I soffan framför Sveriges Televisions fredagsunderhållning sitter jag, brorsan, syrran och farfar. Pappa diskar och mamma gömmer barnens påskägg. Våra påskägg.
Förr i tiden klädde hon ut sig till påskkärring. Med åren blev utklädnaden alltmer nonchalant. En halvmesyr. Nu har hon lagt ner den helt. Hon kommer bara in i vardagsrummet och ropar: "Klart!"
Vi barn flyger upp ur soffan och börjar leta runt i huset som tre sötsugna galningar. Farfar är oberörd. Godisskålen på bordet räcker gott åt honom.
Medan jag rusar ut mot hallen ropar jag:
”Spelar det någon roll vilket man hittar?”
Min bror svarar från ett annat rum:
”Ja, de brukar vara speciella!”
De brukar vara speciella.
Smaka på den. Han är 28 år, ska fylla 29 i år.
När alla hittat sitt fullproppade godisägg sätter vi oss i soffan igen; tar bort locket från ägget, sätter det på huvudet som en keps, och börjar äta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh, det här inlägget gjorde mig så himla glad.
haha, du är bäst.
Tack!
Eller jag menar: kul att ni gillar det.
jag blev också glad!
själv letade jag just fram mitt eget påskägg. iofs är jag några år yngre än dig och din bror men ändå, alltid lika kul! hoho.
Haha, så härligt Mikael! Fram tills alldeles nyss trodde jag att vi var de enda syskonen i världen över 20 år som fortfarande letade påskägg.. Tack! :)
Jag vaknade tidigt, ivrig att få börja leta. Lägenheten är ju med sina 30 kvadrat inte så stor. Men jag letade i säkert en och en halv timma. Hittade inget.
Ibland suger det att bo ensam.
Bra UA. Och Anna. Man blir aldrig för gammal för att leta ägg.
Men lite tråkigt för dig Anton. Det tycker jag. Kanske du kan gömma ett ägg nu, inför nästa påsk. Om ett år lär du ju ha glömt det. Och det blir som om någon annat gömt det.
Det är precis så det ska vara!
Skicka en kommentar