Regnet öser ner

Det är måndag morgon och det är illa. Så illa att jag sitter och läser igenom Ronnie Sandahls kolumner. Det ger mig någon slags pervers njutning. Hatkärlek är den bästa känslan. Vi behöver ju fler som Ronnie i Sverige; pretentiösa, romantiska och självsäkra. Samtidigt blir jag lika sugen att släppa ett betongblock över det där leende fejset i bylinen, varje gång jag läser honom.

"Jag fortsätter några hundra meter in på Rue Lepic. Sätter mig längst in vid bardisken på Les Deux Moulins. Det är en fin liten bar. Visserligen känd från vita duken, men ändå förvånansvärt fransk och levande.
Servitören, som röker väldigt smala cigaretter, nickar igenkännande och lutar sig fram över bardisken."

'Nickar igenkännande'! Han nickar alltså igenkännande, bartendern, till lille Ronnie, när han glider in med moleskineblocket i tygväskan över axeln och beställer en espresso. Den lille bohemförfattarwannaben. Likt en gymnasial Götalandshemingway.

'Nickar igenkännande'. Jag har också läst Nya Författarskolan av Göran Hägg Ronnie, där skulle han klassat det där som en präktig klyscha. Men skit samma. Du är duktig och jag är bara avundsjuk.
Och bitter.
Och ambitionslös som Tyko Gabriel Glas.
Om jag ändå vore som du.
Då kanske även jag skulle sitta på ett plan på väg någonstans idag.