Ett inlägg helt utan korrektur eller eftertanke

Jag är nog mer noggrann än vad jag vill ge sken av, när det gäller skrivandet alltså. Jag korrekturläser mina egna alster, om och om igen. Jag kan vid nattetid kliva upp ur sängen, starta datorn, logga in på blogger, och ta bort eller lägga till ett kommatecken från ett blogginlägg. Det är sant. Det har hänt. Fler än en gång. Efter en sådan grej mår man inte bra. Jag lägger mig igen med en känsla av avsky; som en sjuk människa - besatt och neurotisk. Jag vet ju att ingen bryr sig. Ingen hade lagt märke till att kommatecknet var onödigt - inte fel, men onödigt och överflödigt. Ingen märker det, utom jag, och det är ju tragiskt nog det som betyder något. Man slåss ju alltid mot sig själv när man sysslar med det man finner viktigast här i världen. 

Ibland önskar jag att någon skulle ringa mig och säga: "Du Mikael, var det inte ett kommatecken mer i den där texten igår, än idag?"
Men det händer ju aldrig, ty ingen läser ett inlägg mer än en gång. Bortsett från skribenten själv förstås. Åtminstone när skribenten är jag. Jag älskar att läsa mina egna texter, inte bara för att leta fel och slipa språket, utan för att det ger en behaglig, nästan erotiskt, känsla utmed ryggraden.

Men det här inlägget tänker jag inte läsa igenom. Det blir som det blir. Som en övning för mig. Typ som en tonårsflicka som blir tvingad att röka ett helt paket cigaretter i ett svep bara för att hennes pappa tror att det ska bota henne från rökandes fula ovana. Jag kör samma grej. Skriva, skriva, skriva - men inte läsa! Klarar jag det inte är det lika bra att lägga av, lägga in mig på någon anstalt. Finns någon något ställe för oss, kompulsiva korrekturläsare? (Är kompulsiv ett ord? Jag vet inte och jag kan inte kolla upp det. Inte den här gången.)

Så vad ska jag skriva om? Äh vad fan, vi kör väl ett traditionellt dagboksinlägg och går igenom helgen. I fredags jobbade jag fjorton timmar, köpte fyra pocketböcker, åket buss fyra timmar, undervisade otaligt med elever och diskade ännu fler glas men det vara bara kul, båda jobben faktiskt, kanske det senare (disken) roligare än det förra (eller vilket kom först egentligen? Har aldrig fått kläm på det där.) Nåväl, det är en väsentlig skillnad på jargongen i köket på en restaurang/bar/nattklubb än personalrummet på en gymnasieskola. I köket är det helt okej att leverera svordomar, könsord, mordhot; det är okej att prata med sig själv, sjunga högt, skrika - ja vad fan som helst som får dig att stressa ner och orka jobba nio timmar till eller hur långt ditt inhumant (ord?) långa pass är. Det är roligt. Det är skönt. Speciellt när man kommer direkt från en gymnasieskola där det är relativt städat, lugnt och torrt sofistikerat - samtalsämnen: hundar, barn, elever, löner, hundar, barn, löner, elever, barn, hundar, elever, löner, barn, lundar, belever, böner, harn, bundar, höner...och aldrig att någon jävel höjer rösten eller vrålar: SATAN I HELVETE VAD JAG HATAR DET DÄR JÄVLA KOSTYMMONGOT PÅ BORD NIO! och plockar upp en näve mos från en halväten planksteksplanka och slungar den mot soptunnan men missar så moset träffar väggen och rinner sakta ner efter det vita kaklet.

Vid midnatt kunde jag äntligen gå hem, och jag gick halva vägen - genom staden och kryssade vant mellan mötande fyllon på väg mot natten och felbesluten - till sjukhuset där min av farfar ärvda världsmästarcykel stod och väntade på mig. Jag hälsade på honom, helt spontant, med orden: "Hej gubben." Utan utropstecken. Ty jag sa det bara, med ömhet. Det var inget utrop. Och jag lät precis som min mor - som också småpratar med cyklar, ljusstakar och blommor - och det tänkte jag på också och log för mig själv av insikten om att jag blir mer och mer lik henne och det är ju bara bra. 

När jag kom hem åt jag müsli, duschade, borstade tänderna och gick och la mig (i den ordningen - inte samtidigt). Och så fick jag SMS från någon som satt på ett tåg och jag tänkte att jag också vill sitta på ett tåg på väg någonstans men första ska jag sova och det gjorde jag också. Det var skönt. Obeskrivligt skönt. Sedan klev jag upp och det var lördag och då försöker jag läsa hela kulturdelen i DN eftersom det handlar om en bok, flera böcker, en bokhandel, flera boklådor. Jag blev sugen att läsa Vägen av Cormac McCarty och noterade att jag ville det någonstans. På en liten lapp. Det är ett flott liv jag lever nu när jag får nya böcker gratis, och det enda jag behöver göra är att skriva lite om dem. Gillar det gör jag och det gör nog Yoda också om han levde fortfarande gjorde, ty nog fan såg han ut som en rackare som läste många böcker, Yoda alltså? Jaja, det var lördag och vi skulle fika på ett kafé på Teg som jag ser från bussen varje vardag och tänker: där vill jag fika någon gång, det ser så mysigt ut. Och nu skulle det äntligen bli av! Men det var stängt på helgerna. Egendomligt. Så det blev inget fika. Vad bidde det då då? Det bidde en tavla. Jomen, vi gick in på en second hand-butik där alldeles bredvid och jag föll pladask för en magnifik tavla föreställande två män bredvid fyra tunnor, framför ett stort fartyg vid en hamn. (Nu tittar jag på tavlan och är övernöjd med mitt köp, och undrar om männen just klivit av fartyget, eller om de är på väg ombord. Eller kanske tar de farväl av varandra? De har händerna i fickorna och blicken i backen. Vad tänker de på?) Jag la tavlan i baksätet och sedan rattade vi den lilla bilen till ett fik i centrum istället, där vi köpte med oss fika hem. Lika bra det, kanske bättre. Skönare på något sätt, att sitta hemmavid. Inte lika stimmigt. Sedan tog jag tavlan under armen och gick hem till mig. 

När jag kom till Jesper och Josefine var de idel leenden. De hade vita T-shirts med fredligt tryck. Jag sa: jag vill också ha en t-shirt med tryck, och Jesper sa någon annat, jag vet inte vad, och på bordet låg fem tärningar ty paret hade spelat yatzy. Lustigt, tänkte jag, eftersom vi tidigare under dagen, vid fikat, just talat om yatzy, om att de hade spelat det på förfest dagen innan. Går det någon form av yatzy-epidemi frågade jag Jesper. Kanske det, sa han, men isåfall var jag först. Det tvivlade jag på, men sa inget, utan föreslog att vi skulle spela ett party istället. Det gjorde vi. Och åt sockerkaka. Och drack saft. Skogsbärssmak. Inte så god faktiskt. Jag vann yatzyn. Jublade lite gjorde jag och sedan slog vi oss ned i soffan och såg I'm Not There, Dylanfilmen ni vet. Jag tyckte den var mycket bra, mest för vackra musiken och miljöerna och den magiska, surrealistiska mystiken eller nåt. Det var mest en skön känsla jag ej kan beskriva. 

"But I'm not there, I'm gone" sjunger Dylan och jag gick hem. Ganska tidigt eftersom jag var trött. Idag är det söndag och jag har lektioner att planera och recensioner att skriva men jag gör inget av det för att jag känner just nu att jag behöver skriva av mig - kräkas ord, torka mig om munnen, ta ett glas vatten och börja om - innan jag ger mig på något som ska publiceras på riktigt. Nu känns det bättre. Nu kan jag läsa ut fantastiska På Chesil Beach av Ian McEwan (om det första trevande samlaget mellan ett nygift ungt brittiskt par) och sedan skriva om den. Fint. Med alla komman på rätt plats. 

Tack för att ni läste. Eller inte läste. Ha en fortsatt bra dag. Och detta inlägg tillägnas Swedbank-Per då han fyller år idag. Grattis Per! Jag ska ringa också. 

Nu publicerar jag skiten och lovar mig själv att aldrig - aldrig! - läsa det igen. Trots att jag redan nu känner att det är alldeles för många tankstreck häromkring.