Jag är inte unik (långt inlägg – mest dravel)

Jag är en uppblåst pajas och det här är inget ni behöver läsa.
Inte bara det.

Jag blir stressad av fint väder. Känner att jag måste gå ut och suga åt mig varje sekund av sol. Jag vet inte varför. Kan inte rå för det. Jag är styrd av simpel fåfänga.
Om jag är brun ser det kanske ut som om jag gör något av mitt liv.

Och när jag kommer till Umeå är hon inte längre där, för hon har åkt till Mexiko och jag har ingen aning vad jag ska göra med alla fredag kvällar och söndag morgnar.
Eller med alla känslor.
Och även om hon vore där så skulle det inte vara som vanligt.
Och jag vet att jag kommer få tvångstankar i bussen upp. Och när jag släpar mina väskor genom Tunnelbacken. Och när jag öppnar dörren till mitt studentrum. Och när jag går ut i köket och polisen frågar vad jag har gjort i sommar. Och jag vet att jag kommer le och vara precis som vanligt.

Jag har mina böcker, böcker, böcker och mina ord, ord, ord. Det är en flykt men den tar mig ingenstans.

Och jag har ett examensbevis där det står att jag är lärare men jag tror inte på det.

Och jag önskar att jag vågade vara vanlig och acceptera livet som det är. De vanliga är de modiga. Jag är feg som en smutsig råtta.
Och jag är knappast unik. Inget jag gör är unikt. Det finns inget nytt under solen.
Ändå gör jag allt för att sticka ut; jag skaffar skägg, rakar skallen, sparar ut håret igen, skaffar glasögon, sticker till USA och Irland och jobbar, och jag skriver så mycket jag kan: romaner, noveller och billig poesi.
Vad spelar det för roll?
Egentligen?

Och snart måste jag iväg igen. Jag känner det.
Vet inte vad jag letar efter. Men det finns någonstans.
Förmodligen närmare än jag tror.

Jag är som alla andra antar jag.
Ibland vill jag dricka rödvin och lyssna på Leonard Cohen i min ensamhet. Och ibland vill jag dricka hembränt och lyssna på Nationalteatern med gamla vänner.
Bete mig som en sjövild idiot.

Och jag har lovat att vara glad och positiv men jag vet inte om jag klarar av det. Finns så mycket att vara förbannad över. Det finns så många fel.
Trots det har jag inte ens fått mina föräldrar att börja källsortera.

Och jag älskar att börja meningar med ’och’ eller ’men’. Men jag tappar respekten för folk som stavar fel och använder smileys.

Och varje dag arbetar jag på mitt luftslott. Putsar och fejar på tinnar och torn. Det är så vackert.
Men ingen annan kan se det.

Jag har en underbar familj och goda vänner. Några av dem ska jag träffa i helgen. I en stuga vid en sjö i en skog.
Det blir säkert roligt. Det blir det.
Jag har fem starköl och en flaska rödvin.
Det blir säkert roligt. Det blir det.

Och jag är en rastlös pajas som är lätt att göra glad.

Så om ni möter mig på någon bakgata, lovorda min hy; säg vad brun du är Mikael, har du varit utomlands?
Och ser ni mig irra omkring på universitetet, på rymmen från verkligheten och i jakt efter mening, så stanna mig och bjud på kaffe.
And if you see me grinning from my blue Volks, running a yellow light, driving straight into the sun; I will be locked in the arms of a crazy life.