Att vinna elevernas förtroende

7 år sedan:
Jag går naturvetenskapliga programmet på Ådalsskolan i Kramfors. Imorgon är det kemiprov. Jag har varken läst en rad eller en formel. Det går inte, det är så obotligt trist och irrelevant. Istället sitter jag på golvet i mitt rum och lyssnar på Biggie Smalls. Som så många gånger förr. Jag menar, varför ska jag lära mig Periodiska systemet utantill när jag kan lära mig texterna till "Gimme the Loot", "Juicy", "Big Poppa" och "Everyday Struggle"? Jag har ju insett att jag kommer klara mig lika bra i livet, om inte bättre, utan några kemikunskaper. Gangstarap däremot, det är en helt annan sak.

Mycket riktigt får jag noll poäng på provet, och tar sedermera studenten med klassen lägsta betyg (jo det är sant, jag fick faktiskt sämre än Kevin). 

Nutid:
Det är sista dagen av min första arbetsvecka på det jobb jag pluggat 18 år, och lånat en kvarts miljon, för att få. Jag har engelska med en IV-klass. Fyra elever: två afrikanska invandrare, en pojke med Aspergers och en helt vanlig kille som skiter i skolan. Men han är nästan aldrig där, säger mina kollegor, och om han kommer så sitter han bara längst bak och lyssnar på musik.
"Vi har inte fått så bra kontakt med honom." Säger en annan lärare, "men det kanske går bättre för dig." 

Jag startar upp lektionen och den beryktade killen släntrar in tio minuter sent. Ni känner till sorten: stor jacka, stor keps och ännu större hörlurar. Han sätter sig längst bak med fötterna på bänken. Jag låter honom hållas i fem minuter. Sedan går jag fram och frågar:
"What are you listening to?"
Han rör inte en min. Jag frågar igen. Han avvaktar. Sedan lyfter han på hörlurarna.
"Va?"
"What are you listening to?" 
Han ser på mig med ett kaxigt grin och svarar:
"Biggie."

Jag ler.