Ikväll ska jag plocka disk igen. Först plocka, sedan diska och slutligen ställa tillbaka glasen bakom baren. Diskplockarjobbets tre gyllene steg.
Jag hade kunnat vara på väg i en bil från Stockholm till Umeå för att packa ner det viktigaste och sedan återvända söderut för att börja lärarjobbet på måndag. Men något kom i vägen.
Daniel kom i vägen.
Istället ska jag trängas bland firmafestande femtioåringar; sträcka fram min arm mellan Gunnar och Bengt - två svettiga hundratjugokilos fyllon från Åsele - för att plocka undan deras ölglas. Men jag hinner bara vidröra glaset förrän någon av dem brister ut i ett:
"Ööööh! Vafan göru!? De ä ju mycke kvar i rä där!"
Och så tömmer Gunnar de sista centiliterna salivöl innan han med ett brölskratt ger glaset till mig.
Jag hade kunnat sitta ensam i en bil någonstans norr om Söderhamn. Jag älskar att köra bil ensam. Långa sträckor. Avverka mil efter mil som träd i en oändlig skog. Lyssna på musik, tänka, planera, konspirera och bara vara med sig själv men ändå i rörelse.
Men något kom i vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Är så oändligt less på Gunnar och Bengt och deras brölskrattande. Särskilt när Bengts hand bara sådär helt oskyldigt hamnar på ens rumpa. Så himla charmiga killar. Men det var en trevlig cykeltur hem.
/Lena
Jag minns precis var de satt, och vilka de var. Vidriga gubbar. Om man ändå kunde ge igen på något sätt.
Det är tur att man har bra arbetskamrater som stöttar.
Och jag lovar, vi kommer INTE bli sådär om sju, femton eller ens trettio år. Vi kommer INTE vara där. Där på "Åsele Marknad" som det skulle kunna kallas.
Jag litar på dig Mikael, vi kommer inte att hamna där. Inte ens om vi blir bittra över alla Bengtar och Gunnars vi träffar på.
Skicka en kommentar