IKSU-hatet

När jag just flyttat upp till Umeå och ännu inte funnit mig själv, då gick jag på IKSU (studenternas sporthall/gym). Ibland flera gånger i veckan. För första gången i mitt liv styrketränade jag regelbundet. Det verkade vara någonting man gjorde här i Umeå. Dessutom spelade jag squash med andra uppflyttade Kramforsbor. Vi var dåliga, men blev snabbt bättre och bättre. 

På IKSU träffade man alltid någon bekant. Alla gick ju dit. Där fördjupades ytan i den ytliga relationen med de ytligt bekanta kurskamraterna. Stötte man ihop på IKSU så sa man:
"Jaså du är också här och tränar." Och så skrattade man onaturligt, för att sedan driva med någon illaluktande föreläsare eller klaga på en onödig tentafråga. Det var ju allt man hade gemensamt - plugget. 
När man sedan träffades dagen efter på skolan kunde man fråga:
"Träningsvärk idag eller?" Och så skrattade man onaturligt. Vips hade man två saker gemensamt: plugget och gymmet.

Med tiden insåg jag hur förbannat idiotisk IKSU-kulturen var. Jag ville inte vara en del utav den. Det passade inte mig. Jag och IKSU hade växt åt olika håll. IKSU blev bara större och ytligare, och jag upptäckte Ivar Lo-Johansson. 

Så jag slutade att gå dit. Men inte utan att först tjuvgå med min flickväns gymkort, sådär ett halvår eller två. Det kändes bra. Som att jag stal från de rika och gav till de fattiga. När jag väl slutade att gå dit på riktigt (det tog slut med flickvännen), då gjorde jag en politisk sak av det. Med svaga och obskyra argument försökte jag få mina vänner att förstå att IKSU försökte hjärntvätta oss. IKSU var ett nivelleringscentrum som strävade efter en slags fullmakt över Umeå och monopol på vår fritid. Staden kunde lika gärna byta namn, från Umeå till IKSU. 

Jag blev skrattad åt. Förlöjligad. Med all rätt förstås. Jag hade ju ingenting att komma med. Min enmansprotest var ett skämt. Dessutom fanns det ju typ ingen annanstans att träna. Och träna måste man ju! Eller?

IKSU blev större och jag blev mindre. Det är numer Europas största friskvårdsanläggning på 21000 kvadratmeter och med 17500 medlemmar. Koncernen omsätter årligen 76 miljoner. Jag är 184 cm, väger 73 kg, bor på 19 kvadratmeter och tjänade knappt 30000 ifjol. Jag har inget att sätta emot. Jag har bara mitt hat. Mitt stilla hat.

De ovan redovisade siffrorna om IKSU får jag från studenttidningen Vertex. De har gjort en undersökning och kommit fram till att IKSU är Sveriges dyraste studentsporthall. Samtidigt är studentinflytandet lägst. 

Företagsledaren och entreprenören Eilert Engströms vision är att 100 procent av Umeås vuxna befolkning ska träna på IKSU. Över min döda kropp Eilert, över min döda kropp. Vilket förmodligen kommer att hända. De som inte tränar på IKSU kommer Eilert att omdirigera till ett annat gym. Ett gym med gemensamt duschrum, med en alldeles speciell sorts gas.

Men visst, det finns fördelar med IKSU. Kulturlivet blomstrar i Umeå; nya klubbar, littfestivaler, kaféer, musikartister med mera poppar upp på löpande band. Och 2014 siktar vi på att bli Europas kulturhuvudstad. Detta ser jag lite som en motreaktion på IKSU-diktaturen.

Så bojkotta IKSU. Även om det känns som att ni måste gå dit, så behöver ni inte göra det. Jag lovar. Det finns så mycket mer i Umeå, och så mycket mer i livet, än Europas största friskvårdsanläggning.