Antingen heter hon Malin eller Jessica och har laddat upp med en korsordstidning (med Linda Bengtzing eller en TV-kock på framsidan) och en halvkilos lösgodispåse. De sätter sig vid fönstret på ett säte i den bakre halvan av bussen (närmare mitten än längst bak), lägger stora dunvästen på sätet bredvid, och börjar lösa korsorden och snaska på godiset innan bussen ens lämnat stationen. Sedan lyssnar de på Radio Rix och ringer alla sina vänner och beklagar sig - högt och tydligt - över hur långtråkigt det är att åka buss i två timmar.
Eller så heter han Andreas eller Magnus och har laddat upp med ett hobbymagasin (poker, bilar eller jakt) och en halvliters läskeblask (Jolt Cola eller Pepsi Max). De sätter sig vid fönstret i första sätet efter utgången på mitten av bussen, så de kan sätta drickan i hålet på den lilla bänken framför och riktigt "bre ut sig". De lägger den svarta fejkskinnjackan på sätet bredvid och läser klart magasinet innan bussen ens lämnat stationen. Sedan lyssnar de på Radio Rix och ringer alla sina vänner och beklagar sig - högt och tydligt - över hur långtråkigt det är att åka buss i två timmar.
(En gång åkte jag buss från Chicago till Washington D.C. Det tog 18 timmar. På sätena framför oss satt en amishfamilj: två vuxna, två barn. De satt helt stilla, helt tysta, och tittade rakt fram hela resan. Respekt! Numer försöker jag alltid bete mig så när jag åker buss: "Tänk amish Mikael, tänk amish! Och så försvinner jag in i mig själv. Tills Jessicas eller Andreas mobiltelefon ringer.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ha ha :-)
En reel samtidsskildring!
Jag åkte buss mellan Washington DC och San Fransisco, tog 3½ dygn, via New York, Chicago etc.
Satt också som de flesta tyst och filosoferade samt skrev. Skitjobbigt på svenska tåg och bussar, med alla dessa teatraliska melankoliskt gnällande medelst höga tjut i cell-världen (egen def på brain + cellphone)
;-)
Sen har vi ju proffsen som åker 12h/buss per vecka. Vi känns igen på våra "sett allt" blickar, våra Zenaktiga ansiktsutryck, ty vi vet att det inte finns en sån sak som att komma fram. Vi vet att sinnet är sin egen plats. En plats där det inte finns någon tid bar en enda lång resa. Vi vet att vi ska sitta på bussen även då världen stannar och går under flyter vårt medvetande frammåt, frammåt till mullrandet av en stor dieselmotor.
Skicka en kommentar