Lugn och olycka

Vad bra hon var, Kristina Lugn, på Babel Special ikväll. Så vis, så sympatisk, så...lugn.

Hon pratade om att vara hatad. Om att bli spottad på. Om att det är fint att vara elitidrottare, men fult att vara kulturelit. Dessutom pratade hon om all tid hon slösat bort på att vara ensam och olycklig. Och att hon varit det på grund av att hon tänkt för mycket på sig själv. Vilket öppnade mina ögon. Det är ju så det är. Om man tycker sig vara duktig och unik, och kanske lite bättre än många andra; om man överskattar sin egen betydelse och existens: då blir det ju förbannat jobbigt om man inte gör något vettigt av den. För att inte tala om den bitterhet man upplever då sin omgivning inte ser den genialitet man själv så tydligt ser. (Det spelar ingen roll om den de facto är överdriven.) En sådan människa kan bara bli lycklig av personlig framgång. Och efter en framgång måste nästa framgång bli ännu större. Man måste hela tiden utvecklas, synas, höras och imponera lite mer på sin omvärld för att bli den unika person man själv tror att man är. Om man inte gör det så går man sönder. Och då har vi nog gått varvet runt och återkommit till Sigge Eklunds neonarcissism.

Samtidigt är jag tveksam. Klart man måste tro på sig själv och vårda sitt ego. För att älska andra måste man väl först älska sig själv, eller? Men jag vet inte om jag är villig att betala i olycka bara för att jag tror på mig själv. (Vilket är lätt att göra, här på studentkammaren där ingen säger emot en.) Då känns det lättare att rätta sig i ledet, nöja sig med allt och tänka: "äh vad fan, skit samma, jag är ändå inte bättre än såhär."

Vi blir olyckliga när drömmarna vi anser oss förtjäna inte slår in. Men jag vill ändå inte tro att vi vore lyckligare utan dem.