En gång kände jag en flicka som drack C-vitamin till varje måltid eftersom det var så lätt att ta med sig. Bara ha den lilla tuben i handväskan och fråga efter ett glas vatten. Sedan ploppa ner tabletten och vips har du ett glas saft.
Detta fortgick tills den dag hon fick känna på dess laxerande effekt. Då slutade hon dricka C-vitamin.
Jag minns henne väl. Jag minns vitaminanekdoten. Och jag minns att vi brukade ligga vaken mitt i natten och drömma om att vi skulle bila genom USA i en nedcabbad hyrbil. Hon kände redaktören till något resemagasin, och han skulle säkert sponsra kalaset, bara vi skickade bilder (som hon skulle ta) och texter (som jag skulle skriva) till honom och hans tidning.
Det lät som en underbar plan.
Vi visste förstås båda två att det aldrig skulle bli av. Kanske var det därför det var så lätt att prata om det.
1 kommentar:
Men åh hallå. Vad fint, Och romantiskt. (Trots att jag inte alls är romantisk av mig) och vad.. sött! Det är fint att kunna drömma sig bort med människor man tycker om fast man innerst inne vet att det inte kommer att ske, det man drömmer om. Jag planerar just, via msn en resa till Paris efter jul och jag hoppas vid alla gudar jag inte tror på att det kommer att ske. Jag måste dit. Måste måste måste
Skicka en kommentar