tisdag 10 juni 2008

Uppdatering och lägesrapport för den som bryr sig

Jag är i Kramfors. Har roddat upp dator och högtalare på skrivbordet i det lilla pojkrummet. Ute regnar det. Under altanmmöbeln ligger grannkatten Svinto och försöker bli av med vinterpälsen. 

På fredag kommer syrran hem. Då ska jag fisa henne i ansiktet. Så visar man kärlek i omklädningsrum, så även här hemma.
 
Jag har gjort min sista arbetsdag i Örnsköldsvik. Den elfte augusti gör jag min nästa, då i Östersund. Till en början ska jag bo hos en mycket god vän, som även jobbar på samma skola (vi kan kalla honom Turk), och hans flickvän (vi kan kalla henne Carla), i deras vardagsrum. Det blir skoj. Som att min sommarturné fortsätter, men ändå inte.

Markus Krunegårds skiva är fortfarande fantastisk. Och det är ju faktiskt så, att ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Sedan lever man med det. 

Kramfors och regn gör mig melankolisk.

Idag låg två böcker i brevlådan, adresserat till undertecknad. Få saker gör mig så glad som att få böcker på posten, gratis. 

Det känns som att jag borde ringa någon, men jag vet inte vem, varför eller vad vi ska prata om. Men det känns som att jag missat någon eller något; har något osagt och ogjort. Den känslan äter upp mig, inifrån.

Jag har för tillfället ingen bloggskaparlust, därav punktformen.

Jag läser Martina Lowden igen och förstår mer och mer av Allts storhet.

Mina ägodelar är utspridda i dussinet banankartonger utplacerade på torpet i Käxed, i farfars källare och i bastun/förrådet innanför duschen i rummet bakom mig. Det känns som att även jag är utspridd på ett liknande sätt. Med vissa delar kvar i Umeå, och vissa delar annorstädes.

Det där med blogglusten går hand i hand med att jag för tillfället känner en viss tomhet. Kanske beror det på att det regnar för första gången sedan april. Men förmodligen har det mer att göra med flytten och uppbrottet från Umeå - juni är avskedets månad. Sedan jobbet på det. Jag har kämpat som en galärslav sedan mars för att alla omkring mig ska vara nöjda, glada och utmanade. Nu är det slut - men känns ändå halvgjort - och ingen kräver något av mig längre. Jag behövs knappt. Från att ha stressat, svettats, sovit, pendlat, pratat, rättat, undervisat, pekat och domderat, tillrättavisat, plågat, gått upp och ner i trappor och hejat, hälsat och skrattat och druckit kaffe på väg mellan lektioner och hört mitt namn skrikas från våning två och frågor, frågor, frågor och någon som är hos tandläkarn eller optikern eller har mens-, huvud- eller växtvärk och bara inte kan vara med idag men kommer kanske imorgon på provet och vilka sidor var det och kommer det vara svårt? Och nu: oceaner av tid bara för mig och mina böcker.

Nuförtiden får man vykort på mailen. Positivt: man kan bifoga bilder. Negativt: man får det på mailen.

Gör Sverige mål under de första tjugo minuterna ikväll så vinner vi EM. Det har jag slagit vad om. En påse Polly, ljusa. Vi ska dricka öl till fotbollen. Hos Nilsson. Han har störst TV.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Han har faktiskt inte störst tv MB har en 4 tum större och den lille muskulösa färgade killen e värst på 50 tum.

Skönt att ha dig hemma broder

Mr T

Mikael sa...

Så politiskt korrekt du uttrycker dig! Det uppskattar jag. Även fast jag fick tänka till en stund: vem fan pratar han om? Men sedan förstod jag.

Anton sa...

Saknar du ett eget hem? Känner du dig rotlös?

Själv har jag flyttat runt i små "tillfälliga" lägenheter i snart femton år och ibland kan jag nästan få ångest över att inte ha eget riktigt hem.

Jag kan sakna det något otroligt ibland. Kan känna mig vilsen och som att jag hela tiden är på väg mot något jag aldrig kommer fram till. Som att rösten i huvudet skriker åt mig: "Väx upp för fan! Bli vuxen! Hitta hem någon gång!"

Jag letar större lägenhet nu. Förhoppningsvis blir det mer "på riktigt".