Muggproblem

Farsan kommer hem på lunch. Han ropar på mig. Från nedervåningen, vid trappslutet. Jag sitter på övervåningen, i pojkrummet, och hör på hans röst att det är något i görningen. Han är inte arg - det blir han aldrig - men kanske lite uppretad.

"Mikael?"
"Ja."
"Du råkade inte få med dig Ulla-Britts mugg från jobbet igår?"
"Eh...nej. Varför skulle jag vilja ha hennes mugg?"
"Jag vet inte."
"Det är ju befängt!"
"Precis vad jag tänkte, tills jag läste din blogg. Du vet att jag läser den va?"
"Nej."
"Men det gör jag."
"Okej, kul. Då har jag dubbelt så många läsare som jag trodde: morsan och du."
"Mmm...så du förstår att jag vet att du har Ulla-Britts mugg?"
"Ja, jag antar det." 
"Hon blev väldigt ledsen när hon inte hittade den imorse. Var tvungen att dricka kaffet ur en sån lila pappkopp. Du vet hur illa kaffet smakar ur dom. Dessutom fick hon den där muggen av sin son, Per-Erik, när han var i Florida för femton år sedan. Du vet Perra, han som krockade med bilen och invalidiserades häromåret."
"Just det. Stackars jävel."
"Ja, tråkigt. Så kan jag få muggen eller?"
"Nej. Den är min nu."
"Men snälla Mikael! Du kan få en annan mugg. Putte, han som fick sparken förra veckan, du kan få hans mugg?"
"Okej. Men det räcker inte."
"Nähä, vad vill du ha mer då?"
"Pennor pappa, pennor..."