Två dagar i en arbetssökandes liv

Dag 1
Än en gång fascineras jag över att man kan kliva upp klockan åtta i Umeå, äta frukost i lugn och ro, packa sin väska, och sen vara i Stockholm lagom till lunch. Tre timmar senare sitter jag mittemot skolchefen på ett nytt, fräscht och levande gymnasium på Liljeholmen. Allt går bra. Jag är lagom stiligt klädd, håret ligger rätt och samtalen flyter på som Ångermanälven under Sandöbron. Jag är trevlig, snabbtänkt, rolig, ärlig, intresserad, engagerad. Jag är allt som man ska vara under en anställningsintervju. Och jag möts av ett leende som säger: det här är ditt Mikael, knyt ihop säcken och gå!

Efter en timmes snack visar hon mig runt i skolan - den första skola jag verkligen vill bli en del av. Jag hälsar på en massa lärare, och en del elever som fortfarande sitter kvar och arbetar, gladeligen, trots att klockan är fyra på eftermiddagen. Det har jag ALDRIG sett förut. Skolchefen visar till och med var jag kommer att sitta i lärarnas arbetsrum. Vid skrivbordet intill sitter en långhårig kille från New York. Hälften av lärarna på skolan är nämligen native English speakers. Jag hälsar på snubben och börjar prata lite (mest för att visa skolchefen hur duktig jag är med folk). Han jobbar bara halvtid som musiklärare på skolan, resten av tiden spelar han på olika klubbar runtomkring Stockholm. I ett bluesband. Jag blir alldeles skakis av tanken på att jag kanske ska sitta och arbeta, varje dag, bredvid en cool katt från New York som lirar blues.

Sedan sätter vi oss ner igen och jag får möta biträdande skolchef. Han är från England. Men vid det här laget är jag så uppspeedad att en intervju till, på engelska, går lika bra som den första.

Två timmar efter att jag kommit till skolan lämnar jag den och tar jag tunnelbanan mot Centralen. Samtidigt ringer jag runt och berättar för alla hur det gått. Pappa verkar nöjd. Han börjar planera flytten. Han gillar att flytta. Jag lugnar ner honom, men han är redan borta; i skallen har han redan tagit ledigt från jobbet och snackat med grannen som har släpvagn med kåpa. Jag skrattar åt honom. För långt därinne tror även jag att den här gången blir det fanimej av!

Dag 2
Jag sover dåligt. På helspänn liksom. Dessutom blir det inte bättre av att jag delar säng med Johan. Han blir illa berörd när jag envisas med att ligga skavfötters. Men det känns bekvämast så. Har inte att göra med någon gayfobi. Jag tycker bara det är svårt att somna när man ligger ansikte mot ansikte med en vän.

Per går till Swedbank-kontoret, och jag och Johan driver runt på stan. Johan är också arbetssökande, och precis som jag har han en examen men till skillnad från mig har han förtjänat den. Nu när vi pratar jobbsök och CV:s och skit så gör jag det med en myndig stämma - jag vet ju lite mer vid det här laget; jag ger Johan tips och råd, strategier han kan använda sig av så att även han ska lyckas med det vi människor satts på jorden för att göra: skaffa ett jobb och jobba tills vi dör.

Solen skiner och jag är på gott humör. Plötsligt känns Stockholm som min stad. Allt jag ser får en plats i mitt nya liv. Vi käkar lunch: kebab i pitabröd och ett glas vatten - 25 kronor. Jag tänker att snart behöver jag inte dragga stadens bottenskrap till restauranger för att hitta en lunch som passar min plånbok.
Och till sommaren, då har jag råd med en resa, vart jag vill!

Johan och jag tar avsked på Centralen och jag åker hem till Pers soffa och försöker läsa. Jag vet att skolchefen skulle ha sin sista intervju klockan tre, så lagom vid fem bör hon höra av sig.

Jag vet inte varför hon säger vad han heter, men det gör hon. Daniel heter han, killen som fick jobbet och förändrade mitt liv. Eller egentligen inte: han förändrade inte mitt liv; han hindrade det från att förändras. Visst, jag var trevlig, trygg och full av ambitioner och spännande idéer. Men Daniel hade erfarenhet.

Jag lämnar en lapp på matbordet: "Fick inte jobbet. Tar en promenad." Sedan går jag upp på ett berg vid Söder Mälarstrand. Det är mörkt men ett hav av ljus lyser på andra sidan Riddarfjärden. Jag förbannar hela skiten. Jag förbannar huvudstaden i det land som bara fortsätter att svika mig. (Jag vet, jag är melodramatisk. "Dramaqueen" brukar jag bli kallad. Och Sverige har visst gett mig mycket, alldeles för mycket, men så kände jag just då.)
Jag sätter mig ner på en iskall bänk, gnuggar fotsulorna mot grusgången och plockar upp mobilen. Bakom mig en bit bort går clownerna hem från sina jobb, och det känns som att det inte finns någon poäng i att vara fri längre.