Bloggbesökarchocken

Jag kämpar på med mina åttio besökare om dagen. Det är min trogna kundkrets, mina vapendragare. 80 stycken - en jämn och fin siffra. Och den har varit konstant sedan ett par månader.

Tills igår. Då brakade kurvan iväg till 215. Och idag ligger jag på 256 besökare. Plötsligt har jag klättrat till Sveriges nionde största litteraturblogg på bloggportalen.se.

Jag blev förstås fullständigt förbluffad.

Men sedan tog egot över: det var ju bara en tidsfråga till den stora massan skulle hitta mig. Eller hur? Snart ringer Aftonbladet, och efter några veckor där kommer Alex Schulman bli ihågkommen som en dokusåpakändis vid sidan av min magnifika och geniala gestalt.
Jag har en tendens att drömma mig iväg, att förstora saker, och göra det jävligt snabbt.

Jag hade nästan accepterat min publikframgång som min egen förtjänst, då jag efter lite kort detektivarbete insåg att en sjuttonårig modebloggare från Täby hade varit vänlig nog att länka till mig igår. Ett av mina inlägg hade tydligen fallit henne på läppen och vips hade hon (med sina 1200 unika besökare per dag) råkat förvirra ett par hundra vilsna slösurfare till min patetiska ursäkt till blogg.

Tack Bohemica! Det menar jag verkligen. Om du nu bara skulle kunde barmhärtighetslänka till mig en gång i veckan (fan, det skulle räcka med en gång i månaden) så skulle jag kunna hålla mig flytande på det glädjerus jag nu upplever.
Du vet att efter ha haft 250 glada gäster, då är det svårt att gå tillbaka till sina gamla 80. De har ju redan hört alla mina skämt, falska påståenden och arroganta utlägg om vårt kulturella förfall. Ärligt talat tror jag att de börjar tröttna.
Jag behöver nytt ungt blod som kan rädda detta sjunkande skepp.