallt patetiskt. Eller? Jag menar vad ska de tro om mig när jag kommer helt ensam i mina slappa och slitna manchesterjeans (mina "läsarbyxor") och handlar en påse lösgodis för tjugo spänn? Inget mer.

Dessutom tänker jag tränga mig före i kön och be kassörskan väga påsen åt mig, och högt påpeka att jag bara har tjugo kronor. Sedan går jag tillbaka till lösgodishyllan och lägger tillbaka godisarna en efter en. Med händerna förstås. Och alla finafina flickor och tightjeansade pojkar kommer tänka: "fy fan en sån äcklig en! Man kan ju bara ana var dom händerna varit." Och sedan lägger han armen om henne och går till ICA istället.

Jag tar på mig en mössa också. Jag kör all in. Det är ändå för sent att rätta till något nu.

Ett litterärt helgprojekt

Har inga speciella planer för helgen. Inget jag måste göra, ingen jag måste träffa och ingen fest.

För att fylla denna ocean av tom tid tänker jag ta mig an ett litterärt projekt. Innan Sopranos börjar, 21:20 på söndag, tänker jag ha läst ut Illusionisten av John Fowles. Mitt pocketexemplar landar på 780 sidor. Det bör inte vara omöjligt, men det kräver vissa uppoffringar.

Det är till exempel tveksamt om jag hinner blogga. Kanske. Kanske inte. Vi får se. Det är möjligt att det blir min enda och därför livsviktiga ventil till den yttre världen. Jag är ju förstås tvungen att stänga av mobilen och bulta igen dörren (har redan intalat mina grannar att jag ska till Stockholm över helgen). Inget för störa mig. Jag har bananer, vatten, tepåsar och tre olika sorters sprit härinne. Det borde räcka.

Nu hugger jag in i detta "bländande fyrverkeri av berättarkonst". Vi ses på andra sidan!

Uttrycket "det är så svenskt"

Som i det klassiska exemplet: "det är så svenskt att sitta ensam på bussen."

Känns inte det uttrycket väldigt svenskt?

Klas Östergren

"Jag skriver för att det är det roligaste jag vet men också för att jag måste, och jag måste skriva för att jag inte kan leva som du. Kunde jag leva som du, så skulle jag aldrig röra vid skrivmaskinen. Allt jag gör bygger egentligen på avund, avund och saknad."

Tintin letar kompisar på Facebook men blir bara förbannad

"Det där är väl inte kapten Haddock! Va?! Den där tönten skulle ju inte klara tio minuter på sjön!"

"Och vad fan flinar du åt?"

"Inte du med Milou, inte du..."

"Nämen nu har det fan gått för långt! En brud?!"

På Teg fann jag en oas i vår förlorade värld

Helt fantastiskt bra!

The National är allt som existerar just nu. Jag behöver inget mer än ett glas vatten, en stol att sitta på och deras skiva Boxer. Det är mitt liv just nu. Behöver varken mat, sällskap eller rena kläder.
Bara The National.


Whatever went away I’ll get it over now,
I’ll get money, I’ll get funny again.
Whatever went away I’ll get it over now,
I’ll get money, I’ll get funny again.

SVT levererar

Min favoritdel av litteraturmagasinet Babel är när de är hemma hos författarna. Det verkar så trivsamt. Och rent filmiskt är det alltid ett fulländat hantverk: inzoomingarna, utzoomningarna, bryggande av kaffe, skrivbordet, stillsamma bilder från balkongen, en tavla. Sedan placeras objektet i en skön fåtölj framför en bokhylla - jämt framför en bokhylla - och så sitter de där och myser, funderar högt över sina skapelser och småler åt spetsfundiga frågor.

När reportaget är slut vill jag alltid stanna kvar i deras hus eller lägenhet. Om än bara som en fluga på väggen.

Skönt att Åsne Seierstad-hysterin har lagt sig

Jag tyckte ändå aldrig om henne.

På högstadiet igen

I matsalen. Jag har just lastat på pannkakor och sylt då jag hör någon ropa mitt namn. Det är den tyste killen från lektionen innan. Han sitter ensam vid ett bord. Jag går mot honom.

Vid bordet bakom sitter fem riktiga högstadiegangsters. De går förmodligen i nian. Fullständigt apatiskt inställda mot utbildning. Grova i mun.
En av dem, en tjock kille i keps, håller upp en bit pannkaka ovanför huvudet på min bordskamrat och ser på mig förväntansfullt. Som att jag skulle bli imponerad av hans infall. Jag ser honom i ögonen.
"Gör du det där då..."
Jag hejdar mig. Vet inte vad jag ska säga och förstår att det jag sagt inte var vidare intellektuellt eller pedagogiskt. Men vad fan gör man? Jag blir helt vansinnig. Känner hatet bubbla upp inom mig.
Idioten drar tillbaka armen och vänder sig om till sina polare. De skrattar.
Jag blir nästan rädd för mig själv och vad jag hade gjort om han verkligen släppt pannkaksbiten i huvudet på pojken.

Min bordsgranne låtsas som ingenting. Som om han inte ens sett vad som höll på hända honom. Men det gjorde han. Det gör han varje dag.

Och jag känner mig helt uppgiven. Jag vill göra något, men vad?

Någon slags kurator skulle man kanske bli. Någon som har i uppgift att hjälpa dessa elever. Men det fungerar inte så länge man titulerar sig kurator. Inte på skolor. Kuratorerna borde gå undercover som vaktmästare eller tatuerade lärarassistenter. Såna som inte gör något, men ser allt. Såna som har en välgrundad respekt hos eleverna. Såna som man inte skäms för att tala med - tvärtom.

Eller så blir jag en skolbödel. Någon som rensar upp. Som bara går efter sina känslor, och dödar så fort det svartnar för sinnet.
Då hade jag haft blod på fingrarna efter den här dagen.

Tevekockarnas fight

Föreställ er ett riktigt jävla rallarslagsmål. Allt är tillåtet.

Vem skulle ni sätta era slantar på:

Mat-Niklas,

eller Mat-Per?


Givetsvis rullar de med varsitt entourage. Niklas hänger med Tina Nordström och Tomas Tengby. Per med Tommy Körberg och Johannes Brost.
Vad tror ni, vilka backar först?

En liten kurs i license plate-spotting

När jag var liten åkte vi på bilsemester genom Europa varje sommar. För oss barn blev det många svettiga timmar i baksätet på Saaben. Men vi klagade inte. Där trivdes vi allra bäst. Åtminstone brorsan och jag.

Jag tror idén kom ifrån baksidan av ett Kellogspaket. Där fanns bilder på bilskyltar från olika länder. Mycket intressant tyckte min bror. Som är intresserad av det mesta, kanske i synnerhet allt som har med geografi att göra. Så inför nästa semester skrev pappa ut listor åt oss, med Europas alla olika landsbeteckningar. Ni vet Sverige - S, Norge - N, Tyskland - D, Danmark - DK, och så vidare. Sedan satt vi där i baksätet, med varsin lista och penna, och drog ett streck för varje utländsk bil vi mötte. Medan syrran satt mellan oss och lyssnade på när-du-hör-den-här-signalen-ska-vända-blad-band.

Våra ögon tränades snabbt och snart såg vi lika bra som två hökar. Skillnaden mellan en norsk bilskylt och en dansk är nästintill minimal. Men inte för brorsan och jag. Vi kunde spotta skillnaden på hundra meters avstånd.

Vi var besatta. Speciellt brorsan. Efter varje dag satt han på en tältstol och sammanförde sin statistik, nitiskt och noggrant, i ett prydligt anteckningsblock.

Pappa kunde bli lite putt ibland, när vi rullade igenom städer som Prag, Budapest eller Berlin, och de enda vi brydde oss om var att håva in bilskyltsrariteter. Det var svårt i storstäder; inte nog med att vi mötte bilar i flera filer, de stod även parkerade efter vägen. Och det var där man kunde göra de största fynden.
"Du tar höger sida, så tar jag vänster!" Skrek brorsan.
"Kolla barn, där är Brandenburger Tor." Sa pappa.
"Vänd sida på bandet." Pep syrran.
Och mamma satt förmodligen bara och log.

Sedan när vi hade kört igenom staden delade vi med oss av våra mest spektakulära fynd. Samtidigt som pappa undervisade oss om andra världskriget och mamma matade syrran med skinkrullar.

Ett fynd, en pärla, en riktig godbit, var förstås beroende på var vi befann oss. Men i regel var det rätt unikt med bilar från Malta, Monaco, Andorra och Liechtenstein till exempel. Amerikanare skapade kalabalik i baksätet och en skylt med arabiska tecken fick brorsan att tala i tungor.

Tiden i baksätet var nog den lyckligaste i mitt liv. Jag hoppas att jag en dag får uppleva det från framsätet.

Min bror samlade även på foton av regestreringsskyltar. Målet var nog att samla hela Europa, och sedan blev det bara fler och fler. Bilderna sattes in i ett tjockt och tummat album. På några bilder står jag bredvid bilen och gör V-tecknet; i shorts, keps, gigantisk T-shirt och midjeväska förstås.

Så här kunde bilderna se ut (dessa tog jag idag på parkeringen här i Ålidhem):

Åland (inte illa!)

Nederländerna

Tyskland

Vilken nostalgi!


Vill ni veta mer, läs här.

Som Johans kompis brukar säga

Hanna Fahl på p3 Populär presenterade alldeles nyss The Perishers som "bandet från Norrland".

Ja just det. Till skillnad från Kent som är bandet från Svealand. Och Timbuktu, få se här nu, han är väl den där rapparen från Götaland?

Antar att det finns en liknelse här, men den får ni hitta på själva

För varje dag som går blir min fåtölj mer sliten och nött. Trots det gör jag inget åt saken.

Men ibland gör jag ett försök

Hittar en dikt från 2005. Förvånas över hur lite som förändrats.

Trötta måndagar

Jag somnade efter lunchen en dag och vaknade ännu tröttare.
Det var måndag och jag hade just ätit blodpudding med mycket lingonsylt.
Sen somnade jag på min säng.
Med kläderna på.
En timme låg jag där, kanske lite mer.
Skivan hade stannat och jag klev upp.
Bryggde en kanna kaffe.
Tittade ut genom köksfönstret och såg en man på cykel.
Två kvinnor som skrattade tillsammans under den blekgrå himlen.
Jag fyllde en kopp och gick in till mig.
Läste en bok jag lånat på biblioteket.
Den var bra och jag levde mig in i den
Det enda liv jag upplevde den dagen.
Jag la ifrån mig boken och gick in i köket.
Såg andra personer där nere på den grusiga och blöta asfalten.
Fyllde en kopp till och värmde vätskan i micron.
Lite för länge så kaffet blev alldeles för varmt.
Brände mig på tungan, svor tyst och gick in till mig.
Drack upp kopp två men huvudet blev bara tyngre.
Nu började jag inse att det inte hjälper.
Inte idag.
Inte denna måndag.
Jag plockade upp boken och läste några sidor till.
Snart skulle jag vara hungrig igen.
Började fundera på vad jag skulle göra till middag.
Började fundera vad min vänner gör.
Började fundera vilka mina vänner är.
La ifrån mig boken.
Satt på en annan skiva.
Lät musiken fylla rummet.
La mig på sängen.
Började fundera på vad jag funderade på för tre år sedan.
Började fundera på vem jag var då.
Gick in i badrummet och borstade tänderna.
Tvättade ansiktet.
Klippte naglarna.
Tvättade ansiktet igen med kallt vatten.
Bytte T-shirt och slängde den utbytta i tvättkorgen.
Noterade att den var full.
Bokade tvättid.
Nästa tisdag klockan 10:00.
Skrev det på en liten gul lapp som jag snart tappar bort.
Läste några sidor till.
La den gula lappen som bokmärke.
Kanske kommer jag ihåg den då.
(En bra idé med tanke på mitt rådande tillstånd.)
Gick ut och kollade postfacket.
Ett brev, kontoutdrag från banken.
Alla mina uttag och insättningar det senaste kvartalet.
Det är fler av det första.
Går igenom för att se hur många jag minns.
Inte många, inte ens där det står vilken affär jag handlat på.
Funderar på om jag borde sätta upp en ekonomisk plan.
Funderar på om jag borde skaffa ett extrajobb.
Funderar på om jag borde skaffa ett jobb.
Kollar runt lite på Internet, på arbetsförmedlingen.
Klickar på länken för ”arbete utan krav på yrkesutbildning”.
Städare, tidningsutdelare, butiksbiträde.
Funderar på om jag borde skaffa yrkesutbildning.
Funderar på om jag borde gå på min yrkesutbildning.
Kollar mitt schema, det är föreläsning nu.
Funderar på om den på något sätt är annorlunda när inte jag är där.
Kollar igenom litteraturlistan över vad som ska läsas.
Tar på mig jacka och skor och går till biblioteket.
Det regnar lite.
Möter någon jag känner igen.
Sätter mig vid en av bibliotekets datorer.
Tar upp listan och söker.
Allt utlånat och minst en i kö.
Söker på Bukowski istället.
Försöker låna en diktsamling.
Kortet spärrat.
Frågar en bibliotekarie med kofta och brosch.
Jag har glömt att lämna igen två böcker.
Jag nickar.
Hon lånar ut den ändå om jag lovar att lämna igen böckerna så fort jag kan.
Jag lovar det och tackar så mycket.
Jag tar med mig boken och går hemåt.
Det regnar lite mer.
Går förbi affären.
Köper mjölk och frysta köttbullar.
Funderar på om jag har makaroner och ketchup hemma.
Köper makaroner.
Går hem och letar efter de försenade böckerna.
Hittar en.
Läser lite ur den jag lånade.
Läser lite ur den med gula tvättidslappen som bokmärke.
Går på toaletten och kissar.
Sätter på en kanna till.
Sätter på en skiva.
Sätter mig på sängen.
Funderar på om jag borde städa lite.
Ser damm under soffan.
Städar lite.
Dricker kaffet.
Utanför hörs grusmaskinen.
Funderar på om chauffören har någon yrkesutbildning.
Funderar på vad han gillar för musik.
Funderar på om det ens är en han.
Går in i badrummet och speglar mig.
Funderar på om jag borde klippa mig.
Funderar på om jag borde sälja teven.
Sätter på teven.
Går igenom kanalerna.
Kollar lite på en av dom.
Stänger av.
Funderar på om jag borde sälja teven.
Läser lite mer Bukowski.
Funderar på vad han gillade för musik.
Funderar på vad han hade för yrkesutbildning.
Funderar på vad han gjorde på trötta måndagar.
Lägger mig på sängen ett tag.

- Mikael Holmberg, april 2005

(Tur att poesin saknar regler. Annars skulle det verka lite konstigt att jag bytte tempus mitt i dikten.)

En dag som gjord för poesi

Synd bara att jag inte är någon poet.

Stör ej!

Regnet piskar mot rutan. Riktigt otäckt. Alldeles mörkt. Domedagsväder.

Jag dricker en perfekt kopp kaffe. Inget jobb idag. Materialet är skickat till redaktören.

En ambulanssiren ljuder. Så går det, tänker jag, om man går ut i detta väder.

Jag stannar inne i min grotta och gör precis vad jag vill. Läser.

Växlar mellan Julio Cortázar och Nick Flynn.

Mår ganska bra.

Ensam student plågar sig själv

Vad hände med Kramforze?

Jag minns tiden då Kramforze hade match var och varannan söndag. Då bakfylla och innebandy gick hand i hand. Då man med ett par kvicka finter och ett snyggt pass förpassade ågren och yrsel till läktarplats.

Numer är söndagen ungefär som alla andra dagar. Förutom att man mår ännu sämre.

Bläddrar igenom bilderna sen igår. Minns inte vem som bjöd den här killen

03:51 Jag kan inte hålla mig

"Jag gillar dig Mikael, speciellt när du var liten. Typ två år, då var du som bäst."


"Russin, jag vill ha russin!"


Så typiskt Christer, han vill alltid läsa Beckett när han är full. Sen somnar han.

03:21 Jaha, vad ska jag göra nu?

01:58 Det här bådar inte gott

Kom hit om ni vill!

Ikväll sitter vi här och dricker vin. Jag lovar att hålla låda.

Välkommen!

För vägbeskrivning: 0739825837

Jag tycker synd om ICA-Stig

Under sjuttiotalet var Hans Mosesson med i Nationalteatern. Respekt. I hela sitt vuxna liv har han spelat och regisserat teater, och varit med i en drös filmer och TV-serier.

Nu får han inte vara med i På Spåret eftersom han inte längre är en människa, han är en produkt. Alla kopplar samman honom med ICA, och att sätta honom i dressinen vore inget annat än en ren produktplacering.

Stackars sate. Han har sålt sin själ och sitt liv till ICA.

"Only dull people are brilliant at breakfast"

Jag är en dålig människa vid frukost. Jag är hatfull. Jag vill läsa min tidning, äta mina mackor och dricka mitt kaffe. Sedan kanske jag kan svara på tilltal. Men tills dess vill jag att alla ska hålla käft och syssla med sitt eget.

Därför är det riktigt jobbigt att bo i korridor ibland.

Volvo-pappan

"Jag är en stor fet självgod medelålderstönt som kör runt i min nytvättade Volvo V70 och parkerar vart fan jag vill. Har tagit eftermiddagen ledig för att hjälpa lillgumman med nylägenhet'n. Jojomän vettu, plötsligt behövs man när det ska sättas upp lister och borra slagborr. Då duger det inte med den där pajasen till pojkvän hon har. Då krävs en riktig karl! Haha! Ja jävlar, man minns ju själv det glada studentlivet. Det var tider det! Man hade det aldrig så bra som då. Nisse, Bengan, Skrutten och gänget. Fy fan. Åtta timmar studier!? Knappast. Snarare åtta timmar fest! HÖHÖHÖÖ! Visste du att det var då jag träffa mamma din? Ja jävlar...jaja, var ska du ha hyllan nu då?"

Äta med öronen

När man var liten blev man tillsagd att inte äta med ögonen. Men jag åt sällan med ögonen. Jag åt, och äter fortfarande, oftast med munnen.
Då jag inte äter med öronen förstås.

För hur det låter är viktigare än hur det ser ut (ungefär som med musik). Låter det äckligt, då är det äckligt, och jag tänker inte ens provsmaka. Vissa maträtter och tillbehör går alltså helt bort:

Messmör
Keso
Blodkorv
Köttkorv
Kroppkakor
Senap
Bruna bönor
Flygande Jakob
Risgrynsgröt
Lever
Surströmming
Kål

Fy fan!
(Dessvärre håller inte min tes då jag tänker äta blodpudding till lunch. Alla regler har undantag.)

Det dör en fyraårig flicka varje minut

Först madeleinekakan, sedan prinsessan Madeleine och nu är det ett jäkla tjat om Madeleinefallet.

Och jag undrar, var det någon som inte förstod från första början att det var föräldrarna som fimpat ungen? Det brukar ju vara så.

Kolla bara på dem! Fyra svarta ögon. Människor som osar ondska. Klart de "råkade" peta i flickan lite för många sömnpiller.

Roberto Bolaño

I dagens DN finns en liten påminnande notis om Roberto Bolaños roman "De vilda detektiverna". Ni som är måttligt läskunniga och inte huggit in i detta mästerverk än bör genast göra det. Jag skojar inte. Jag skulle kunna tipsa er om bra musik och litteratur varje dag, men det gör jag inte, för jag vet att ni skulle tröttna och det skulle tappa sin effekt. Men när jag väl gör det, då ska ni veta att jag menar allvar.

Lätt varannan dag tänker jag på den här boken. Den finns alltid med mig, men ändå inte. Jag kan sakna den som en förlorad vän. Ligga sömnlös mitt i natten och tänka på något som hände, något som sades, eller hur det egentligen gick där i slutet i den mexikanska öknen.

Jag läste den i våras och det var den största läsupplevelsen sen, ja någonsin. Helt förstummad och utan att kunna utbyta min upplevelse med någon tvingade jag Ida att läsa den. Hon älskade boken. Sedan Jesper. Samma reaktion. Nu vägrar han lämna tillbaka den tills han fått exemplaret han beställt. Jag förstår honom. Man vill nämligen alltid ha den vid sin sida.

Ingen av oss kan riktigt säga varför vi älskar boken. Den är på över 700 sidor och handlar i stort sett om ingenting. All logik talar emot den. Men tro mig, den är magisk.

I en perfekt värld skulle den här romanen ligga etta på försäljningslistorna och Liza Marklund sitta i kassan på Konsum.

Funderar på att starta ett svenskt Roberto Bolaño-sällskap. Men jag vet inte riktigt hur man går tillväga.

Hatar när folk säger att den här boken, eller den här filmen, förändrade mitt liv.

Men "De vilda detektiverna" förändrade tamefan mitt liv.

Johan tyckte inte att det förra inlägget var ett dugg roligt

Fokusera på väsentligheterna!

Sverige har fått en ny handelsminister, Ewa Björling. Genast blåser kvällspressen i den stora skandaltrumpeten: hon äger en Porsche, hon har åkt fast för fortskörning, hon har nyttjat svarta tjänster och hon har dumpat jordmassor utanför tomten.

Spott och spe får hon utstå, redan från start.

Jag tycker vi måste lägga såna här trivialiteter åt sidan och fokusera på det som betyder något; Ewa Björling är ju skelögd! Hur ska det gå när de sitter på något viktigt möte nere i Bryssel och ingen fattar vem hon pratar med? Kan ju leda till allvarliga missförstånd. Låt säga att hon vill skriva ett nytt handelsavtal med Frankrike, och så blir det Albanien istället. Ni kan ju tänka er konsekvenserna. Albanien är ju hur fattigt som helst!

Soffsurfare

Nu har jag registrerat mig på couchsurfing.com, vilket betyder att jag får övernatta på andras soffor världen över, helt gratis. Det enda jag behöver göra är att erbjuda min egen soffa till resenärer som av någon ougrundlig anledning skulle leta sig upp hit. Men nu är ju min soffa utlånad till Idas kompis Viktoria, så jag blev tvungen att uppge hennes adress. Vad paff hon ska bli när det står två finniga holländare utanför dörren, med vandringskängor och gigantiska ryggsäckar, och kräver att få krascha på hennes soffa.

En urmakare

Det finns vissa historier, tillsynes obetydliga, som återkommer till mig ibland. En av dem handlar om en gammal irländsk urmakare. Ovanför dörren till hans butik hängde en ringklocka som tydligt signalerade när en kund steg in. Problemet är ju bara att urmakeri kräver största möjliga koncentration. Så just när urmakaren i fråga pillrade på med de allra minsta beståndsdelarna av urverket, då klev in kund in och ringklockan plingade högt vilket fick urmakaren att hoppa till och tappa visare, batteri, urtavla och hela rasket. Samma visa varje dag, och den stackars urmakaren blev aldrig klar med kundens klocka.

Jag minns att jag roades av att höra denna lilla anektod berättas. Jag såg framför mig urmakaren: gammal, kortvuxen, med grått hår och vindpinat ansikte. Manchesterbyxor med hängslen över en rutig skjorta. Och glasögon förstås, som flaskbottnar, långt ned på nästippen. Där han står framåtlutad och muttrar, och han håller just på att bli klar, då det plingar till och han tvingas börja om igen. Och jag föreställer mig att han bor i våningen ovanför butiken. Tillsammans med sin fru, som varje dag, på bestämda tidpunkter, kommer ned med te, lunch och eftermiddagskaffe.

Och jag funderar över varför det aldrig slog urmakaren att han kunde ta bort dörrklockan. Men jag antar att han ville ha det så.

En slags hägring

Trodde för en sekund att Per var tillbaka. Men sedan såg jag att sosseklistermärket saknades, och att det inte alls var hans bil.

Än en gång påmindes jag om faktumet att han flyttat till Stockholm. För gott.

Ett krigsbyte

Jag sitter och rotar igenom min hurts. Det är en mediterande syssla. Slänger gamla papper och blir av med lite barlast. Det är skönt. Plötsligt hittar jag ett presentkort på en timmes spabehandling. Det har givetvis hamnat fel under flytten. Ingen skulle någonsin få för sig att ge mig en spabehandling. De vet att jag inte ens skulle orka fejka tacksamhet.

Men det är kanske det jag behöver just nu; lite massage, gyttjebad och ungersk lera smetad över ansiktet. Rensa, göra rent och börja om.

För det jag hittar i min hurts är väl ändå mitt? Finders keepers.

Allvarligt problem

Har nageltrång på(i?) pekfingret. Det smärtar och pulserar. Kan knappt fungera som en normal människa. Måste till exempel peta mig i näsan med lillfingret. Skitsvårt.

Idag är det fullt upp!

"Skola idag?" Frågar Anna.
Jag skakar på huvudet.
"Jobb?"
Jag skakar på huvudet.
"Vad ska du göra då?"
Jag rycker på axlarna.
"Jaja, men ha en bra dag iallafall."

W.B. Yeats

Ibland känns livet trist och tråkigt. Meningslöst. Då brukar jag läsa dessa två rader högt för mig själv:

"Where the wandering water gushes,
from the hills above Glen-Car."

Egentligen betyder de ingenting. Men de gör mig glad igen.
Prova själv!

Poesi är mäktigt.

Hockeypoeten och leendet

Det var den här bilden som fick mig att gå i taket. David Bexelius ser ut att tänka: "titta vad cool jag är som hänger med hippa poeter! Det trodde ni inte va?" Och det ser verkligen ut som om han hoppat fram tre sekunder före fotografen tar kortet, skakat hand med poeten, tryckt ned händerna i fickorna på ett inövat avslappnat sätt och sedan vridit ansiktet mot kameran och levererat sitt största barnleende. Och han tänker att nu jävlar blir jag accepterad i undergroundkretsar. Medan poeten ser ut att tänka: "vem i helvete är du?"
Sedan försvinner Bexelius snabbt iväg och poserar med nästa coola person. Bara för att tjuva åt sig lite kredd.

Det var det jag ville säga. Men sedan spårade det ut.

Killen med skägg är alltså Tom Malmquist. Han är hockeyspelaren som tröttnade på våldet på isen och jargongen i omklädningsrummet, och skolade om till poet. Nu är han även singer-songwriter. Och en riktigt duktig sådan. Lyssna!