Denna blogg har inte alltid varit helt sanningsenlig. Jag brukar utgå från något som hänt, och sedan vrida, vända och försöka fantisera ihop en rolig knorr på det. Dessutom lämnar jag stora delar av mitt liv orörda. Det är lättast så, och kanske till det bättre. Jag har aldrig varit intresserad av att läsa dagboksbloggar, och därför inte velat skriva en egen. Vem fan bryr sig om mitt liv, om jag inte lägger manken till och gör det någotsånär allmängiltigt?
Så tanken var att varje inlägg skulle intressera alla på något sätt; oavsett om läsaren är min egen mor eller en modebloggare från Täby. Därför skriver jag inte om allt som händer. Som att jag fått jobb till exempel. Det känns inte så intressant. Vilket är konstigt, eftersom jag skrev ett långt inlägg om att jag INTE fick ett jobb. Men visst är motgångar mer intressanta än framgångar? Och det finns definitivt ett större behov att skriva av sig vid en motgång, än vid en framgång - då går jag hellre runtomkring och suger på karamellen alldeles för mig själv.
Nu vet jag dock inte om jag vill kalla detta för en framgång. För som Fred Eaglesmith sjunger: "ett graviditetsvikariat på en stor gymnasieskola i en medelstor norrländsk kuststad doesn't take away the pain, it just pays the bills."
Men iallafall, imorgon börjar det; imorgon skriver jag första raden på nästa kapitel i boken om mitt liv. Låt oss kalla det Arbetet. Jag är tveksam över detta kapitels allmänvärde. Jag är även tveksam över hur mycket jag kommer att skriva. Så nu förstår ni - what it all comes down to - detta är bara ett lämna-mig-inte-inlägg. Eller skit samma, stick om ni vill. Trivialia lever vidare, trots att upphovsmannen jobbar heltid (nåväl: 90 %, å andra sidan måste jag pendla fyra timmar om dagen) och trots att läsarna droppar bort på grund av trista och kverulerande inlägg om läraryrkets trivialiteter.
Det är dessvärre den naturliga utvecklingen på livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag kunde bry mej om ditt liv
mörkare för varje kliv
jag kunde bry mej om ditt liv
om solen en gång lyste fram en stig
Grattis!
Var ska du jobba?
jag ser fram emot livsskildringarna. hoppas du inte fegar ur, jag vill ha juicy äkta livsbeskrivning.
om kollegor, chefen, men mest av allt om eleverna.
jag tycker din blogg är bra. Man behöver inte alltid vara sanningsenlig, det utgör så mycket av vardagen ändå.
Jobb är överskattat. Dessutom dödar det kreativiteten. Rätt som det är har man blivit sextiofem och förväntas mata duvor i stadsparken och spela boule. Sen sitter man där och undrar var alla drömmar tog vägen. Just det ja, jag var visst upptagen med jobb.
Fan vad jag längtar efter att mata duvor och spela boule! Och ha en skotsrutig filt över knäna.. I'm on the road to success!
Die Quelle: för att bäst kunna uppfylla Tegs önskningar så är det nog säkrast att jag ej svarar på din fråga.
Tack Java. Du har helt rätt.
Anton och Sekelanaren: svårt det där. Men jag antar att boulegrejen låter rätt bra, om man känner sig nöjd med livet man levt. Och fått ut något av jobbet. Dessutom är det väl då, när man är 65, som man återfinner kreativiteten och skriver den stora romanen.
Du kan uppenbart det här. Efter att ha inspirerats av din blogg ett tag började jag själv dra igång min egen.
You give me energy to feel alive!
Vinn en bok!
Genom att svara på några frågor om bla senast lästa bok så har man möjlighet att vinna en bok som heter "15 gånger Asien" som är en reseskildring. Jag har själv läst boken och rekommenderar den.
15 resenärer ger sin bild av en liten del av Asien. Det handlar om starka upplevelser, möten med människor och främmande kulturer, och tankar som uppstår i samband med dessa. Det handlar också om äventyr, naturupplevelser, och meditation. Länder som är representerade i boken "15 gånger Asien" är Indien, Singapore, Laos, Vietnam, Thailand, Kambodja, Malaysia, Indonesien, Kina och Bangladesh. Länk till utlottning av boken: http://www.boktipset.nu/senastenytt.html
Skicka en kommentar