Igår tog jag mod till mig och gick dit. För första gången på två år.
Mitt problem är att jag har så svårt med samtal som inleds med Tomas Ledin-frasen: ”jaha, vad gör du nuförtiden då?”
Jag svarar, sedan blir det knäpptyst och jag vill skjuta mig själv. Hon/han står och fingrar på fodralet till en hyrfilm, jag står med händerna i fickorna och vickar fram och tillbaka på tårna.
”Och du då? Du står här och…” Säger jag och sedan springer jag för mitt liv.
Jag är inte bättre än de här människorna och jag tycker inte synd om dem för att de jobbar kvar. Det är mig det är fel på. Jag är en liten, liten människa som inte har någonting att säga.
Då jag jobbade där snackade man skit om kunder och medarbetare. Nu har vi inget gemensamt. Vi är som ett gammalt par som träffas igen efter flera år.
Och jag kan aldrig gå tillbaka till att bli en vanlig kund, jag är för alltid en före detta anställd; dömd till kallprat och ångest.
Skönt att det är gjort. Nu är det två år till nästa gång.
2 kommentarer:
Haha...åh vad skönt att se att ågon annan känner likadant! Jag drar mig in i det längsta för att över huvud taget gå dit...
Det är svårt att vara människa. Speciellt när folk vet vem man är.
Skicka en kommentar