Den försvunna meningen

Martina Lowden är en ung författarinna. För ett och ett halvt år sedan köpte jag hennes debutroman Allt, gav den i födelsedagspresent till min dåvarande flickvän, för att sedan läsa den först själv. Jag gillade boken, och det var speciellt en mening som etsade sig fast på hjärnan. Lowden hade citerat en annan författare, men jag minns inte vem, eller på vilken sida, bara att det handlade om misslyckat skrivande som bekräftades med en kopp kaffe. Eller något sånt, uttryckt på ett bättre, glasklart sätt.

Men efter ha läst ut romanen hittade jag aldrig den meningen igen. Jag bläddrade och slet i boken minst en gång i veckan, i jakt på de där raderna som hade satt ord på en känsla jag så många gånger upplevt under mitt skrivande liv. Men det var som att leta efter en nål i en höstack – boken är ju på 628 sidor. Till slut flyttade bokägarinnan till Götaland och jag var tvungen att ge upp.

Tills nu då den kommit på pocket och jag beställde hem ett exemplar för att läsa den igen; den är ju faktiskt så bra, och jag kunde ju på så sätt inte missa den gyllene meningen – min heliga graal.

Och nu, alldeles nyss, för två minuter sedan stötte jag på den. Jag måste säga att jag är lite besviken. Sökandet var roligare än fyndet. Jag hade förstorat upp meningen; den är fortfarande bra, men inte tillnärmelsevis så klockren som den kommit att bli i mitt huvud det senaste året.

Allt detta var det sämsta som skrivits sedan uppbyggelseskriften Stengrunden, och enfalden kompletterades med dricka kaffe, som vanligt.

- Erik Beckman (Ur Martina Lowdens Allt, sida 101)

Jag kanske har växt på mig och mognat: lärt mig att leva med det dåliga, och vara stolt och nöjd över det fina. För nu sympatiserar jag mindre med meningen ovan, och mer med Totta Näslund: 

Vissa rader vill jag glömma, andra står sig faktiskt än. I all sin kantighet tangerade dom sanningen.

(Ur ”På väg igen”)