Först tänkte jag: fan Mikael, du kan inte blogga klockan nio på en lördag. Då kommer folk tro att du inte har något liv. Vänta med det där majsinlägget till en annan dag. Det är ju knappast bråttom.
Sedan tänkte jag: det skiter väl jag i! Folk får tro vad det vill; jag tänker inte riskera att någon annan hinner före med majsidén. Den är min och bara min och ingen annan får ta kredd för den. Ut med skiten så fort som möjligt.
Och nu när jag gjort det, då känner jag mig bara tom. Som om jag avslöjats. Majsinlägget är ett uppenbart försök att dölja tragiken med komik. Dessutom ganska låg komik. Förlåt.
Jag lovar att komma igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar