Det dör en romantiker varje dag

Det finns inget som gör så ont i en romantikers hjärta som att sitta på bussen och lyssna på en kvinnas telefonsamtal med mannen hon ska hem till. I dessa samtal finns ingen kärlek, ingen glöd och ingen glädje; bara en uppgiven bekvämlighet över att slippa mötas av ett tomt hem.

Inte ens mästernovellisten Lars Ahlin skulle kunna fånga samtalens hopplösa trivialitet - tonen, rösten och ordvalet, subtila pauser och svarslösa uppmaningar som: 
"Kör den på fyrtio grader." 
Eller:
"Du kan väl iallafall plocka ut den ur frysen."
Och det slutar alltid med det, att mannen tar kycklingen ur frysen och sedan är det bra med det. Det är en kompromiss båda accepterat. Och kvinnan kommer inte hem och är snäll - hon är ju alltid snäll, det är han också; alla är snälla - hon kommer hem och är precis som vanligt. Och allt är precis som vanligt, som det alltid varit och alltid kommer att vara. Livet går vidare och är omöjligt att ifrågasätta. 

De har ju varandra. 

Konstigt nog kan jag höra honom lika tydligt som jag hör henne. Hur han med enstaviga ord hackar sig igenom hela samtalet, från horisontalläge på soffan där han förväntanslöst betraktar försnacket inför finalmatch 6. Eller så ligger han där med Bröderna Karamazov över bröstet. Det spelar ingen roll. Vi är alla lika. 

Om jag har varit i den ändan av detta samtal? Självklart. Och den vetskapen gör ont på så många olika sätt. 

Men den äldre, nedsjunkna kvinnan i sätet bredvid mig väntar inget samtal. Hon läser en bok. Som vanligt måste jag snegla mot titeln: Mindfulness - En väg ur nedstämdhet. Och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är väl så det är; man gör ett val, sedan står man sitt kast.