När jag var liten var jag väldigt rädd av mig.
Vampyrer till exempel. Bara tanken på dem fick mig att skaka. Jag insåg tidigt att Tomten inte fanns, men vampyrer var det svårare att avfärda (jag är fortfarande osäker). Det verkade så obehagligt att få två sylvassa tänder i nacken, och sedan vara tvungen att själv föra smittan vidare. Kanske skulle jag vara tvingad att attackera mamma, eller min lillasyster. Därför föreslog jag att vi skulle hänga vitlökar på dörren. Tyvärr var jag den ende i familjen som ville det. Jag fattade inte varför vi inte kunde ta till en sådan simpel åtgärd för att bli kvitt ett sådant fasansfullt problem.
Jag var också rädd för hundar, men det berodde på att jag faktiskt blev jagad av en galen schäfer som rymt från sin inhägnad. Jag cyklade, hunden sprang. Jag skrek, hunden skällde. Jag grät, hunden högg. Då mina vänner var lille Mikael rädd. Och det sitter fortfarande i.
Men främst var jag rädd för elaka män som av någon anledning skulle ta sig in i vårt hem. Länge vågade jag inte sova utan att mamma eller pappa var på övervåningen. Jag var en fanatisk bakom-dörren-kollare, och jag hade nog kollat under sängen med, om inte pappa byggt den så att det inte fanns något ”under”. Jag visste att villainbrott i Kramfors var relativt ovanligt, men statistik botade inte rädslan. Bara närvaron av en närstående vuxen.
Det var mest effekten jag var rädd för; att stöta på en främling i mitt eget hem. Jag var inte rädd för att bli rånad, bara bemötandet – överraskningsmomentet. Och smärtan dessa vidriga män alldeles säkert ville åsamka mig.
Så en dag ansågs jag för gammal gå till min kära dagmamma Gun efter plugget, och skulle gå hem själv istället. Till ett tomt hus. Detta var ett stort steg. Oöverskådligt stort. Det var en svindlande tanke att vara helt ensam i det stora huset.
Men det gick bra. Mamma övertalade mig: jag skulle inte behöva vara ensam länge förrän storebror Tomas kom hem.
Det var inte så farligt faktiskt. Jag fick min egen nyckel och kände mig vuxen. Jag låste upp, gick in, hällde upp saft, värmde bullar i micron och kollade på teve. Det var mysigt.
Tills en kulen vinterdag. Jag kom traskande efter vägen och såg genom häcken att någon rörde sig i köket. Helt säkert var det någon där. En vitklädd person, mer såg jag inte. Jag blev livrädd. Ingen av mina grannar var hemma. Klockan var kanske två, mamma kom hem runt fyratiden. Vad skulle jag göra?
Jag stod på gatan. Vågade inte ens gå in på tomten. Jag började tveka; inbillade jag mig? Nej, det var någon i köket. En mördare som gick förbi rutan och fick syn på mig och nu hade han gömt sig och låg bara där och väntade på att få döda småpojkar med mammas kökskniv eller pappas hagelbössa. Det skulle göra skitont och han skulle vara väldigt otäck.
Jag frös. Klockan närmade sig tre. I den åldern var skorna och byxorna aldrig torra vintertid. Kanske bar jag overall. Mest troligt. Men den var genomblöt och jag frös. Jag gick upp och ner för gatan för att bli varm. Det började skymma.
Så höll jag på, tills mammas gula Volvo 340 äntligen svängde in på gatan. Som jag älskade den bilen, i synnerhet den dagen. Jag mötte henne och sprang efter bilen in på garageuppfarten. Kanske grät jag. Hon undrade vad i all sin dar jag gjorde ute. Jag berättade som det var. Hon visste att hon närt en paranoid pojke vid sin barm och viftade bort mina syner som fantasier. ”Nej nej det är sant!” Skrek jag, eller viskade för att inte göra mördaren beredd.
Mamma var cool. Hon gick med stora skolväskan till dörren som självklart var låst.
”Ser du, dörren är ju låst. Det är ingen här.”
Jag sa inget, men jag tyckte nog mamma var ganska dum som inte förstod att mördarna var smartare än så.
Vi gick in. Det var alldeles tyst. Det luktade hemma och det var varmt och jag var lycklig att få komma in, men jag höll mig nära mamma. Jag smög tätt efter henne. Först till köket, sedan till vardagsrummet. Där låg brorsan och sov. Han hade fått migrän och gått hem tidigare från skolan.
Men det var skönt att ha rätt; jag hade ju faktiskt sett någon. Och kanske började min rädsla försvinna efter den upplevelsen.
För idag är jag ju stenhård!
