Hemma i Kramfors. Nyss ätit middag. Pappa ser på teve, jag sitter i pojkrummet och mamma har åkt hem till en av sina utvecklingsstörda vänner. Allvarligt alltså, de är svagsinta. Morsan är gammal särskolelärare och har fortfarande kontakt med några av sina forna elever. "De får mig att känna mig smart", brukar hon säga.
Nu har en av dem just fyllt trettio och mamma kände sig tvungen att åka på hembesök. Det händer sällan, oftast talar de bara i telefon (det är aldrig mamma som ringer). Ibland när tjejen ringer, och jag, far, bror eller syster svarar, då står morsan i bakgrunden och drar fingret över halsen och skakar på huvudet. Vi tvingas till att ljuga:
"Nej hon är och handlar/på promenad/på konferens." (Den sista är min favorit: konferensen. Jag har aldrig förstått vad det innebär, men det låter viktigt.)
Tidigare idag beklagade sig mamma över tjejens dåliga gästfrihet. Hon bjuder aldrig på någonting, varken kaffe eller tilltugg, och sitter bara i sin soffa och ser på teve, som att morsan inte ens vore där. Jag skrattar åt mamma när hon jämrar sig och går an.
"Men du, hon är ju faktiskt utvecklingsstörd." Säger jag.
"Jamen kaffe kan hon väl ändå bju på!?"
"Ja, jo man tycker ju det..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Om jag ändå fick ljuga för min mamma. Dås kulle jag känna mig som om hon var en hemlig agent.
Det var det hon skolade om sig till, efter att hon slutat som särskolelärare.
Sjukt roligt
Skicka en kommentar