Aldus Manutius - mannen som uppfann semikolonet

Man tror att han skulle göra ett kolon, men blev knuffad av klassens mobbare och slant med fjäderpennan. Och på den tiden (1450-1515) hade man ju ingen kautschuk.

Skidskyttar och svartsjuka

Igår kunde skidskytten Jörgen Brink inte medverka på skidskyttelandslagets träning eftersom villområdet där han bor var avspärrat av polis. På grund av ett skottdrama. Det är roligt, på något sätt. (Han bor i Sollefteå, vilket gör saken ännu roligare.)

När Brink ringde sin tränare Wolfgang Pichler och förklarade varför han var sen till träningen svarade Pichler att Brink borde ta fram bössan och stanna hemma och skydda familjen. 

Det må låta lite överdrivet, men kanske skulle man lyssna på Pichler här. Snubben har ju ändå viss rutin. För 23 år sedan var han nämligen inblandad i ett allvarligt svartsjukedrama. Liggandes i sin säng blev han skjuten med fyra skott i rygg och arm. Pichler lyckades övermanna förövaren, vid det tillfället, men dramat slutade ändå med att mannen mördade kvinnan det handlade om innan han tog sitt eget liv. Läget var länge kritiskt för Pichler, men han överlevde och kunde knappt tjugo år senare träda in i rollen som svenska skidskyttelandslagets tränare. 



Det är något väldigt bisarrt med att denne man, likt en gangstarappare, tagit fyra kulor i ryggen och överlevt. 

När jag blir stor ska jag bara gå till psykologer som hade Skinner, Freud och Piaget målade på väggen i sitt studentrum

OÄ med 4a

Smaka på den bokstavskombinationen: OÄ. Säg den högt för er själv.
Snacka om att äta madeleinekaka doppad i te och känna hela barndomen svepa in i rummet.

OÄ.

"Vad har vi nu?" Frågade en av eleverna.
Jag tittade på schemat.
"Det ser ackurat ut som att vi ska ha OÄ." 
Alldeles tyst. I vanliga fall brister halva klassen ut i ett: "blääh vad tråkigt!" och den andra i ett: "jaa va kul!" 
Men inte när det är OÄ. För OÄ är varken tråkigt eller kul. Det är bara OÄ.
OÄ är OÄ.

Någonstans mellan mellanstadiet och högstadiet blir OÄ SO. Men det är inte alls samma sak. SO är inte OÄ. Om SO är Ryssland, så är OÄ Sovjet. SO är alltså lite som OÄ Light. 

Swedbank-Per och banketten

Swedbank-Per kom och gick. Allt gick väldigt fort. Jag hann nästan inte sätta mig upp från soffan där jag låg och läste en bok om två tvillingsystrar i Afrika. 

Swedbank-Per bytte kläder, kollade internet, sov, duschade och sen var han borta. Han skulle på bankett. Till min stora förvåning frågade Swedbank-Per om jag ville följa med. Tydligen hade Swedbank-Gustav varit tvungen att ställa in, och jag kunde ta hans plats, om jag presenterade mig som Gustav och bar min finaste kostym. 

Jag tackade nej och gjorde en politisk sak av det. Raljerade över det rådande arbetsmarknadsklimatet och så vidare. Sa att jag inte kunde leva med mig själv om jag gick på en sån där bankett. 
Det var bara bluff och båg. Jag ville helt enkelt inte. Det kändes jobbigt. Dessutom tänkte jag äta risotto till middag. Jag var väldigt sugen på risotto. Swedbank-Per förstod. Han gillar också risotto.

Jag berättade för Swedbank-Per att jag jobbat som idrottslärare idag; när han stod och sålde sin själ på en arbetsmarknadsmässa så åkte jag skridskor med tolvåriga bokstavsbarn. Det brydde sig inte Swedbank-Per om. Swedbank-Per gillar nog inte barn. 

Just innan han gick frågade jag efter min penna. 
"Tyvärr," sa Swedbank-Per, "vi hade inga blyertspennor, och kulspetspennorna var jättedåliga." 
Jag blev ledsen. Då tröstade Swedbank-Per mig med att jag skulle få tio blyertspennor nästa gång jag åker till Stockholm. Tio stycken!
Å andra sidan höll han inte vad han lovade imorse, så varför ska jag lita på Swedbank-Per den här gången?

Swedbank-Per

Swedbank-Per från stora staden är här på besök. Han ska medverka på Uniaden: den största årligt återkommande arbetsmarknadsdagen vid Umeå Universitet. Swedbank-Per ska stå vid någon slags monter och tala gott om Swedbank och bjuda på hårda karameller. Swedbank-Per ska locka matematiker, systemvetare och allsköns nördar att söka sig in i bankbranschen. Swedbank-Per är ju det levande beviset på att även tekniska fysiker kan lyckas, och dessutom göra det snabbt!

Imorse klev Swedbank-Per upp tidigt; duschade, åt frukost med korridorens vitryss, fyllde håret med pomada och klädde sig finfint. 

Jag vaknade av Swedbank-Pers framfart i rummet, och frågade om jag fick komma och hälsa på honom under dagen. 
"Nej," sa Swedbank-Per, "när jag tagit på mig kostymen, då känner inte vi varandra. Det vet du, det är sen gammalt."
Ja, det visste jag ju. Men man slutar aldrig att hoppas. 

Däremot lovade Swedbank-Per att han skulle ta en penna åt mig. En blyerts.
Jag längtar till Swedbank-Per kommer hem med min nya blyertspenna.

Ingrid och jag

Det finns en kvinna i mitt liv. Hon heter Ingrid och jobbar på Dagens Nyheter. Ingrid och jag har en stabil och trygg relation. Vi hörs en gång var tredje månad. Det är alltid hon som ringer. Inte för att jag spelar hard to get, nej för att det är bekvämast så.

Jag blir alltid lika förvånad när Ingrid ringer. Vem känner jag i Stockholm? hinner jag tänka, innan jag svarar och hör hennes röst. Javisst ja, Ingrid!

Ingrid säger alltid "Hej Mikael!" när jag svarat. Men jag säger inte "Hej Ingrid!" Jag säger bara "Hej!"

Jag brukar ofta pusta högt och säga "Oj, är det redan dags igen" på ett skämtsamt plågat sätt när Ingrid ringer. Då skrattar Ingrid och frågar om hon ska ringa imorgon istället, så hinner jag fundera på saken. "Ja" säger jag, "du kan ringa imorgon - också!" 
Nej det säger jag inte. Det tänker jag bara. 

Ingrid gillar förändringar. Det gör inte jag. Hon vill att jag ska prova fyra månader den här gången, eller kanske ett halvår? Men jag gillar tre månader. Tre är ett magiskt och lugnt tal: tillräckligt långt för att känna samhörighet, men inte så långt att man känner sig kvävd och bunden.

Ingrid frågar alltid om jag är student, men hon frågar aldrig om jag är singel. Det är konstigt.

Det bästa med Ingrid är hennes röst. Den är vänlig men rak. Det är tydligt vad hon vill, men jag känner mig aldrig pressad. Trots det kan Ingrid få mig att göra vad hon vill, och det vet hon. I Ingrid och mitt förhållande är det kvinnan som bestämmer. 

Ingrid och mitt förhållande kostar mig 150 kronor i månaden. Det är mycket pengar. För mig. Men det är definitivt värt det.

Söndag klockan fyra - ett möte på bussen

Det var trångt på bussen från stan. Jag tog en av de sista sittplatserna. Mittemot mig satt en afrikansk kvinna med sin tretton månader gamle son i knäet. Han var osedvanligt söt; mörkt krulligt hår och stora, bruna, djupa ögon. Bredvid dem satt en ung kvinna från Turkiet. Det var tyst på bussen. Ett dovt sorl av röster. Jag fingrade på pocketboken jag just köpt. Den var gul och tjock - precis sådär tjock som en pocket ska vara för att passa bäst i näven. (Precis sådär tjock jag vill att min första pocket ska vara.)

Den turkiska kvinnans mobiltelefon ringde. Hon drog ned dragkedjan på jackfickan, fiskade fram Nokian och svarade. Den lille afrikanske pojken sträckte sin lilla arm mot telefonen. Den lilla handen letade sig ut ur overallärmen; fingrarna spretade isär och ville så gärna gripa tag i den där lilla lysande pjäsen som låtit så konstigt. Den turkiska kvinnan tittade mot honom och log, samtidigt som hon pratade med sin vän. Pojken såg sig omkring. Han tittade på mig med en frågande blick. Det var som han undrade om det bara var han som tyckte det var konstigt att den där kvinnan pratade med sig själv, till sin hand, i någon slags leksak. 

När den turkiska kvinnan lagt på började hon tala med mamman och pojken. Det var ett kravlöst och vanligt bussamtal, om de allra väsentligaste ting, som två främmande personer har gemensamt, som just kommit till ett främmande land. Jag tyckte det var vackert. Sedan klev jag av vid Ålidhem Centrum. Gick på Konsum. Köpte potatis och apelsinjuice. Jag betalade (20,50) och gick hem. Det var kallt. Jag frös om fötterna. Persiennen var neddragen i mitt rum. Men där bakom lyste en lampa. 

César Vallejo

"Lita på fönstret, inte på dörren;
på modern, men inte på de nio månaderna;
på ödet, men inte på den gyllene tärningen
och på dig själv, på dig själv, på dig själv."

Gammal som gatan

Jag står vid fönstret och tittar ut över gatan där jag växte upp. Det är snö och soligt och alldeles stilla. Jag väntar på storebror. När han kommer hem från skidspåret ska vi åka på stan. Han ska på Intersport och köpa valla eller nåt. Jag ska på biblioteket och låna en diktsamling av César Vallejo. Det sammanfattar ganska väl olikheterna mellan min bror och jag. Men vi är fina människor båda två. 

Det kommer en bil men det är inte brors röda SAAB, det är grannens röda Volvo. Till min förvåning är det inte pappan som kliver ur bilen, det är sonen. Det var som fan, tänker jag, får den lille rackaren redan köra bil? Plötsligt känner jag mig ohyggligt gammal. 

Igår kändes åldern ännu mer påtaglig. Vi satt hos Teglund och kollade på sport: handboll och hockey. Först handboll. Oscar Carlén gjorde mål och jag tror det var Nilsson som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Sedan hockey: Skellefteå - Luleå. Målvakten Mattias Modig gjorde en snygg räddning och jag tror det var Teglund som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Och jag sa: men för helvete grabbar, hur gammal är vi när vi sitter här och orerar om spelarnas farsor?
Vi skrattade lite, sedan skämdes vi och drack upp kaffet under tystnad. 

Nu kom brorsan hem. Lev väl!

Att vara hemma hos mor och far

Jag sitter i mitt gamla pojkrum och läser en bok. I rummet intill finns familjens dator; en sån där förhistorisk pjäs där skärmen fortfarande står på en stor klumpig låda som låter som ett helt sågverk när man startar upp skiten.
Jag hör hur mamma sätter sig ner vid datorn. Jag vet precis vad hon ska göra; först kollar hon syrrans resdagbok och nu läser hon min blogg. (Den ordningen ska förmodligen säga mig något, men jag bryr mig inte om att rota mer i det.)

Mor: Hmpf...det här har jag ju redan läst.
Mikael: Mmm...
Mor: Du skrev ju om det i boken.
Mikael: Ja.
Mor: Bilderna är ju gamla också.
Mikael: Nädu! De tog jag faktiskt idag.
Mor: Jaha, jaja.
(Tystnad)
Mor: Kokade du ett nytt ägg eller tog du det gamla?
Mikael: Jag tog det som låg framme.
Mor: Bra.
(Tystnad. Jag hör hur hon klickar med musen sådär våldsamt hårt som femtiofemåringar gör. Plötsligt börjar hon småskratta.)
Mikael: Vad är det nu då?
Mor: Jo, hahaha! Det har han rätt i, det här med att snabel-a borde ha en egen tangent!
Mikael: Ja, det är sant. Där slog han huvudet på spiken.
Mor: Verkligen! Det var en kul blogg det här. Känner du honom eller?
Mikael: Nej.
Mor: Nähä, men rolig verkar han vara iallafall. Väldigt rolig!
Mikael: Ja.

Den lilla staden mellan de låga bergen

Jag är född och uppvuxen i Kramfors. Enligt Wikipedia har Kramfors 6235 invånare, vilket gör oss till den minsta av Ångermanlands fyra städer. Kramfors ligger på Höga Kustens baksida; vi har ett lika kuperat landskap som de mer pittoreska kustsamhällena Barsta, Bönhamn och Norrfällsviken, men till skillnad från dem kan vi inte se havet och friheten härifrån. Vi ser bara berg och skog.

Går du på en promenad i Kramfors är du alltså alltid omgiven av berg. Alltid. Var du än står, så ser du berg möta himmel i samtliga väderstreck. Så även från fönstret i ditt hem, på ditt jobb och på din skola. Och inga vackra och inspirerande alptoppar. Nej bara små granskogsbeklädda kullar, mörka som döden själv, och precis tillräckligt höga för att dölja allt där bakom. Tillräckligt höga för att stänga in oss från resten av världen.

Jag har en teori om bergens indirekta påverkan på människorna från bygden. Genom att vi alltid har sett, ser och kommer att se dem blir de till slut en del av vår mentalitet, och påverkar vår syn på livet. Inte nödvändigtvis på samma sätt för alla. Jag tror landskapet häromkring i huvudsak formar två sorters människor:

1. Personer som stannar i staden och lever ett normalt och tryggt liv, med en viss skepsis/rädsla mot allt som kommer från andra sidan bergen.
2. Personer som blir besatta av tanken på vad som finns bortom bergen, och nöjer sig aldrig förrän de funnit detta. Vilket de aldrig gör.

Ingen av dessa två grupper är bättre än den andra. Men jag tror ettorna är lite lyckligare än tvåorna.

Thursday Morning Coming Down

And the egg I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for dessert. 

Grävlingar och slit

Jag är i Kramfors. Jag har inget att skriva om. Eller jag har säkert saker att skriva om, men det förefaller inte naturligt att göra det. Inte just nu.

Läs Antons blogg istället. Den är riktigt bra. Speciellt inlägget om grävlingar; ty det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det. Och jag älskar ju mig själv.


Även jag har levt med en ohygglig grävlingsskräck sedan den dag pappa Wiberg berättade för sonen Wiberg och mig att grävlingar minsann biter sig fast i ditt ben tills det knakar. Först då släpper de.

Det måste ju göra skitont.

Jag är i en fas av livet då jag inte borde bo i samma korridor som ett lyckligt par i blotta tjugoårsåldern

Jag är trött, less och irriterad.
Och förvirrad.
Framförallt förvirrad.
Vet inte hur jag ska göra med någonting.
Med allt.
Jag vill ju bara vara.
Så jag gör som Beckett:
Jag håller käft och kryper in i mig själv.


"Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."

Jag känner att jag måste anpassa min blogg lite mer till det rådande bloggklimatet

I lördags gick jag till C. M var också där. Jag var också där. Det var alltså jag, M och C. Vi åt mat, drack vin och såg på en livedvd med Eldkvarn. Det var kul. När den var slut drack vi rom och ännu mer vin och kanske en öl också och så fick jag ett SMS från J som sa fina saker men jag glömde att svara. Sedan föreslog jag att vi fick välja en låt var ur C:s skivsamling som vi skulle spela innan vi drog på stan. M började. Han valde Dire Straits "Brothers in Arms" och han kanske tänkte på oss, vad vet jag? Men fint var det och jag ba: fan vi vilket fint val! Sen valde C nåt annat och jag valde Nationalteatern för att få lite fart på saker och ting. Sen gick vi två varv till för vi var fulla nu och det här var ju typ hundra gånger roligare än att sitta på ett tomt tråkigt uteställe och se dumma ut.
Vi lyssnade på U2 och jag tänkte på Irland.
Sen sa C att nu jävlar måste vi gå annars fastnar vi här som så många gånger förr. Och M ba: jajajajaj vi går väl då! Och jag gick och pissa och spegla mig och skratta för jag hörde hur de stod och gräla utanför dörren och jag ba: lugna ner er nu, vi hinner vi hinner! Sen tog vi trapporna ned (M ville ta hissen, men jag ba: äru lat i hjärnan eller!?) och ute var det blött och slaskigt och mina nya svarta tygskor blev blöta och bussen var sen och det stod en ensam tjej i busskuren och hon såg glad ut och jag tänkte att hon heter nog S eller P eller kanske U.
På bussen satt jag bredvid C och M mittemot. Vi satt där barnvagnarna brukar vara men det var ju inga barnvagnar ute nu för klockan var ju snart tolv och då sover ju alla barn, hahahahHHAH!!
På stan var det folk men inga vi kände. Ska vi gå på REX? undrade M, nej där var jag igår, sa jag, vi går på Invito. Reflektion kolon det skulle vi inte ha gjort! Men det gjorde vi. Men alltså, det skulle vi inte ha gjort. Men nu gjorde vi det och jag betalade inget för jag bara flexade med kroglegget och hon bakom kassan ba: men det här gäller ju bara för 2007? Och jag ba: men gere! Kom igen nu va!? Och till slut hon ba: ja men gå in då! Och så log hon och jag log och kände mig som ett svin men det sket jag i och sen gick jag på toa och pisselissade lite. När jag kom ut stod C och väntade. M ville ha mer öl. Det ville jag med. M och jag köpte mer öl av en bartender som säkert hette R för han såg ut som en dryg jävla R men öl det kunde han hälla upp så varför klaga? Jag ba: gemä öl! Och R ba: lugn mannen! jag fixar bärs! M ba: jag det är ju ditt jobb! HAHHAhhahahahah.
Sen satt vi oss runt ett vitt bord på vita soffor och eftersom vi tre var klädda i svart så såg det typ ut som ett samlag på ett schackbräde.
Det var nästan helt tomt på stället och vi ba: fan vad tomt det är här och jag sa ju det! Och jag ba: MEEEN DÖÖÖÖ!
Och det var typ INGEN vi kände där. Inte T, F, S, E, I eller O som fan jämt är ute. Inte ens Q. Och inte J heller som skulle på M:s examensfest och jag hade typ glömt var det skulle vara men det var ju inte här och jag ba: men vad fan gör vi?!
Då kom det fram två kvinnor och fråga om de fick sätta sig ner och vi tänkte varför inte. Det var över fyrtio. Trevligt och snacka tänkte jag först, men sen blev det jobbigt. De var typ hypersexuella. Påträngande liksom ba va fan gör man? Man vill ju inte såra nån heller. Den blonda snacka med M och den mörka med C och mig. Hon ville typ dansa. Jag ba: NÄÄÄH skulle inte tro det gumman! Hon ba: men kom igen! Jag ba: nej, glöm det, dålig musik. Hon ba: vad gillar du för musik då? Och C ba: Townes! Han gillar bara Townes. Och jag ba: GAPFLABB! För det är ju typ sant ju!
Till slut dansade jag med henne ändå för hon gav aldrig upp. Två danser till dåliga Timbalandkopierlåtar och jag ville typ svälja tunga och dö på plats. Sen gick vi tillbaka till bordet och jag halsade öl ba: GULPGULPGULP och sen sa jag ba: fan boys! let's roll...och så drog vi. Damerna ba: mäh!
Vi gick och på väg ut sa vi till vakten som bröt på finska att det här stället sög ju råttgift och han ba: fan i perkälallaaki kniv basta isvak rispa rispa rispa, skaja döda er alla eellere? karirkariapekkaheino. Och vi ba: okej chill mannen. Och så backade vi långsamt därifrån för han var ju typ galen på riktigt.
Sen skrattade vi.
C ba: vi går dit du jobba och jag ba: nääh fan heller.
Men det gjorde vi ändå för nu var det fetaste fettokön på REX och vi skulle ju ändå gå in gratis på mitt ställe och vi gick dit och A och N var vakter och de är ju typ nice ba: skämta lite, skämta lite: äru full eller? Du kommer inte in? HahahahahahahaHAh. Och jag ba klappa han på fetaste styrketränaraxeln och sa att jag skulle krossa honom men det var ju typ ett skämt för jag är ju liten och klen och går på frälsningsarmén och han är ju värsta biffelibiffen och han visste att det var joke och skrattade också och alla skrattade och sen gick vi in och jag beställde tre öl av P. Hon var snäll och hällde upp. Tack sa jag och serverade grabbarna ölen. C ba: nej jag kan inte dricka mer då spyr jag. Och jag och M ba: TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!
HAHHAHHAHhhhhaahaha.
Men han drack inte.
Vi drack. Sedan drack vi upp hans. Delade som bröder och jag snacksade lite på den där nachosbrickan som någon glömt framme. J jobbade diskplock och kom fram och tjabba lite. Jag ba: öh C, hur gammal tror du J är? C ba: arton? Jag ba: fan, det var rätt. Så det var ju inte så jävla kul och sen gick J och jag ba: jobba på grabben! HAhahahahah värsta översittarattityden från min sida där ba yeah!
När M och jag hade druckit upp C:s öl drog vi. A jobbade i garderoben och gav mig min jacka och ja ba: lite folk ikväll? Och han ba: damn right bro!
Sen tog vi en taxi hem.

Det var typ en helt vanlig kväll alltså men det var liksom ganska kul ändå och nu har jag skrivit om det och ja, jo jag tänkte kanske att det är kul att läsa typ men alltså jag vet inte...

Clarice Lispector

"Men jag vet inget annat sätt att fånga allt som sker just nu än att leva varenda sak som händer mig nu och på en gång och det spelar ingen roll vad. Jag låter den fria hästen springa otämjt i ren ädel glädje. Jag, som springer full av energi och bara verkligheten begränsar mig. Och när dagen går mot sitt slut hör jag syrsorna och jag blir helt uppfylld och obegriplig. Sedan kommer gryningen med sin buk fylld med tusentals kvittrande småfåglar. Och varje sak som händer mig lever jag här genom att anteckna det. För jag vill i mina noggrant undersökande händer känna den levande och vibrerande nerven av idag."

Grannarnas musikala galenskap

Min förra granne, Polisen, spelade saxofon. Min nya granne spelar piano och framförallt fiol. (Hon har inte fått något smeknamn än, men jag funderar på Sidenbiologen. Hon pluggar nämligen biologi, tror jag, och går ofta klädd i en sidenmorgonrock.)

Det finns ett tydligt inslag av vansinne i fiolmusik. Speciellt när det går sådär fort, när det närmar sig något slags klimax, och spelarens arm rör sig i en besinningslös hastighet. Trots det är resten av kroppen alldeles stel, och ansiktet lika bestämt som på en nazist med inkontinensbesvär. Då är det pur galenskap, och jag tänker mig att det är så hon ser ut, den lilla försiktiga sidenblondinen, där hon står i sitt rum och tar ut all sin postgymnasiala frustration på fiolen.

Jag gillar att ligga här på min soffa; läsa och lyssna, läsa och lyssna, och sedan lägga boken över bröstet och bara lyssna; sväva mig bort på de vansinniga fioltonerna till en annan dag i ett annat land. Och ibland viftar jag med händerna i luften och låtsas att jag är en dirigent.

Två minnen från en bra kväll

Igår fick jag äran att följa med Johan och hans familj på psykologernas examensfest.
Jag minns två saker:

Johan höll ett utomordentligt bra tal inför alla 140 pers. Helt avslappnat och alldeles lagom internt och roligt. Mycket bra gjort. 

En vätte i folkdräkt gick runt och sålde sexor för 108 spänn. Köpte man en drink av honom så gjorde han en liten dans eller ett trolleritrick. Han var väldigt rolig den där vätten. 

En iakttagelse med genusanknytning

Nog är det väl ändå så att tjejer oftast benämner sin pojkvän med namn, medan killar gärna nöjer sig med ett mer anonymt tjejen när de talar om sin flickvän? 

Nu tänker jag bara på ytligt bekanta; folk man jobbar med varannan helg, eller arbetar med i samma grupp på lärarutbildningen. Personer vars pojkvänner/flickvänner man omöjligtvis kan veta namnet på. Trots det gillar tjejer att prata om dem, sina pojkvänner, men kallar dem bara vid förnamn, utan någon förklaring om vem det är, och man får helt enkelt gissa sig till att det är just deras sambo eller pojkvän de talar om. (Oftast heter de Mattias eller Tobias och jobbar på Volvo.)

Om de är gifta raderas förnamnet och snubben benämns bara som: min man. 

Männen slutar kalla sin käresta för tjejen vid giftermål, och övergår till kärringen. Det finns inga mellanlägen. Tro mig, jag har stått på OKQ8 i Kramfors och gjort noggranna undersökningar. 

Jag vet att jag kanske kliver på några ömma tår med ett sånt här inlägg. Men märk väl att det bara är generaliseringar. Det är ju dem jag lever för, generaliseringarna. Jag iakttar, sedan dömer jag. Väldigt snabbt. Och jag drar alla med i fallet: om en kille från Sollefteå gör något dumt, då är alla män, samt alla från Sollefteå, jävligt dumma.