Igår började det en ny tjej på jobbet. Hon skulle skolas in som diskplockare. Jag fick ansvaret för inskolningen. Just det, jag skulle alltså lära henne hur man diskar glas, tallrikar och bestick.
Det mest klassiska misstag man kan göra i en sån här situation är att gå i alltså-egentligen-fällan:
Alltså egentligen är jag gymnasielärare, men det är ju så svårt att få jobb...
Alltså egentligen är jag litteraturvetare, skrev just en bejublad uppsats om sydstatsgotik, men det blir man ju inte rik på...
Alltså egentligen är jag författare, jag gör bara det här för att samla material till en roman jag skriver...
Alltså egentligen är jag musiker, men jag har inte lärt mig att sjunga eller spela något instrument än...
Alltså egentligen är jag inte här, det är du som pratar med dig själv...
Men jag sa inget av det där. Det vore så lätt. Dessutom vore det inte speciellt hygglo att säga till någon som just börjat på jobbet att man själv egentligen inte vill vara där. Istället lät jag henne tro att diskplockare var allt jag ville bli här i livet. Att jag var helt nöjd med tillvaron; att jag hade uppfyllt min dröm och tog jobbet på största möjliga allvar. Inte nog med det: jag spelade även lite sur och tvär, eftersom hon nu var en konkurrent om arbetspassen vid diskbandet. MINA arbetspass!
Ärligt talat, det är faktiskt svårt att tillrättavisa någon utan att låta som en dryg översittare. Jag försökte ändå hålla tillbaka lite, så gott jag kunde:
"Men snälla lilla vän! Nu har du blandat nollfemmor och nollfyror i samma back igen. Jag vet att det är svårt för ett otränat öga att se skillnad på glasen, men det gäller att lära sig snabbt, annars håller man inte länge i den här branschen!"
Hon gick hem strax före tolv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
alltså egentligen-fällan.
den har jag kört i fem år på mitt jobb på bensinmacken. det underliga i kråksången är att ens kollegor ändå tycks köpa det.
de fattar att man inte hör hemma här, men också att man inte kan leva på att lägga ut radioteatrar på internet.
bra att du inte körde alltså-egentligen på den nye. det är fräckt. man vill inte uppleva sin första dag med en bitter kollega som bara deppar över själva jobbet.
Eloge!
Men man låter så stolt, när man visar hur saker och ting går till. Det är det värsta. Den där stolta tonen i rösten. Den går inte att bli av med. Inte då.
Jag hoppas att du började med att tala om din arbetsplats som "vi". Is til med "VI brukar inte göra så. Vi på Harrys sätter alltid 05:or tillsammans. BARA nollfemmor."
Jag är helt kär i din blogg! Du vet verkligen hur man fångar en känsla när man skriver. Det om något borde göra att du lyckas som författare. Och vad tänker de gymnasieskolor du sökt jobb till? Jag, som gymnasiestuderande, vet att det saknas lärare som du. Så det så! Keep on rockin! :)
Åh!
Tack.
Jag har också hamnat i alltså egentligen-fällan. Fast tvärtom.
Jag har nu ett alldeles för bra och välbetalt jobb för att byta tillbaka och slava i reklambranschen igen, trots att det är det som är "min" bransch.
Skicka en kommentar