söndag 19 augusti 2007

Slumpvald mening ur ”Världens Sista Roman” av Daniel Sjölin


”Det vet alla som har gjort försök med smal och otillgänglig poesi; dessa pseudoidiotiska och därför kvasiintellektuella försök att slänga in anden i spiltan och hoppas få den att bestiga den frustande materian, dessa poserande ansatser att amputera de rationalitetens trådar man dessförinnan spänt upp sina teorier med, med hjälp av diverse tältpinnar som kom som bilagor i inplastade kulturtidskriftsnummer som Deleuze och Saussure, som ett Happy Meal för de metaforlösa, i hopp om att befruktelsens skådeplats skulle bli den rakade hage där de släta barnen av ett nytt sekel knullar varandras poetiska psyken, träder genom varandras sädesledare, äggstockstunnlar där språkmaterian blev till; ett försök att leka gud i brallan med sig själv.”

6 kommentarer:

Anonym sa...

Daniel daniel. Gör som Becket. Sluta tala.

Huga. Läser du den där? Den fick ju rätt fin kritik i DN såg jag. Min nästa biblioteksbok blir oneirine. En bok av citat. Konsten är död leve konsten.

Anonym sa...

The leaves of the silver poplars which, in places, finger our trenches brushed against my face; I thought what a good thing it was to be alive in a world where silver poplars grow.

Mikael sa...

Jag är din mästare! Oneirine har förstås redan läst. Likt en proletär lånade jag den på Ålidhems bibliotek. Boken var svår. Eller så är det jag som är dum och har läst för lite för att se alla snygga kopplingar.

Min nästa blir Mannen på Trinisla.

Anonym sa...

- Absolut. Du har verkligen fattat vad det handlar om. Jag har slutat tala nu. Det här var min sista jävla bok. Äntligen fri. / Daniel

Mikael sa...

Gör inte det Daniel, jag tyckte boken var riktigt bra. Speciellt när du satt i baksätet av polarens Porsche och var bitter.

Ge inte upp!

Anonym sa...

Jag har inte läst hela boken! Jag tycker du är grym Daniel! Jag var bara på dåligt humör!