Insomnia

Det är officiellt: jag kan inte sova.
Jag vill inte väcka någon så jag talar med bloggen. Min trognaste vän.

När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel. Som när jag inte blir hungrig när det är dags för middag. Då tänker jag att det är något fel på kroppen, i synnerhet magen, och förbereder mig på att bli sjuk. När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel i huvudet. Att jag håller på att bli galen. Det är inte helt omöjligt. Möjligheten förefaller i det närmaste tilltalande. Nästan som en nödvändighet för att kunna njuta av livet. Ju äldre jag blir desto mer ser jag det som min enda chans. Att bli galen alltså.

Jag ligger här och tänker på människor. Det är så många jag inte känner. Det är inget fel på mina existerande vänner, men jag kan inte riktigt släppa tanken på att av de över sex miljarder människor där ute borde finnas någon som jag skulle komma riktigt jäkla bra överens med. Någon med samma humor, samma musik- och boksmak, samma värderingar och känslor till livet, samma allt. Jag i en annan skepnad. Det skulle nästan vara kusligt.

Jag försöker komma på orsaker till varför jag inte kan sova:
- Jag sov en stund efter middagen
- Jag spelade tennis och har inte varvat ner än
- Sängen är för smal
- Det är varmt och kvavt
- Jag störs av regnljudet (nej det är ju skönt!)
- Jag är stressad inför nåt (knappast!)
- Jag är ensam

Det sista la jag bara till för att vinna sympatier.

Tomheten. Jag kommer fram till att tomheten måste vara den främsta orsaken.

När jag inte kan sova tänker jag på alla de stora, och hur de hanterade samma problem under sin tid. Vad gjorde Ivar Lo-Johansson, Émile Zola, Anton Tjechov och Pär Lagerkvist när de låg sömnlösa?
De satt sig upp och skrev förstås. Om man ändå hade karaktären. Eller så tog de en lång promenad i regnet. Det hade definitivt Dickens gjort.
Men inte jag. Jag ligger bara här och tycker synd om mig själv.

Nu gör jag ett nytt försök.
God natt!