På tal om kungafamiljen

I somras tillbringade jag och Johan en dag i Stockholm. På tu man hand. Man to man.
Vi valde ut ett museum var som vi sedan besökte tillsammans; med öppna sinnen och utan hån.
Jag valde Moderna museet. Karin Mamma Andersson ställde ut tavlor. Mycket trevligt.
Johan valde Livrustkammaren. Då skrattade jag litet, ty jag trodde han skämtade. Men han menade allvar och blev sådär sur och tvär som bara Johan kan bli.

Men det var inte så illa. Vi såg rustningar, hattar, uppstoppade hästar och en jäkla massa skor.
Allra längst stannade vi vid ingången, där de hade ett stort släkträd över kungafamiljen. Jag tycker kungafamiljen är ofantligt ointressant, men släktträd är roliga. Som ett pussel på något sätt.
Så där stod vi och stirrade som två fån, följde grenarna uppåt och utåt och sa namnen högt för oss själva. Tills vi kom till Lennart.
Lennart, vem fan är Lennart? Tänkte vi. Lennart kan man ju inte heta om man är kunglig, då ska man ju ha fåniga dubbelnamn som Carl Gustaf, Carl Philip eller Prins Bertil.


Men vi fastnade för Lennart. Med ett sådant kommunalt namn framstod han som lite av en mystiker i sammanhanget. Han blev vår favorit i kungafamiljen. Vi ville veta mer om honom: vad jobbade han med? Fick han inga barn? Gillar han päron?
Tydligen lever han än, Lennart. Men vad gör han? Förmodligen sitter han och tynar bort på ett slott någonstans. Alldeles ensam.
Stackars Lennart.