Behöver er hjälp

Jag gillar att skriva kom-ihåg-lappar som jag sedan inte kan tolka. Någon som kan läsa den sista punkten? Kan ju vara något sjukt viktigt.

Det är över nu

Och plötsligt känns det förbannat coolt att lyssna på Journey.

Jag har ett alter ego som jonglerar med frukt

Äpplen.
Päron.
Apelsiner.
Mandariner.
Klementiner.
Honungsmeloner.
Bananer ibland, när han drabbas av hybris.

Det går inte att kontrollera eller planera hans framträdanden. Han dyker upp när jag är glad, och befinner mig i tryggt sällskap där mitt beteende inte döms ut som barnsligt eller sinnesförvirrat.
Han dyker upp där det finns frukt.

Han kallas Fruktjonglören.

Oftast uppträder han i köket, i väntan på att maten ska bli klar.
Oftast uppträder han i väntan på något.
Men just när han jonglerar känns det inte som att han väntar alls. Då känns allt rätt. Frukterna faller på plats i händerna och skickas runt i en harmonisk cirkel.

Jag jonglerar inte med frukt för att bevisa något. Jag jonglerar med frukt för att jag mår bra av det. Och jag vill gärna tro att min omgivning också gör det.

Fram med hummern!

I Guatemala får man tydligen inte en liten stämpel på handen när man lämnar utestället och vill komma tillbaka in igen. Nej de hugger av ett finger istället. Chop! Sedan kan man gå ut och röka, pissa mot ett träd, fyllehångla med en utter eller vad man nu vill göra. När man vill in igen är det bara att vifta med fingrarna man har kvar. Vilket betyder att man bara kan gå ut och komma tillbaka tio gånger. Om de inte inför ett tåsystem förstås.

Anledningen till varför de slutade med stämpeln och började hugga fingrar var för att det "inte skulle bli ett sånt jävla spring".

Denna information fick jag av en man med endast ett pekfinger. Och han var alltså inte slöjdlärare. Han ville bara ta lite frisk luft.

Mina vänner brukar säga att jag är väldigt bra på att hantera motgångar

Konsten att lura sig själv

Jag brukar låna min granne Sannas pumps och ställa dem vid min dörr innan jag går någonstans. Då blir det mycket mer spännande att komma hem.

Anmälan till högskolan - fyra enkla steg

"Skapa användarkonto."

"Du har redan ett användarkonto. Om du har glömt ditt lösenord, välj "Avbryt" och sedan "Glömt lösenordet?""

"E-post finns ej i systemet. Guiden för glömt lösenord kan ej fortsätta."

"Öppna skrivbordslådan, osäkra pistolen, sätt den mot tinningen, avfyra. Om inget händer, kontakta kundtjänst."

Truman Capote

"Even so, my spirits heightened whenever I felt in my pocket the key to this apartment; with all its gloom, it was still a place of my own, the first, and my books were there, and jars of pencils to sharpen, everything I needed, so I felt, to become the writer I wanted to be."

Christer Sjögren borde göra outlaw country

Tänk er skivor som: Christer Sjögren tolkar Guy Clark eller Sjögren sings Jennings eller This is who I really am: The songs of Tompall Glaser.
Kan ju bli hur bra som helst!

Istället kommer i dagarna hans nya skiva, Älskade andliga sånger, där han sprider det kristna budskapet med hjälp av gospelkörer och Åsa Jinder-covers.

Det är ju bara ett sådant ofantligt slöseri på en fantastisk röst.

Långsinta jävlar!

Idag har jag vikarierat på högstadiet i Röbäck.
Det var roligt.
Tills jag råkade nämna Johann Mühlegg.

Reflektion: skulle jag inte ha gjort.

Några andra sätt man kan sitta på

Sitta som en skräddare:

Sitta som en student:

Sitta under bordet:

Sitta med saxofon:

Sitta fint:

Sit-ups:

Sitta i förarsätet:

Sitta inne:

Sitting Bull:

Sitta på avbytarbänken:

Sittprotest:

Sitta i rullstol:

Sitta i sällskap:

Inte nog med att Tom Waits är en gudabenådad singer-songwriter, han kan även konsten att sitta coolt

Jag kontrar med "Ol'55"

Gamle Tom.

Och nu spelar Polisen "What a Wonderful World"

På högsta volym. Som vanligt.
Han brukar göra det, när han är på gott humör.
Den och typ tio låtar till: "Pretty Woman", någon ABBA-låt, signaturmelodin till Röda tråden, Roxette, Lionel Richie, etc.

Om och om igen. In absurdum.

Men sen går jag till köket och muntrar upp mig själv

Vissa morgnar drar man upp persiennen och kräks

Salt

Jag öppnade fel lucka på saltlocket och det bara forsade ut salt över hela lunchen och nu har jag ont i magen på grund av allt salt jag åt och kaffet smakar salt och allt smakar salt, salt, salt.

Det är omöjligt att säga vad de pratar om, men förmodligen är det könsrelaterat

Sorsele - en döende ort

Sorsele tynar bort. Sorsele är Sveriges snabbast döende kommun. Nästan alla flyttar därifrån och ingen flyttar dit. Om femton år är Sorsele slut, tom, öde och ett minne blott.

Tråkigt.

Jag gillar Sorsele. Idas mormor bor i Sorsele. Jag har ätit påsklunch i Sorsele. Jag har bajsat i Sorsele. Jag har promenerat från mormoderns lägenhet till Konsum och tillbaka. Jag har handlat vin på Systembolaget och böcker på secondhandbutiken. Jag har andats Sorsele; andats in avgaserna från skotrarna längs Vindelälven och de hobbypimpade Volvobilarna efter landsväg 363.

Men nu är allt snart borta. Det finns inget hopp för Sorsele. Kanske borde man flytta dit, gå i täten för återbefolkningen av denna charmiga Lapplandspärla. Bli en Sorseleman. En inlandshjälte.

Är det någon som hänger på? Låt oss starta en liten koloni i Sorsele, en skaparkoloni, för folk med drömmar och visioner men inte orken att förverkliga dem mer än att skriva ned dem på ett papper, måla dem på en duk eller spela upp dem med diverse instrument.
Låt oss flytta till Sorsele och skapa!

Sorsele kan bli Sveriges Woodstock. Och du, jag och tre till kan bli Sveriges The Band. Allt vi behöver är ett övergivet hus som vi kan måla rosa. Vilket knappast lär vara ett problem att hitta i Sorsele.

Jag såg Nikke Ström på bussen. Det kan ingen ta ifrån mig

Om du är i Docksta och behöver plåt så är det uppenbarligen hit du går

Jag - en stilguru vid elva

Häromveckan berättade jag om min brors samling av registreringsskyltar från hela världen. Såhär kunde bilderna se ut:

Mikael, elva år, 1993, i England, vid en bil från Guernsney.

Kläder:
Skor: snedtrampade och hårdknutna springskor av okänt märke. Passar till allt. Typ vartannat år åkte mamma och jag på Intersport och köpte nya. Det var en viktig dag i livet. Sedan på kvällen smög jag ut i farstun och tittade till det nya paret innan jag gick och la mig. Tyvärr tog det inte lång tid förrän de var bruna och snedtrampade igen, och det var två år kvar till nästa par.
Byxor: tre bokstäver: VCT! Skönt när man sitter och nöter röven mot bilsätet åtta timmar om dagen. Färgkoordinerade med skorna. Notera hur de smiter åt kring smalbenet och den vita strumpan.
Tröja: Äkta matchtröja. Svindyr! Från Glenn Hyséns tid i Liverpool FC. Inköpt under samma resa. Som sig bör köptes den alldeles för stor. Överdrivet stor. Och mina föräldrar fick rätt; jag kan ha den än, men den är väldigt noppig.
Keps: Adidas, fotbolls-EM 1992. En av mitt livs absoluta favoritkepsar. Skärmen måttligt böjd. Notera hur jag har den över luggen; man kammar alltså inte tillbaka håret och sen sätter på sig kepsen, nej, på med kepsen bara och visa stolt upp din pottfrisyr där under. Kuriosa: året efter blev kepsen stulen från mitt huvud i en stad någonstans i Polen. Min farbror Mats tog upp jakten men ramlade tyvärr just när han skulle greppa tag i en av rånarna (de var en liga på tre smågrabbar). Min bror, jag och pappa fortsatte. Till slut slängde de kepsen och fortsatte springa.

Accessoarer:
Midjeväska: en trotjänare. Liten och nätt. Maskulint svart och klädsamt lila. Innehåll: börs och godis.
Kikare: i militärgrönt fodral – coolt! Bra att ha när man spanar efter bilskyltar.
Klocka: digital, vad annars? Kolsvart. Gärna en bit ner på handleden, halvvägs upp till armbågen. Och självklart på höger hand. Spännet ska vara extralångt så att det flappar nonchalant.
Solglasögon: pilotmodell såklart. Inspirerad av Jerry Williams krogshow på Hamburger Börs. Signalerar: back the fuck up before you get smacked the fuck up!
Glasögonsnören: gula, lyser i mörker. Blir det jidder vill man inte tappa brillorna. Inspirerad av åttiotalets bibliotekskultur.

På TV3 just nu

"I saw this movie about a bus that had to SPEED around a city, keeping its SPEED over fifty, and if its SPEED dropped, it would explode! I think it was called "The Bus That Couldn't Slow Down.""

Hon vann, kan man säga

Ikväll kom pappa hem från Berlin och jag föreslog för mamma att vi skulle leka "kommahemkurragömma". Vilket går ut på att de som är hemma springer och gömmer sig så fort de ser personen som varit borta komma hem.
Hon tyckte det vore lite fånigt.
Jag sa att det vore fånigt att inte göra det.

Jag gömde mig bakom dörren i hallen. Ganska simpelt, men jag ville inte stå där och trycka alltför länge. Han hittade mig på en gång.
Mamma gömde sig i skrubben i tvättstugan (som egentligen är ett vanligt rum). Han har inte hittat henne än.

Nu ser pappa och jag på teve. Jag har sagt att mamma är på gympa.

Min mamma - en pedagogisk virtuos

Morsan är lågstadielärare. Egentligen speciallärare. När jag var liten hette det särskolelärare. Det gör inte längre. Då hände det ibland att hon tog med sig sin lilla grupp särskoleelever hem. Jag var jag typ fem år. Det var spännande och lite otäckt.

Numer har hon "vanliga" klasser.
Idag när jag åt middag satt hon och planerade morgondagens lektioner. Hon skulle introducera bokstaven Y för ettan. Hon sa att hon brukade använda sig av en låda där hon la något som började med den bokstaven. Sedan får eleverna gissa vad det kan vara i lådan.

När hon jobbade med bokstaven I lät hon lådan vara tom. Den innehöll alltså Ingenting. Jag tyckte det var stort av morsan; hon tog läraryrket till en ny nivå. Eleverna gissade som galningar, men ingen hade rätt. Till slut fick mamma visa vad som fanns i lådan; ingenting alltså, och lektionen blev plötsligt väldigt abstrakt. Då hon dessutom hade en kandidat på besök den dagen kände morsan såhär i efterhand att det var ett tveksamt drag ur pedagogisk synvinkel.

Strunt säger jag! Det var genialt.

Nej, henne har jag inte läst

En timme kvar

Jag hoppas på Philip Roth, så att jag för första gången någonsin får säga orden:

"Jo, honom har jag läst."

Jo, jag är medveten om ironin

Min vän Hemingway

Hemingway uppfann isbergstekniken, vilken gick ut på att man bara berättade en åttondel av historien (lika mycket som man ser av ett isberg). Det var meningen att läsarna själva skulle vara smarta nog att lista ut resten, genom att, som man säger, läsa mellan raderna. Stilen har även kallats hårdkokt och lakoniskt.

Han drog detta till sin spets när han ombads skriva en novell med bara sex ord. Inga problem svarade Papa och levererade denna rad:

For sale: baby shoes, never used.

Igårkväll talade jag och Fredrik om en kompis till honom. Hon bor i Umeå men han vet inte riktigt var. När vi tillsammans försökte lokalisera hennes lägenhet sa han såhär till mig:

Det tar fem minuter till sjukhuset med taxi.

Utan att veta om det producerade han en hårdkokt mininovell i bästa Hemingway-klass. Nu är det upp till oss intellektuella läsare att fundera ut resten av historien, och bakgrunden till denna taxifärd.

Teglund; droppa jobbet, du är ju en författare!

Ett minne

När jag var liten var jag väldigt rädd av mig.
Vampyrer till exempel. Bara tanken på dem fick mig att skaka. Jag insåg tidigt att Tomten inte fanns, men vampyrer var det svårare att avfärda (jag är fortfarande osäker). Det verkade så obehagligt att få två sylvassa tänder i nacken, och sedan vara tvungen att själv föra smittan vidare. Kanske skulle jag vara tvingad att attackera mamma, eller min lillasyster. Därför föreslog jag att vi skulle hänga vitlökar på dörren. Tyvärr var jag den ende i familjen som ville det. Jag fattade inte varför vi inte kunde ta till en sådan simpel åtgärd för att bli kvitt ett sådant fasansfullt problem.
Jag var också rädd för hundar, men det berodde på att jag faktiskt blev jagad av en galen schäfer som rymt från sin inhägnad. Jag cyklade, hunden sprang. Jag skrek, hunden skällde. Jag grät, hunden högg. Då mina vänner var lille Mikael rädd. Och det sitter fortfarande i.

Men främst var jag rädd för elaka män som av någon anledning skulle ta sig in i vårt hem. Länge vågade jag inte sova utan att mamma eller pappa var på övervåningen. Jag var en fanatisk bakom-dörren-kollare, och jag hade nog kollat under sängen med, om inte pappa byggt den så att det inte fanns något ”under”. Jag visste att villainbrott i Kramfors var relativt ovanligt, men statistik botade inte rädslan. Bara närvaron av en närstående vuxen.
Det var mest effekten jag var rädd för; att stöta på en främling i mitt eget hem. Jag var inte rädd för att bli rånad, bara bemötandet – överraskningsmomentet. Och smärtan dessa vidriga män alldeles säkert ville åsamka mig.

Så en dag ansågs jag för gammal gå till min kära dagmamma Gun efter plugget, och skulle gå hem själv istället. Till ett tomt hus. Detta var ett stort steg. Oöverskådligt stort. Det var en svindlande tanke att vara helt ensam i det stora huset.
Men det gick bra. Mamma övertalade mig: jag skulle inte behöva vara ensam länge förrän storebror Tomas kom hem.
Det var inte så farligt faktiskt. Jag fick min egen nyckel och kände mig vuxen. Jag låste upp, gick in, hällde upp saft, värmde bullar i micron och kollade på teve. Det var mysigt.

Tills en kulen vinterdag. Jag kom traskande efter vägen och såg genom häcken att någon rörde sig i köket. Helt säkert var det någon där. En vitklädd person, mer såg jag inte. Jag blev livrädd. Ingen av mina grannar var hemma. Klockan var kanske två, mamma kom hem runt fyratiden. Vad skulle jag göra?
Jag stod på gatan. Vågade inte ens gå in på tomten. Jag började tveka; inbillade jag mig? Nej, det var någon i köket. En mördare som gick förbi rutan och fick syn på mig och nu hade han gömt sig och låg bara där och väntade på att få döda småpojkar med mammas kökskniv eller pappas hagelbössa. Det skulle göra skitont och han skulle vara väldigt otäck.
Jag frös. Klockan närmade sig tre. I den åldern var skorna och byxorna aldrig torra vintertid. Kanske bar jag overall. Mest troligt. Men den var genomblöt och jag frös. Jag gick upp och ner för gatan för att bli varm. Det började skymma.

Så höll jag på, tills mammas gula Volvo 340 äntligen svängde in på gatan. Som jag älskade den bilen, i synnerhet den dagen. Jag mötte henne och sprang efter bilen in på garageuppfarten. Kanske grät jag. Hon undrade vad i all sin dar jag gjorde ute. Jag berättade som det var. Hon visste att hon närt en paranoid pojke vid sin barm och viftade bort mina syner som fantasier. ”Nej nej det är sant!” Skrek jag, eller viskade för att inte göra mördaren beredd.
Mamma var cool. Hon gick med stora skolväskan till dörren som självklart var låst.
”Ser du, dörren är ju låst. Det är ingen här.”
Jag sa inget, men jag tyckte nog mamma var ganska dum som inte förstod att mördarna var smartare än så.
Vi gick in. Det var alldeles tyst. Det luktade hemma och det var varmt och jag var lycklig att få komma in, men jag höll mig nära mamma. Jag smög tätt efter henne. Först till köket, sedan till vardagsrummet. Där låg brorsan och sov. Han hade fått migrän och gått hem tidigare från skolan.

Men det var skönt att ha rätt; jag hade ju faktiskt sett någon. Och kanske började min rädsla försvinna efter den upplevelsen.
För idag är jag ju stenhård!

Umeå - Kramfors: en bussresa i bilder

Umeälven

OKQ8 Ullånger - baksidan

Två irrelevanta iakttagelser från en misslyckad exkursion till stadsbiblioteket

Så de gamla, skadade och gravida ska sitta på golvet?



Skylten ljuger! Här finns inga barn, bara böcker.

Kanske är jag bra som jag är

Idag hade jag två föreläsningar/seminarium på samma dag. Det har jag inte haft sedan i mars. Ganska självklart tappade jag fokus halvvägs in i andra, och började kludda och tänka på annat. Jag skissade på olika motiv jag skulle kunna tatuera in på undersida handled.

Andra idéér jag fnular på är en rad streckgubbar (och gummor!) som håller handen. Eller ett träd, mest troligt en ek.
Allt ska var i en rektangulär ruta förstås.
Ett tag funderade jag på min barndomsadress: Tegvägen 8.

Men vem försöker jag lura? Jag kommer ju aldrig att tatuera mig. Jag är alldeles för feg och tråkig. Och förnuftig (som egentligen bara är ett annat ord för feg och tråkig). "Kanske tjugufemårige Mikael gillar den, men vad tror du femtiofemårige Mikael kommer att säga?" Tänker jag för mig själv, tråkig som jag är.
Tråkig. Tråkig. Tråkig.

En relativt lärorik dag

Idag har jag lärt mig mer om sublimitet och melankoli i den gotiska 1700-talsromanen. Och diskuterat skillnaden mellan fruktan och skräck.


Men jag vet fortfarande inte var man häller sköljmedlet.

I vilken ska man hälla sköljmedlet?

Mest logiskt vore ju i den högra, men sen hörde jag någon som sa att det var i den vänstra. Allvarligt, vilken är det?

Jag vill ha svar på detta en gång för alla. Som det är nu häller jag lite i båda och hoppas på det bästa.

Nu skiter jag i det här och läser Mikko Rimminen resten utav dagen

" - Alltså helt säkert, sa Biffen. Jag menar tvärtemot Henninen, som trots alla sina försäkranden aldrig får någonting någonstans mer än till låns av sådana som inte är så väl insatta i förhållandena, får jag faktiskt mitt bostadsbidrag i morgon, i dag kan vi dricka för dina pengar och i morgon för mina."

En låt. Tjugoåtta liknelser. Femtiosju klichéer. Inget budskap

"Farväl Jupiter" av Lars Winnerbäck:

Här på gatan där jag gömmer mig
Har hösten börjat tidigt
Du hör vindarna från slummern
mellan grenar och blad

Har du vaknat efter kraschen
Har du samlat dina saker
när förtrollningen är bruten
är det dags att ge sig av
Inget rinner ut i sanden
för en drömmare från landet
som varit mest i skymningens
flammande brand
En dag står han mitt i askan
med ett litet barn i handen
vilsen som en flykting
i sitt barndomsland

Farväl Jupiter, adjö
Jag måste läka mina sår
Jag ser din singlande snö
Dölja spåren där jag går

Du vet, kvar fanns ingen undran
ingen lust och ingen skärpa
bara skatteskrapans skugga
och ett svidande drag
Vi var starkare än mörkret
Vi var snabbare än ljuset
Vi var myten om oss själva
Jupiter och jag

Farväl Jupiter, adjö...

Jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
Länge ska du fattas
i den vådliga stan
Tack för skymningens sånger
Tack för nattens alla lögner
Tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan

Tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
Tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
Jag ska minnas dina drömmar
Jag behåller dina viljor
Jag ska söka dina krafter
i ett farligare land

Farväl Jupiter, adjö...


(Och någonstans i Västerbotten kräks Torgny Lindgren upp morgonkaffet.)

Viktoria har precis loggat in!

Jag älskar de här små meddelandena som poppar upp i högra hörnet när någon loggar in på MSN. När det händer brukar jag skrika rakt ut: "Viktoria har loggat in!" Eller vem det nu gäller. Oavsett om jag tänker tala med personen eller inte.

Ibland öppnar jag dörren ut i korridoren:
"Hörrni, Viktoria har loggat in! Hör ni det, Viktoria, hon har loggat in nu!"
Och så öppnar någon dörren och frågar:
"När gjorde hon det?"
"Alldeles precis, hon har PRECIS loggat in."

När jag känner mig extra glad händer det att jag öppnar fönstret och ropar för full hals:
"HALLÅ! Viktoria har loggat in! Alldeles nyss gjorde hon det, loggade in alltså!"
Och jag föreställer mig att någon stannar upp nere vid cykelboden:
"Vad fan säger du? Har Viktoria loggat in? Du skämtar?!"
"Nej det är säkert!" Svarar jag. "Jag såg när hon gjorde det."
"Det var som fan." Säger killen och springer in igen, som en galning, och loggar in på sin egen dator. Och så går ryktet vidare, att Viktoria har loggat in.

Ibland ringer jag en gemensam bekant och frågar upphetsat: "Såg du, såg du att Viktoria har loggat in?"
"Ja," svarar han eller hon med en viskande mystisk röst, som om vi delar något heligt, "ja, jag såg det, att Viktoria precis har loggat in."
Sedan sitter vi tysta en stund innan vi lägger på.

Where's Jesper?

Minns ni Where's Waldo?-böckerna? Där man skulle hitta en glad snubbe med brillor och randig tröja på en tecknad bild med en miljon detaljer. Jag tyckte det var ofantligt roligt.

Idag när vi var på en stödpryl för munkarna i Burma så hade Jesper råkat klä sig precis som Waldo. Nästan. Jag tycket de var snarlika. Se själva:
Originalet

Jesper

Givetvis var vi tvungna att utnyttja denna lustiga tillfällighet och leka "Where's Jesper?" Dessutom var det lite väl spänt där bland demonstranterna så vi tyckte det skulle passa bra med lite lek och spex för att lätta upp stämningen.

Varsågod, här får ni lite lördagspyssel: tre olika bilder - tre olika nivåer. Lättast först, sedan svårare och svårast. Försök nu att hitta den gamle skojaren!




Lycka till!

Polisen + Mikael = Sant!

Finns det en viktigare handling som binder två personer samman, än att öppna en enochenhalvlitersflaska tillsammans?

Jag och Polisen gjorde det ikväll. Vi åt tacos. Båda höll i tacomackan i en hand - båda ville öppna colaflaskan. Hur löste vi problemet? Jo utan att rådfråga varandra, helt automatisk, som om vårt undermedvetna kommunicerade, så greppade jag flaskan samtidigt som han skruvade av korken. Sedan såg vi på varandra och visste att vi aldrig någonsin skulle komma närmare varandra än just nu.

Denna smygintima handling kommer för evigt binda oss samman. Det är som om vi druckit varandras blod.

Det är fredag och alla vet vad som gäller

Teg har gjort det igen:

5. Spelade tennis. Det roligaste var när det blev deuce, för vi tyckte att det ordet var så roligt. ”Djoos!” sa vi och sen blev det ”fördel dig” och kanske ”djoos!” igen och ”fördel mig” tills gamet var över.

Läs hela listan här. Gör det.
NU!

Johans förslag till nästa museumdag

Hallwylska Museet:

"SMAK AV SVUNNEN TID - OM MAT OCH DRYCK I HALLWYLSKA PALATSET
5 oktober 2007 öppnas en kulturhistorisk utställning om mat, matbestyr och hushållsgöromål i Hallwylska palatset för 100 år sedan.

Vad åt man till vardags och till fest? Måltiderna utgjorde grundstommen för dagens rutiner och för årsrytmen, det var stor skillnad mellan vardag och fest. En fest i högreståndsmiljö vid sekelskiftet 1900 krävde många tillbehör, stora uppsättningar glas och porslin, liksom många specialtillbehör. De stora festmiddagarna hade minst nio rätter på menyn och veckor av förberedelser. Vem ställde i ordning och vem serverade? Hur dukades borden? Hur och var tillagades maten? Varifrån kom maten? Hur var det med dryckeskulturen i palatset? Dessa frågor och många fler kommer att besvaras i utställningen."

På tal om kungafamiljen

I somras tillbringade jag och Johan en dag i Stockholm. På tu man hand. Man to man.
Vi valde ut ett museum var som vi sedan besökte tillsammans; med öppna sinnen och utan hån.
Jag valde Moderna museet. Karin Mamma Andersson ställde ut tavlor. Mycket trevligt.
Johan valde Livrustkammaren. Då skrattade jag litet, ty jag trodde han skämtade. Men han menade allvar och blev sådär sur och tvär som bara Johan kan bli.

Men det var inte så illa. Vi såg rustningar, hattar, uppstoppade hästar och en jäkla massa skor.
Allra längst stannade vi vid ingången, där de hade ett stort släkträd över kungafamiljen. Jag tycker kungafamiljen är ofantligt ointressant, men släktträd är roliga. Som ett pussel på något sätt.
Så där stod vi och stirrade som två fån, följde grenarna uppåt och utåt och sa namnen högt för oss själva. Tills vi kom till Lennart.
Lennart, vem fan är Lennart? Tänkte vi. Lennart kan man ju inte heta om man är kunglig, då ska man ju ha fåniga dubbelnamn som Carl Gustaf, Carl Philip eller Prins Bertil.


Men vi fastnade för Lennart. Med ett sådant kommunalt namn framstod han som lite av en mystiker i sammanhanget. Han blev vår favorit i kungafamiljen. Vi ville veta mer om honom: vad jobbade han med? Fick han inga barn? Gillar han päron?
Tydligen lever han än, Lennart. Men vad gör han? Förmodligen sitter han och tynar bort på ett slott någonstans. Alldeles ensam.
Stackars Lennart.

Prins Carl Philip - en levande anakronism

Börjar tänka på Carl Philip, vem är han egentligen? Är han kapabel till att känna känslor? Fungerar alla hans sinnen? Jag tror inte det. Lukt till exempel, det går nog över hans förmåga. Vad gillar han för slags musik? Lyssnar han på musik överhuvudtaget? Kan han skilja på morgon och kväll? Kan han räkna upp veckans alla dagar?

Allvarligt, vem är han? Jag har aldrig hört honom tala, kan han det? Han kanske har någon slags bricka med sig, med färgglada bilder på en säng, en tallrik mat, ett glas mjölk, en teve, osv, och sedan pekar han på det han vill ha.

På www.royalcourt.se finner jag denna information:
"Carl Philip tog studenten 1999 och gjorde värnplikt i Vaxholm. Sedan utbildade han sig till officer i flottan, som försvarar landet med olika slags fartyg. 2004 blev han löjtnant."

Detta stöder bara min hypotes om hans obotliga dumhet. För att bli löjtnant behöver man väl varken kunna tala, känna eller lukta? Det är väl bara bra om du inte kan det?

Och nu ser jag Carl Philip - denne mörklockige byfåne, detta barn i vuxenkläder, detta kungliga waste of space - sitta i fören på "ett slags fartyg" någonstans i Stockholms skärgård i jakt på ryska ubåtar. Han sitter på golvet förstås, med en leksaksbrandbil och gör sirenljud med munnen.
Men detta är alltså inte unikt för honom, det är faktiskt en obligatorisk del av officersutbildningen: att leka, kladda, förstöra och sedan vara förbannat stolt över det. Vilket råkar passa den lille prinsen som handen i handsken. Militären är ju det enda forum korkat och onödigt nog för att passa Sveriges tommaste människa.

Studio 60 on the Sunset Strip

Oj.
Vad bra det var idag. Fullständigt briljant.
Speciellt Steven Weber.

Någon som minns Wings?

Coola killen i rum 212

Anna ska flytta ut. Alldeles nyss var det en kille förbi och kollade in rummet och korridoren. Alla var mycket spända. Jag funderade på hur jag kunde göra ett coolt och avslappnat intryck. Gärna lite mystisk också. Och respektingivande! Respekt från första början är viktigt, som i fängelset.

Beslutade mig för att lämna min dörr lite på glänt, släcka ner rummet och spela Geto Boys på högsta volym.

Snart ska jag gå ut och fråga Anna vad han tyckte.

Är de ovanligt feta, eller vad är problemet?

En soffa utomhus!? Nu har jag sett allt

Det ser ut att köra ihop sig lite i veckan

Mitt nya standardsvar på frågor som "ska vi ta en fika?" eller "följer du med ut ikväll?"

"För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande; minsta närmande till deras glädjeämnen är ett steg i riktning mot en atrofiering av lidandet."

Theodor W. Adorno måste verkligen ha varit en festlig prick.

Trehjulingsmongot

"Jag är en stor fet efterbliven man som kör runt i min Norsjö Shopper och parkerar vart fan jag vill. Egentligen hade jag kunnat haft en bil, men mamma säger att en Shopper är ännu tuffare. För i en Shopper ryms bara jag, ungefär som i en sportbil. Hon brukar säga att jag egentligen inte kör en Shopper, utan en Porsche. Fast jag brukar säga att det är en Ferrari 308, en sån som Magnum kör, men det fattar inte morsan. Hon fattar ingenting. Jag har en hjälm också, en svart, men den har jag med mig upp till småkusinen min. Hon har nyss flyttat hemifrån. Jag hade också kunnat flytta hemifrån, men mamma säger att det är bättre om jag bor hemma. Då sparar vi pengar. Hon säger att om jag inte hade bott hemma så skulle jag inte ha råd med att gå på bio varje vecka, och hon skulle inte ha råd med bingolotter och cigaretter. Och 42 är ju ingen ålder, brukar mamma säga."

När jag ska plugga blir det lätt att jag tappar fokus och drömmer mig bort. Jag förstår inte varför