Barn som spelar piano

Jävligt obehagligt.

Och det värsta med allt är att de faktiskt tar sig själva på allvar

Ni får skriva er egen bildtext. Jag är förstummad av förakt.

Vad är grejen med ensamma män och stora förpackningar?

Spana in min burk lingonsylt! Det kommer räcka tills Martina Lowden får Nobelpriset i litteratur. Manligt med stora saker, inte sant? Min kompis Fredrik har en glasburk inlagd gurka i sin kyl – the size of a bathtub. I frysen ligger en pommes frites-påse som fyller upp ett eget fack. Och när han ska på fest blir det antingen ett flak öl eller en dunk sprit.

Jag tror det finns flera anledningar till varför män utan kvinnor köper allt i så stora doser:
- Vi tycker det är ofantligt tråkigt att handla
- Vi har ingen fantasi och äter gärna samma maträtt flera gånger i veckan (det viktiga är ju att man blir mätt)
- Vi bryr oss inte om att produkten hinner bli dålig (så länge vi slipper handla)
- Vi tror det är billigast så

Och rent allmänt tycker vi det är tufft med stora saker, oavsett om det är bilar, TV-apparater eller syltburkar. Storlek är styrka. Storlek är makt.

Frihet

Telefonen håller käft och jag är ledig. Skönt. Jag har promenerat en trekvart och lyssnat på Neil Young. Underbart. Solen skiner men det är kallt. Friskt kan man säga. Nu ska jag ta en dusch, sedan ska jag äta frukost och läsa DN noggrant. Efter det blir det ett blogginlägg om stora saker.

Detta mina vänner är början på en bra dag.

Kvällens sista liknelse

Sitter här och funderar på om jag ska anmäla mig till vikariepoolen eller inte. Att göra det är som att beställa eventuell avrättning. Antingen ringer de vid sjutiden, eller så gör de det inte. Man ligger där sömnlös och känner sig som Dostojevskij när han stegade fram för arkebusering. Snart smäller det tänker man, men så gör det inte det.
Dostojevskij benådades och skickades till straffarbete i Sibirien istället. Och det låter väl ungefär lika tilltalande som att vikariera på en högstadieskola i Sverige år 2007.

Imorse kändes ringsignalen som ett skott i nacken:
"Kan du vara i Teg klockan åtta?"
"Vad är klockan nu?"
"Tjugo i."
"Okej."

Ändå anmäler jag mig. Bara för spänningen.

Mat-Niklas - tråkigare än asbest

Selma Lagerlöf ringde från graven, hon ville ha tillbaka sin karisma.

(Jag vet inte varför, men det känns som Selma var en förbannat tråkig och stel kvinna.)

Jag får ingen ro

Jag saknar tystnaden i huset där vi bodde i våras. Att bo i studentrum är som att bo i en fabrik; det skramlar och smäller, susar som en storm från ventilationsröret i badrummet, och efter man spolat måste man vänta en kvart tills toaletten vattenfyllts igen, först då kan man kan prata i normal samtalston.

Men värst av allt är efterfesterna och den obligatoriska allsången. Klockan tre på natten. Och aldrig någonsin kan de spela en bra låt. Jag lovar, den natt de lirar Tom Petty går jag ner och stämmer in.

Tills dess ligger jag ensam i min säng och önskar mig bort. Långt bort.

Fyra idrottslektioner senare

Högstadieelever måste vara människofaunans bräckligaste släkte. Inte nog med de vanliga ont i huvud, mage eller hals. De dras även med mer avancerade åkommor som stukade fötter, brutna nyckelben och inflammation i knäet. Jag stötte till och med på en kille som påstod sig lida av rödkatt. Nu när jag kom hem googlade jag det här med rödkatt, eller röd katt. Hittade ingenting förstås.

Sedan har vi alltid de tre tjejerna som står i ett hörn och vägrar vara med. Så är det bara. De står på något sätt över det här med skolidrott.

Och jag älskar de små söta lapparna från mor eller far:
"Emelie har känt sig lite krasslig de senaste dagarna och behöver inte vara med på gympan idag."
Jag drömmer om att någon gång läsa lappen, hånskratta, riva sönder den och säga:
"Jag skiter väl i vad din jävla morsa säger! Här är det jag som bestämmer. Spotta ut tuggummit och spring fem extravarv!"

Man blir glad av teve

Jag ska bli en lyckligare och mer positiv människa. Därför ska jag börja se mer på teve. Då blir man glad, har jag hört. På ytan. Dessutom har man något att tala om med okända människor. I väntan på bussen eller i krogkön. På så sätt kan jag få fler vänner. Av vänner blir man också glad, har jag hört.

En serie som jag tänker följa under hösten är Studio 60 on the Sunset Strip. Den börjar om tio minuter.

Ett smakprov

Johan var här. Vi åt lunch. Han var solbränd. Susanna Kallur grät. Stefan Holm rev. Kaffet blev sumpigt. Johan och jag lagade mitt cykeldäck. Pumpen passade inte till munstycket. Jag grät. Gick ut på gården och skallade en utbytesstudent. Tog hennes cykel. Nu har jag en lila mountainbike. Dammodell. Sjuväxlad.

Nya tider

Jag har bytt miljö och detta kommer självklart att påverka bloggen. Den kommer att få en alltmer akademisk karaktär, nu när jag tillbringar min tid i denna kvasiintellektuella ankdamm som vi kallar Umeå. Förhoppningsvis kommer jag nu etablera ett eget liv, utanför bloggosfären, med riktiga handlingar och verkliga vänner. Min relation till Trivialia kommer att bli mer avhållsam och distansierad. Jag kommer att låtsas som om jag inte längre har tid. Vi kommer att glida isär och tillslut börja hata varandra. Vilket jag tror kommer att påverka skrivandet positivt.

Kvantitet kommer att bytas mot kvalitet.

Seriöst, tillknäppt och lakoniskt blir tre ord som bäst beskriver min nya bloggstil.

Trivialia kommer nästan att få en hotfullt rak stil. Den kommer att genomsyras av en odefinierad fara som sakta letar sig in och tar över era liv.

Jag vill att min blogg ska vara som ett damoklessvärd i er vardag.

Som ett vittert pekfinger i er kulturellt nollställda värld.

Ni kommer att drivas tillbaka till Trivialia av hat, inte kärlek. Ni kommer att tänka: vad har idioten hittat på idag då?

Välkomna!

Desolation Row

Om en timme åker jag till Umeå

Igårkväll frågade mamma om hon skulle laga någon mat åt mig.
Nej tack, det behöver du inte, svarade jag.

Imorse när jag öppnade kylen möttes jag av detta. En sån här ranson har jag inte fått på flera år. Jag tror hon smygläst min blogg och är orolig för mitt välmående. Hon tror att jag kommer sluta äta om jag måste laga maten själv. Så fungerar mammor, snälla mammor. Min mamma.

Men hur gammal var det jag var nu igen? Femton va?
Ja, vi säger det.

För ett år sedan

Jag sitter på en garderob och läser Henry Miller. Kliar mig lite på min rakade skalle. Ser ut som jag dricker kaffe och äter müsli. Konstigt med tanke på att klockan är tio i ett. Kanske har jag ätit lunch, någon soppa av något slag. Eller så var alla tallrikar odiskade och jag tvingades äta vanlig lunch ur en müsliskål. Om jag minns rätt så hette katten Pussy. Den tillhörde granntanten som var osedvanligt gammal; gråhårig, halvblind och med en väldigt snäll röst.

Min gamla arbetsplats

Igår tog jag mod till mig och gick dit. För första gången på två år.
Mitt problem är att jag har så svårt med samtal som inleds med Tomas Ledin-frasen: ”jaha, vad gör du nuförtiden då?”
Jag svarar, sedan blir det knäpptyst och jag vill skjuta mig själv. Hon/han står och fingrar på fodralet till en hyrfilm, jag står med händerna i fickorna och vickar fram och tillbaka på tårna.
”Och du då? Du står här och…” Säger jag och sedan springer jag för mitt liv.

Jag är inte bättre än de här människorna och jag tycker inte synd om dem för att de jobbar kvar. Det är mig det är fel på. Jag är en liten, liten människa som inte har någonting att säga.
Då jag jobbade där snackade man skit om kunder och medarbetare. Nu har vi inget gemensamt. Vi är som ett gammalt par som träffas igen efter flera år.

Och jag kan aldrig gå tillbaka till att bli en vanlig kund, jag är för alltid en före detta anställd; dömd till kallprat och ångest.

Skönt att det är gjort. Nu är det två år till nästa gång.

Springsteen-missförstånd

Jag blir så innerligt irriterad och arg när jag inser att det finns folk som fortfarande tror på dessa två påståenden:

- Born in the U.S.A. är en hyllning till Amerika.

FEL! Tvärtom. Bruce visar på hur illa Vietnamsoldaterna behandlades när de kom hem från ett krig de inte ens skulle ha gett sig in i. Så funkar det när man är ’född i USA’; du skickas iväg på idiotiska krigsuppdrag för att döda främmande vänner med en annan hudfärg. Att vara Amerikan är att vara beredd att offra allt för sin regerings maktgalna påhitt. Om det går och helvete och du dör på kuppen så är det ingen som bryr sig.
Men det är ett vanligt misstag att ta låten för patriotism. Något till och med Ronald Reagan gjorde när han utan tillstånd använde låten i sin presidentkampanj 1984. Tills Bruce – en livslång demokrat – upplyste honom att det egentligen var en enda spottloska i Reagans konservativa ansikte. Pinsamt. Men man kan väl inte kräva att en halvdöd republikan ska bemöda sig med att lyssna på annat än refrängen. Bruce själv är förstås medveten om problemet, och brukar därför spela låten akustisk ibland, för att få publiken att förstå.

- Courteney Cox var en helt vanlig konsertbesökare som Springsteen, av en slump, plockade upp på scen i videon till Dancing in the Dark.

FEL! Hon var en inhyrd skådespelare som placerades där. Bruce spelade låten två gånger vid denna konsert: en ”som vanligt” för publiken, och en till videon. Och då ställdes alltså Monica där.

Frågor på det?

Sluta med det

Känner mig tveksam till det här att länka till youtube från sin blogg. För att visa alla festliga klipp man hittat. Jag ångrar mig lite och lovar att aldrig göra det igen.

Om jag inte hittar något riktigt, riktigt kul. Det ska vara så jäkla kul att man kissar på sig litegrann. Bara en droppe som sipprar ut mitt under skrattattacken. Så kul ska det vara, kissroligt.

Ett till

Det roligaste med det här klippet är egentligen Ian Wright's kommentar i slutet. Han kan inte vara alltför smart. Kanske nickat one too many footballs.

Det fortsätter regna

Såja. Då har man sett några avsnitt av The Office, pratat med Johan, skrivit ett dussin rader kass prosa, klippt lillfingernageln, käkat lunch, druckit kaffe och kollat på Ricky Gervais-filmer på youtube.
En produktiv förmiddag, inte sant?

Synd att det inte delas ut ett Nobelpris i humor. Skulle vara ett schysst jobb att sitta i akademien som utser det.
Ricky Gervais och Stephen Merchant känns som solklara vinnare. Allt de rör vid blir till guld.

Regnet öser ner

Det är måndag morgon och det är illa. Så illa att jag sitter och läser igenom Ronnie Sandahls kolumner. Det ger mig någon slags pervers njutning. Hatkärlek är den bästa känslan. Vi behöver ju fler som Ronnie i Sverige; pretentiösa, romantiska och självsäkra. Samtidigt blir jag lika sugen att släppa ett betongblock över det där leende fejset i bylinen, varje gång jag läser honom.

"Jag fortsätter några hundra meter in på Rue Lepic. Sätter mig längst in vid bardisken på Les Deux Moulins. Det är en fin liten bar. Visserligen känd från vita duken, men ändå förvånansvärt fransk och levande.
Servitören, som röker väldigt smala cigaretter, nickar igenkännande och lutar sig fram över bardisken."

'Nickar igenkännande'! Han nickar alltså igenkännande, bartendern, till lille Ronnie, när han glider in med moleskineblocket i tygväskan över axeln och beställer en espresso. Den lille bohemförfattarwannaben. Likt en gymnasial Götalandshemingway.

'Nickar igenkännande'. Jag har också läst Nya Författarskolan av Göran Hägg Ronnie, där skulle han klassat det där som en präktig klyscha. Men skit samma. Du är duktig och jag är bara avundsjuk.
Och bitter.
Och ambitionslös som Tyko Gabriel Glas.
Om jag ändå vore som du.
Då kanske även jag skulle sitta på ett plan på väg någonstans idag.

Jacob Hård - mannen, rösten, boaormen

Jag vill att han berättar ljudboken om mitt liv. Mysig, rapp och kunnig.
Och med ett ytterst sympatiskt leende.

Killar på fest

Sitter här och försöker få rätsida på vem som gör vad på den här bilden. Det är någon slags kram som övergår till att rida uppochner med huvudet nedåt på den andres axlar. Ett fullt naturligt och högst uppskattat beteende på killfest.

Det är vårt sätt att visa att vi tycker om varandra.

Vi drack som de gjorde på hobernas tid

Teglund: Kom ut gubben så får du en grogg!
Bilbo Bagger: Stick! Stick sa jag! Den är min, bara min.

Hela hålan fylldes av Teglunds fylleandedräkt. Man kan säga att den gamle hoben gasades inne.

Jag är inte unik (långt inlägg – mest dravel)

Jag är en uppblåst pajas och det här är inget ni behöver läsa.
Inte bara det.

Jag blir stressad av fint väder. Känner att jag måste gå ut och suga åt mig varje sekund av sol. Jag vet inte varför. Kan inte rå för det. Jag är styrd av simpel fåfänga.
Om jag är brun ser det kanske ut som om jag gör något av mitt liv.

Och när jag kommer till Umeå är hon inte längre där, för hon har åkt till Mexiko och jag har ingen aning vad jag ska göra med alla fredag kvällar och söndag morgnar.
Eller med alla känslor.
Och även om hon vore där så skulle det inte vara som vanligt.
Och jag vet att jag kommer få tvångstankar i bussen upp. Och när jag släpar mina väskor genom Tunnelbacken. Och när jag öppnar dörren till mitt studentrum. Och när jag går ut i köket och polisen frågar vad jag har gjort i sommar. Och jag vet att jag kommer le och vara precis som vanligt.

Jag har mina böcker, böcker, böcker och mina ord, ord, ord. Det är en flykt men den tar mig ingenstans.

Och jag har ett examensbevis där det står att jag är lärare men jag tror inte på det.

Och jag önskar att jag vågade vara vanlig och acceptera livet som det är. De vanliga är de modiga. Jag är feg som en smutsig råtta.
Och jag är knappast unik. Inget jag gör är unikt. Det finns inget nytt under solen.
Ändå gör jag allt för att sticka ut; jag skaffar skägg, rakar skallen, sparar ut håret igen, skaffar glasögon, sticker till USA och Irland och jobbar, och jag skriver så mycket jag kan: romaner, noveller och billig poesi.
Vad spelar det för roll?
Egentligen?

Och snart måste jag iväg igen. Jag känner det.
Vet inte vad jag letar efter. Men det finns någonstans.
Förmodligen närmare än jag tror.

Jag är som alla andra antar jag.
Ibland vill jag dricka rödvin och lyssna på Leonard Cohen i min ensamhet. Och ibland vill jag dricka hembränt och lyssna på Nationalteatern med gamla vänner.
Bete mig som en sjövild idiot.

Och jag har lovat att vara glad och positiv men jag vet inte om jag klarar av det. Finns så mycket att vara förbannad över. Det finns så många fel.
Trots det har jag inte ens fått mina föräldrar att börja källsortera.

Och jag älskar att börja meningar med ’och’ eller ’men’. Men jag tappar respekten för folk som stavar fel och använder smileys.

Och varje dag arbetar jag på mitt luftslott. Putsar och fejar på tinnar och torn. Det är så vackert.
Men ingen annan kan se det.

Jag har en underbar familj och goda vänner. Några av dem ska jag träffa i helgen. I en stuga vid en sjö i en skog.
Det blir säkert roligt. Det blir det.
Jag har fem starköl och en flaska rödvin.
Det blir säkert roligt. Det blir det.

Och jag är en rastlös pajas som är lätt att göra glad.

Så om ni möter mig på någon bakgata, lovorda min hy; säg vad brun du är Mikael, har du varit utomlands?
Och ser ni mig irra omkring på universitetet, på rymmen från verkligheten och i jakt efter mening, så stanna mig och bjud på kaffe.
And if you see me grinning from my blue Volks, running a yellow light, driving straight into the sun; I will be locked in the arms of a crazy life.

Kramfors bilskola

Skyll inte på oss! Vi gör bara vårt jobb; lär eleverna fickparkering, start i backe och filbyte. Sen att de flesta blir rattfyllerister är inte vårt fel.

En bottennotering i blogghistorien

Jossan har börjat blogga:

"På fredag ska ja åka ner till Linköping en sväng å hälsar på mina lagkamrater saknar dem verkligen.Har hört av Maria i mitt lag att de e lagfest på lör kan bli riktigt kul eftersom ja har typ vart skadad hela sommaren så de behövs göra något roligt.Och ja kan säga när vi har fester i laget e de alltid super roligt:)"

Av någon anledning vill jag skära mig själv i låret med en morakniv.

Farfar och gräsmattan

Det är tradition att vi barnbarn klipper gräsmattan hos farfar. De senast åren har kusin Linn haft huvudansvaret. Men nu har hon börjat skolan och jag får hoppa in.
Farfar är frisk men gammal, och bör inte göra det själv. Men kommer ingen annan så smyger han ut och klipper ändå. Som ett olydigt barn. Farsan och farbror Mats skäller på han lite, och han lovar att aldrig göra det igen.
Gräsmattan är viktig. En gång klippte faster Kicki, men hon gick åt fel håll; vågrätt liksom, och gräset la sig inte som farfar ville. Det var första och sista gången Kicki kom nära farfars gräsklippare.

Jag gillar att klippa hos farfar. Det är så väldigt mycket sommar.
Jag klipper på en trekvart, farfar går omkring med en kratta eller trimmern, påtar och håller på för att inte känna sig onyttig. Sedan dricker vi kaffe och beskådar resultatet. Farfar säger:
"Ja det var skönt att få klippt innan helgen."
"Ja", säger jag och doppar Ballerinakexet i kaffekoppen.
Och sedan berättar farfar en anekdot från forna tider. Idag handlade den om motboken.

Gissa yrket!

Ulrika fyller 30 år idag och får därför vara med på bild i tidningen. Kan ni gissa hennes yrke? Det är ingen kuggfråga, hon ser ut precis som det hon jobbar med. Hur det kommer sig har jag ofta funderat på.

Om man ändå fick sitta på en pub efter Barrack Street ikväll

Danmark - Irland 0-4
England - Tyskland 1-2

Man kan inte skylla på Kennedy, men hur fan tänker hans frisör?

En sekund av mitt liv

Farsan kör om en långtradare och utbrister: jihaa! Nu tar vi den jäveln!

Fett och vett - allt ska bort!

Konstigt, jag trodde att han redan var död. Har ju sett hans skelett flera gånger.

Tar igen förlorad bloggtid

Igårkväll var det stopp. Hon satt sig vid datorn och vägrade att flytta på sig. "Det räcker för idag Mikael", sa hon. "Det är ändå ingen som bryr sig."

Hon vände sig inte ens om för att se en tår födas i mitt öga.

Men nu är jag i Kramfors igen och ingen kan hindra mig ifrån att okynnesblogga.

Trivialias höjdpunkt?

Scrolla ned på sidan och ni finner ett inlägg om Daniel Sjölins nya roman. Klicka på kommentarlänken och ni märker att en person med signaturen "Daniel" har kommenterat. Nu sitter jag här alldeles rådvill; är det verkligen den riktige Daniel Sjölin, författaren (notera att jag skriver författaren, inte programledaren, ty det är för mig mer värt) eller är det någon som spelar mig ett spratt?

Daniel, om du läser det här, kan du på något sätt bekräfta att det verkligen var du som skrev?

Det lustiga är att han, eller vem det nu är, kommenterade på en annan kommentar, och inte på mitt inlägg. För tydlighetens skull vill jag därför tillägga att jag personligen gillade romanen. Och det säger jag inte bara för att det finns en chans att författaren själv smyger omkring här i krokarna.

Magnum kommer hem och får höra att hans fru glömt att spela in "Sommartorpet"

Idas förslag var: Magnum kommer hem och ser att hunden tuggat i sig hans favorittröja, som hans döda mormor har stickat. Den ljusblå med en panda på.

Hon har alltid haft ett märkligt sinne för humor.

Mikael försöker skriva hemlighetsfullt

Nu ska vi gå till Konsum Ålidhem och handla mat. Som så många gånger förut. Vi har ingen aning vad vi ska köpa, så vi blir nog kvar ganska länge - jag stressad och grinig, hon lugn och fundersam. Jag vill bara hem, hon vill att det ska bli gott. Som så många gånger förut. Vi tillagar middagen tillsammans. Som så många gånger förut. Vi öppnar en flaska vin. Som så många gånger förut. Vi sitter där mittemot varandra, lugna och fina av vinet, skrattar och samtalar, har det bra, äter avslappnat, kanske pratar lite om vad som komma skall - framtiden och allt det där. Som så många gånger förut.

Men det här blir sista gången på mycket länge.

Hatet

Fan vad jag hatar friidrott.

Kärleksparet

Parmiddag hemma hos Klüft/Kristianssons, ni kommer väl?
Mat: pasta.
Dryck: mineralvatten eller vanligt.
Samtalsämnen: allt från längdhoppsårsbästa till stavhoppsteknik.
Hemgång: senast tio.

Skrattgaranti utlovas!

Utomjordingen

Med bara några dagar kvar till friidrotts-VM är Stefan Holms huvud större är någonsin. Det här kan aldrig sluta väl. Hur fan ska han få med sig det där jätteklotet över ribban?

När Holm lägger ner friidrotten ska han börja jobba som rivningskula på heltid. Äntligen kommer han till någon nytta.

Idioten

Ja ser du Christian? Det är en fågel. Kan du säga svala? Prova! Ssss...

Han försöker och försöker, men det går inte. Han blir bara arg och tvär. Till slut får han gå och hoppa i sandlådan istället. Då blir han glad.

Ondskan

Jag har så otroligt svårt för överambitiösa resultatsfascister med ett supersvenskt utseende och ett överdrivet leende som letar sig ut ur TV-rutan och in i våra trygga hem, likt den där flickan i The Ring. Dessa människor är i grunden så obotligt tråkiga och har absolut inget att tillföra världen annat än att de råkar vara bäst i världen på några av världens mest meningslösa och debila sysselsättningar. De är så förbannat tomma. När de pratar hör jag hur deras platta fraser sprider ett eko inom dem i ett utrymme där deras själ borde ha suttit.

Det är inte lätt att vara liten

Rubrik från Västerbottens-Kuriren:

DVÄRGARTIST FAST I DAMMSUGARE


Det ger på något sätt en bild av hur svårt livet som kortvuxen är. Något så simpelt som att dammsuga köket kan få förödande konsekvenser.

Man kan inte låta bli att älska Aftonbladet

När alla andra skittidningar och livsstilsmagasin levererar bantningsbilagor och allsköns bulemipropaganda, då gör Aftonbladet raka motsatsen. De kör igång VIKTJAKTEN! Jag tycker det här låter jättespännande. Funderar på att registrera mig. Just nu väger jag 73 kilo. Innan jul borde jag kunna spräcka åttiokilosgränsen. Självklart talar vi bara fett. Eller vad går snabbast; fett eller muskler? Muskler väger väl mer? Men man måste väl öka i vikt snabbare om man tokäter och ligger still, än om man tränar och äter tonfisk, kalkon och annat muskelbyggarkrubb? Hjälp mig med det här! Hjälp mig jaga vikt!

Vi ses vid charkdisken, fetton!

Fotboll

Första gången jag varit med om att vi spelat de äldre mot de yngre, och de yngre var dubbelt så stora som de äldre. Stora som djur. Måste var trångt på gymmet här i Kramfors.

Behöver väl inte lägga till att jag tillhörde de äldre. Jag kände mig som Televinken. Men vann gjorde vi, det ska sägas. Gammal är äldst.
Åk hem och shotta proteindrinkar, era jäkla gröngölingar, så kanske det går bättre nästa gång!

Härskaren

Barn kan tydligen inte hålla sams. Det blev Flugornas Herre av hela skiten och nu är det bara den här killen kvar. Resten ligger begravda under honom. Nu kör han plog och lastbil över sina gamla vänner. Till synes helt oberörd.
Det lilla monstret.

(Skönt att det är över. Nu kan jag äntligen gå ut, och behöver inte begränsa mitt liv till att sitta på kammaren och fotografera barn. Det är ju, när man tänker efter, ganska sjukt.)

Vad blev det av Alfons Åberg?

Bibliotekarie kanske, eller högstadielärare. Bor förmodligen ensam (bortsett från Mållgan) i en tvåa med kök i Alingsås. Prenumererar både på SvD och DN för att känna sig intellektuell. Pedant och planerad. Går långa promenader på bestämda tider. I sin fina sportdress och är noga med reflexer på vintern. Besöker pappa på hemmet varje lördag klockan två. Går på dans för att ge illusionen om att det finns en chans att han ska träffa en kvinna. Funderar på nätdejting. Drömmer om att bli författare men skriver inget. Gillar att laga god mat och följer slaviskt morgonprogrammens vintips. Men dricker alltid måttligt!

Paranoia?

Igår satt jag och klurade på ett inlägg om de kriminella gängens fåniga namn. Men sen såg jag den briljanta danska filmen Pusher, där en hårdnackad lirare sätter sig i skiten flera gånger om. Man jävlas med fel killar och plötsligt blir skallar massakerade med baseballträn, knäskålar utkarvade, man får elstötar i bröstet, fingrar avknipsade och en väljer helt sonika att sätta hagelpipan i munnen och bränna av.

Då kom jag på andra tankar. De verkar ju inte ha någon humor alls de där gängen. Pengar, knark och respekt är allt de bryr sig om. Och det är ju inget jag sysslar med här på bloggen.

God morgon!

Någon med måndagsångest? Som just satt sig ned på kontorsstolen och finner en stunds tillflykt i bloggosfären innan ni måste ta tag era arbetsuppgifter? Mina vänner, gör något nytt idag! Säg något till någon ni alltid velat säga men aldrig vågat. Var ärlig. Var utanför ramen. Annorlunda. Rör om lite i den stelnande grytan. Starta ett rykte. Vik ett pappersflygplan och kasta det rakt ut i kontorslandskapet eller var ni nu sitter. Beröm någons kläder. Det är så lätt att göra någon glad. Fråga tysta tjejen/killen vad de gjort i helgen. Skriv ett skämt på en postitlapp. Vissla på väg till badrummet. Lägg benen på bordet vid niofikat. Föreslå Hawaiitema nu på fredag. Avslöja något om er själva som ingen visste. Gör befängda uttalanden om chefens sexliv. Kom igen, skaka om för helvete! Inte en vecka till av repetition. Ni måste skapa egna förändringar, de kommer inte av sig själva.

Nu, gör det nu! Vad som helst, men något ni inte brukar göra. Ha en tvärtomdag. Det blir så mycket roligare så.

Alla måste dra sitt strå till stacken för att göra den här planeten till en festligare plats.

Slumpvald mening ur ”Världens Sista Roman” av Daniel Sjölin

”Det vet alla som har gjort försök med smal och otillgänglig poesi; dessa pseudoidiotiska och därför kvasiintellektuella försök att slänga in anden i spiltan och hoppas få den att bestiga den frustande materian, dessa poserande ansatser att amputera de rationalitetens trådar man dessförinnan spänt upp sina teorier med, med hjälp av diverse tältpinnar som kom som bilagor i inplastade kulturtidskriftsnummer som Deleuze och Saussure, som ett Happy Meal för de metaforlösa, i hopp om att befruktelsens skådeplats skulle bli den rakade hage där de släta barnen av ett nytt sekel knullar varandras poetiska psyken, träder genom varandras sädesledare, äggstockstunnlar där språkmaterian blev till; ett försök att leka gud i brallan med sig själv.”

Tagen på bar gärning!

Någon som känner igen de här pojkslynglarna? Pallar äpplen på Tegvägen gör man inte ostraffat. Jävla pack!

Övertydlighet

Jag har aldrig förstått meningen med att skriva på saker vad de ska innehålla. Är vi så korkade att vi inte kan lista ut det själva?

Det är fult, fånigt och sprider en fadd lukt av IKEA. Och IKEA är skit. IKEA är själlöst. IKEA är bearnaisesås, Camilla Läckberg och chartersemester. IKEA är världens största nivelleringsföretag.
Men det vet väl alla vid det här laget.
Hoppas jag.

Jävla majskväll!

Först tänkte jag: fan Mikael, du kan inte blogga klockan nio på en lördag. Då kommer folk tro att du inte har något liv. Vänta med det där majsinlägget till en annan dag. Det är ju knappast bråttom.
Sedan tänkte jag: det skiter väl jag i! Folk får tro vad det vill; jag tänker inte riskera att någon annan hinner före med majsidén. Den är min och bara min och ingen annan får ta kredd för den. Ut med skiten så fort som möjligt.

Och nu när jag gjort det, då känner jag mig bara tom. Som om jag avslöjats. Majsinlägget är ett uppenbart försök att dölja tragiken med komik. Dessutom ganska låg komik. Förlåt.

Jag lovar att komma igen.

Vi tänker alla samma sak

Om de ändå skulle råka skriva fel. Bara en gång.

Förr eller senare måste det hända.

Välkommen till Stads Hotellet i Kramfors!

Bara ett stenkast från den blomstrande stadskärnan. Med gångavstånd till både järnvägsstationen och busstationen, samt till Folkets Park och Systembolaget. Här finner ni oss - Norrlands mest genuina hotell!

I Kramfors finns något för alla. De vuxna kan ta en öl på någon av våra tolv pizzerior. Kanske till och med sitta på uteserveringen och läsa Aftonbladet om vädret tillåter. Eller varför inte en romantisk promenad efter Kramforsån? Men hör ni eller ser ni något därnere, så har ni INTE sett eller hört något. Förstått? För barnen finns Flogstabadet med Sveriges högsta klorhalt. Minigolfbanorna är numer bara tolv till antalet, men i mycket bättre skick (den söta sorkfamiljen har tyvärr lämnat bana nio). Eller så kan de springa fram och tillbaka som galningar i ”Kurredoren” – Kramfors alldeles egna skywalk. Se bara till att de inte vidrör de nedpissade glasväggarna, och att de inte stör männen som sover i hissen. För de lite äldre barnen finns Tonum – en sexkantig utomhusscen bara för dem. Här kan de sitta och smygröka och kladda in initialerna med spritpennor (finns att köpa på Konsum) på trappan. Skulle de vara så att även far- eller morföräldrarna följer med så finns det flera parkbänkar utplacerade i city, där de kan sitta och stirra alldeles för sig själva.

Hotellpriser:
Enkelrum – 100 kronor natten: här ingår även inträde till nattklubben Gladan. (Rummet kan snabbt uppgraderas till ett dubbelrum, oavsett tid på dygnet.) Angående Gladan bör dock vissa varningar utfärdas. Beställ gärna något från baren, men kräv då att få en oöppnad flaska eller burk, och se till att öppna den själv! Drick inte av andra. Bjud gärna upp till dans, men märk väl att om en kvinna säger ja, betyder det oftast: jag vill egentligen inte dansa med dig men jag tänder på att skrika desperat och hålla tillbaka min anabolapumpade pojkvän när han om två minuter kommer stampa allt blod ur ditt huvud. Ett nej är alltid ett nej.
Dubbelrum – 150 kronor natten

Vi har relativt rena lakan. Toaletten fungerar i de flesta rum. Duscha får ni göra på det närbelägna badhuset i Ådalshallen. Vi har ingen ramp för handikappade, men portiern Janne känner ett par starka killar han kan ringa. De sitter ändå bara och dräller utanför Hemköp och hjälper gärna till.

Frukost serveras på Sylos. De har kebab, pizza och allt möjligt gott. Personalen är tillmötesgående och har till och med börjat erbjuda bearnaisesås som ett supplement till maten – en kulinarisk tradition här i Kramfors, att spruta bearnaisesås över allt man äter. Lokalt kallas det ”bearnäääääää”.
OBS! Ät inte på Sylos efter klockan ett på natten. Skaderisken är då avsevärt högre än på dagen. I synnerhet om det uppenbaras att du inte kommer från stan.

Välkomna till oss på Stads Hotellet i Kramfors – vi har alltid en säng ledig för dig!

SMS från Jesper 00:32

"Jobbfest. Allsång på JB. Vi är pojkarna som busar med flickornas musar. Jodu. Skriv upp det. (kill me)."

Det här är ju förstås helt oförlåtligt och fullständigt vedervärdigt på flera olika sätt. Jag trodde inte det kunde hända. Inte år 2007. Inte ens i Östersund.

Och jag har fått ännu ett starkt argument för att aldrig någonsin börja arbeta.

Någon mer än jag som brukar hålla för öronen när de duschar för att simulera ljudet av ett spöregn?

Lasse – ett utnött vinterdäck

Lyssnade på Lasse Winnerbäcks nya låt idag. Jag hör hans första rad:
”Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va…”
Och jag tänker: fan Lasse, det där är ju inte alls nytt. Jag har hört dig sjunga samma sak femhundratjugo gånger förut. Vem försöker du lura? Och sluta upp med att göra till rösten! Du låter obehaglig, som en blottare som står efter elljusspåret och försöker locka till sig skidåkande småflickor.

Låten heter (håll i er nu!): OM DU LÄMNADE MIG NU

Trött. Ordet som bäst beskriver Winnerbäck just nu är alltså trött.
Nej förlåt, repetitiv ska det förstås vara. Repetitiv, inget annat.
Någon kanske föreslår urlakad, men ordet vi söker är alltså repetitiv.

Vad göra?

Min kurs börjar om drygt två veckor. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra till dess. Som jag ser det har jag tre alternativ:

- Stanna här i mitt barndomshem: dra benen efter mig, blogga nio gånger om dagen, läsa, försöka skriva, hänga i Teglunds lägenhet, spela tennis, bli drängfull i Nilssons stuga.
Fördelar: billigt.
Nackdelar: hög risk att jag blir galen.

- Åka till Umeå: anmäla mig till vikariepoolen, dricka kaffe med Krilleman, läsa, försöka skriva, promenera runt Nydalasjön och se på de lyckliga människorna.
Fördelar: frihet.
Nackdelar: jag kommer hinna bli pissless på studentrummet ändå.

- Resa till Katalonien: dricka rödvin och käka tapas, gå på tjurfäktning, läsa, försöka skriva, sitta på en hotellbalkong och röka cigariller och se på folklivet, sola, ta en Café Americano på varje bakgatskafé i Barcelona.
Fördelar: allt.
Nackdelar: jag har inga pengar.

Lutar åt att jag blir kvar här ett tag till. Jag ligger lågt och planerar mitt nästa drag i livets långa schackparti.

Mitt ben

Nej fan, idag får det bära eller brista - jag kör med shorts! Och inte vilka shorts som helst, nej kamoshortsen från Amerika. Bra att ha om jag skulle behöva gömma mig.

Nu ska jag ut och cykla tills jag träffar någon jag känner. Då ska jag ljuga honom eller henne rakt upp i ansiket. Spelar ingen roll om vad, men en fet lögn ska jag dra. Sedan ska jag cykla därifrån och fnissa för mig själv.

(Notera trasmattan och det fula golvet. Jag skäms inte över att vara ett statarbarn.)

Jag dricker morgonkaffe med pappa Wainwright

Man vet att det kommer bli en bra dag när de spelar "The Swimming Song" på frukostradion.

Bra eller Ranelid?

Sitter här och botaniserar bland gamla Word-dokument och hittar den här liknelsen:

"Hennes hår var som en nyköpt skjorta. Slätstruken och glansig, men full av små nålar och attiraljer som långsamt och varligt måste plockas ur."

Tror jag skrev det där 2003. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Vad säger ni? Var ärliga. Det har gått för lång tid för att jag ska bry mig.

En viktig upplysning

Ni behöver inte se den här filmen. Tänkte bara säga det. Jag har inte sett den själv men alla förstår ju att det här är trams. Ni behöver alltså INTE se Tatuerad Torso. Det är lätt att bli lurad att tro det, eftersom den är på svenska, Lasse Brandeby är med och någon blir mördad. Men ni har fortfarande ett val. Och snälla ni, gör som jag: välj att avstå. Inte ens på en söndag kväll om fem år då ni just nattat barnen, vill slappna av inför ännu en arbetsvecka och alla andra kanaler visar Extreme (vad som helst) Makeover. Inte ens då behöver ni se Tatuerad Torso. Ni kan istället stänga av teven. Det går faktiskt.

Kontentan av detta inlägg är alltså att man inte behöver se filmen Tatuerad Torso. Även om någon säger:
”Ska vi inte åka på macken och hyra den där nya deckaren, den svenska, om torsot? Maggan på jobbet har sett den, hon sa att den var jättebra. Jag bjuder.”
Då svarar ni:
”Nej ditt monster, mig lurar du inte!"

Föreslår er pojkvän/flickvän det samma anser jag att ni genast bör göra slut.

Man ska ge alla en chans, men inte filmen Tatuerad Torso.
Frågar på det?

Minns ni när de här historierna var populära?

Alla barnen fick välja vad de ville från fikadisken: morotskaka, sockerbulle eller en baguette med kycklingröra i. Utom Viktoria, för hon har glutenallergi.

Nej allvarligt: fy skäms Hotell & Restaurang Höga Kusten på Hornöberget! Ni får gult kort från Sveriges celiakiförening. Kolla själv på bilden. Ett äpple?! Skämtar ni eller? Glutenallergiker och hästar är inte samma sak!
De är mer som kaniner har jag fått lära mig.

Man blir som ett barn

När man får paket på posten. Det är det bästa som finns! Speciellt när man inte behöver betala för det. Nåväl, skivan fick jag punga ut en slant för. Men det känns bara bra att stödja debuterande svenska bluegrassband.

Vad jag tycker om boken (Rob Sheffield - Kärlek är ett blandband) kan ni läsa den 31 augusti.
Om ni har vägarna förbi Umeå.

Allt är förlåtet

Idag kom hon äntligen tillbaka, DN. Efter flera veckor på rymmen. Nu stryker vi ett streck över det som varit. Vi sa båda saker som vi sedan ångrade. Men jag är redo att glömma och ge oss en andra chans, om du är det.

Älskade vän.

Insomnia

Det är officiellt: jag kan inte sova.
Jag vill inte väcka någon så jag talar med bloggen. Min trognaste vän.

När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel. Som när jag inte blir hungrig när det är dags för middag. Då tänker jag att det är något fel på kroppen, i synnerhet magen, och förbereder mig på att bli sjuk. När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel i huvudet. Att jag håller på att bli galen. Det är inte helt omöjligt. Möjligheten förefaller i det närmaste tilltalande. Nästan som en nödvändighet för att kunna njuta av livet. Ju äldre jag blir desto mer ser jag det som min enda chans. Att bli galen alltså.

Jag ligger här och tänker på människor. Det är så många jag inte känner. Det är inget fel på mina existerande vänner, men jag kan inte riktigt släppa tanken på att av de över sex miljarder människor där ute borde finnas någon som jag skulle komma riktigt jäkla bra överens med. Någon med samma humor, samma musik- och boksmak, samma värderingar och känslor till livet, samma allt. Jag i en annan skepnad. Det skulle nästan vara kusligt.

Jag försöker komma på orsaker till varför jag inte kan sova:
- Jag sov en stund efter middagen
- Jag spelade tennis och har inte varvat ner än
- Sängen är för smal
- Det är varmt och kvavt
- Jag störs av regnljudet (nej det är ju skönt!)
- Jag är stressad inför nåt (knappast!)
- Jag är ensam

Det sista la jag bara till för att vinna sympatier.

Tomheten. Jag kommer fram till att tomheten måste vara den främsta orsaken.

När jag inte kan sova tänker jag på alla de stora, och hur de hanterade samma problem under sin tid. Vad gjorde Ivar Lo-Johansson, Émile Zola, Anton Tjechov och Pär Lagerkvist när de låg sömnlösa?
De satt sig upp och skrev förstås. Om man ändå hade karaktären. Eller så tog de en lång promenad i regnet. Det hade definitivt Dickens gjort.
Men inte jag. Jag ligger bara här och tycker synd om mig själv.

Nu gör jag ett nytt försök.
God natt!

Fan vad jag saknar tiden då Uffe Larsson var tjock

Kom tillbaka!

On The Road

Det blev till slut kusin Linn som fick den fjärde platsen. Den femte lämnade vi vakant i hopp om att stöta på någon spännande person efter vägen. Det gjorde vi inte.

Ett tag var det en rätt hätsk och laddad stämning i bilen. Vi hade just lämnat Bönhamn efter en glass på Arnes terrass då farfar fick ett starkt sug efter kaffe. Riktiga cravings - som en knarkare efter en syl. Och en åttioåring som inte får kaffe när han vill ha kaffe är inget att leka med. Linn hävdade bestämt att det fanns ett kafé i Nordingrå dit vi var på väg. Men farfar påstod att kaféet hon tänkte på var i Norrfällsviken och ända dit ville vi inte bege oss. Efter långa överläggningar kom vi fram till att det låg i Mjällom. Svårt det där, med alla byar i Höga Kusten.
Det hela slutade med att vi fick köpa kaffet på Hornöberget.


Där såg vi en man med moderiktiga clip-ons och trådlöst mobilheadset på hela dagen. (Tyvärr skymmer den andre mannen hans headset.) Han var otroligt oviktig i all sin inövade viktighet. Jag önskar att jag fotat honom inomhus, när han hade sin clip-ons uppfällda. Då såg han för härlig ut.

"Ööh...gott med Magnum Mandel."
"Mmm...men jag är mer utav en Sandwich-kille."
"Nej fy sjutton! Man blir så kladdig om fingrarna. Vänta nu ringer det!"

Höga Kusten runt med en SAAB 9000

Javisst! Solen skiner och idag vankas det utflykt ut mot Nordingrå till (har aldrig förstått varför det ska vara ett till där, men tydligen kan man skriva så). Med på utflykten följer:

FARFAR
84 år
Pensionär
Intressen: sport (framförallt tennis och fotboll), gamla saker, sitta bredvid när folk spelar sällskapsspel (typ Trivial Pursuit) och svara på andras frågor, sköta om huset och på tomten (i synnerhet gräsmattan som hålls nazistiskt kort), bilar, Västerbotten, byggnationer.

VIKTORIA (min syster)
19 år
Nybakad student i väntan på framtiden
Intressen: dricka cider och gå på lokal, kläder, kompisar, sitta på skitiga festivalcampingar och prata med folk från Härnösand, fika, MSN, se eftermiddagsteve och somna i soffan, äta mat, gå på derby i Kramfors och skratta åt faktumet att hon går på derby i Kramfors.

MIKAEL
25 år
Färdigutbildad gymnasielärare och blivande litteraturstudent
Intressen: undvika besvärliga situationer.


Som ni ser finns det två platser lediga. Först till kvarn! Ta med keps och en frukt. Men farfar och jag sköter snacket, det är känt sedan gammalt. Din roll blir att sitta i baksätet och stirra ut genom rutan, och då och då ställa frågor om omnejden som farfar kan svara på.
Rutten går via Hornö där vi sitter vid ett bord och tittar på Högakustenbron ett tag. Sedan till Nordingrå, ut mot Bönhamn och Barsta. Någonstans efter vägen stannar vi och äter en glass.

Urgerar rätten att skriva vad jag vill i min egen blogg

Jag har gått barfota och i kortbyxor hela dagen. Det är sommar det vill jag lova! Men så här på kvällskvisten blev det småkallt och då jag icke ville ta på mig långbyxor (ser det som ett misslyckande) letade jag istället fram ett par röda fotbollsstrumpor.
Klädsamt.

Som efter en Springsteen-konsert

Derby:
Kramfors - Ramvik

Vid utgången står två driftiga makedonier och tjänar storkovan på att sälja hemmagjorda T-shirts med texten: JAG VAR DÄR!

Dagens kvällspressord

MORDBOK

(subs.) bok som handlar om ett eller flera mord. Oftast mord som faktiskt ägt rum. Verkliga mord med andra ord. Inte påhittade. Inga skönlitterära mord, då hade det förmodligen kallats mordroman.

Den bästa känslan

Är att sitta på framsidan och läsa en bok i solskenet, samtidigt som man lyssnar på när granntanten pratar med gatans alla barn. Precis som hon gjorde med mig för tjugo år sedan. Då uppfylls jag av harmoni och tänker att detta trots allt är den bästa plats jag vet.

Äntligen är den här!

Årets jaktbilaga.

Fylld till bredden av läsvärda artiklar med titlar som:

"Vackra knivar av ädelträ"
"Prylar du inte visste du ville ha"
"En bra hund är viktig för jakten"
"Svampplockare och jägare samsas i skogen"
"Älgjagande köksmästare ger mattips"


Det är något sjukt med folk som jagar. Någonting har uppenbarligen gått snett i deras liv. Och detta borde de få hjälp med.

Jag vågar inte gå ut

Det här börjar bli riktigt obehagligt. Finns det någon jag kan ringa?

Nu är de tre

Jag tror de förökar sig vid kontakt med vatten. Som gremlins.

Lillpojken är galen

Först cyklar han fram och tillbaka på gatan med sin trehjuling. Och gör motorljud förstås. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som en kanonkula ser jag honom svischa förbi i ögonvrån. Sedan jagar han katten med en kvast och skriker krigsvrål. Han kutar runt huset, över tomten och ger sig inte förrän kattstackaren är fullständigt vettskrämd. Sedan återvänder han till sandlådan och skäller på sin storebror som alltid tar de finaste bilarna.

Hur fan ska man kunna skriva något mitt i denna kalabalik?

Gammal på gatan

Jag vaknar. Sätter mig på sängkanten. Kliar mig i håret. Gäspar. Ställer mig upp. Drar upp persiennen. Ser grannens barnbarn leka i sandlådan. I vår sandlåda. Med mina spadar, bilar och traktorer.
Känner mig hopplöst gammal.
Alldeles för gammal för att vara här nu.
En gång var jag kung på gatan, nu är jag bara en tragisk kuf.
Släpper ner persiennen. Lägger mig igen. Drar något gammalt över mig.

Det här blir en bra dag.

(Notera pojkarnas tofflor. Pesten sprider sig. Om tio år kommer Foppa inte vara känd som en före detta hockeyspelare eller som mannen som tog golfen till Örnsköldsvik. Nej bara som en toffel.)

Asbury Park, 2004

Det händer ibland att jag känner mig låg, värdelös och pissig. Då tar jag fram den här bilden, och inser genast hur förbannat bra jag faktiskt är.

Vem sa att man inte kan leva på gamla minnen?

Det kallas okunskap

När man sitter och ser en film, och hela tiden imponeras och slukas av ett briljant skådespel. Och man sitter där och tänker: vem i allsin dar är den där gamla gubben? Det ju den bäste skådespelare jag någonsin sett!

Sen rullar eftertexterna och det visar sig vara Laurence Olivier.

Från och med nu ska jag bara se filmer med honom i.

Paddy och Dr. Mengele

Ni som följde min förra blogg vet att jag sommarjobbade i ett parkeringshus på Irland ifjol. En av mina arbetskamrater hette Patrick. Han hade ett osunt intresse av nazism, i synnerhet doktor Josef Mengele. Paddy älskade att se dokumentärer om honom på Discovery, samtidigt som han satt med fötterna i ett fotbad och drack en iskall pint Beamish. Det var hans bild av en perfekt kväll. Dagen efter gick han till parkeringsplatsen igen och berättade för sina arbetskamrater om sina nyvunna kunskaper om nazismen, Mengele och flykten till Brasilien.
Det var Paddys liv och han var nöjd med det.

Igår gick Paddys favoritfilm på TV4-film: The Boys from Brazil, med Gregory Peck i rollen som Mengele.
Givetvis spelade jag in den.
Det är söndag, mulet och ödesmättat; med andra ord som upplagt för två timmar nazistfilm från 1978.

Jag och farfar diskuterar Svenne Hedlunds kroppshållning

Mikael: Visst är han väl puckelrygg?
Farfar: Nja jag vetefan. Det är ju som om han inte har någon mage, bröstkorgen kommer direkt ovanför midjan.
Mikael: Ja nåt tokigt är det.

(Farfar säger ingenting. Han dricker lite mer öl, lyfter på axlarna och drar ner huvudet som för att härma Svenne. Han ser konfunderad ut.)

I huset där jag växte upp

På tandborststället i badrummet på övervåningen står denne muskulöse man. Jag vet inte var han kommer ifrån eller varför han står där.





Bland kryddorna i köket står detta foto. Ingen vet vem det är, men enligt mamma heter hon Madeleine. Kortet har på något sätt följt med mamma hem från jobbet, och sedan placerats på kryddhyllan. Ingen vet varför. Men det står kvar.


Jag gillar att dessa prylar står där och förgyller inredningen. Jag gillar att jag vuxit upp i ett hus där figurer, kort och annat krimskrams kan stå framme i åratal utan att någon bryr sig om att flytta på dem. Jag menar, varför skulle man?

När jag blir gammal ska jag också skaffa ett hus med saker överallt.