Den som skrattar förlorar

Eller: "Studenttiden kommer inte åter (bara i minnet)"

En hette Nils, en Robert och den tredje minns jag inte namnet på men han bar ofta kortbyxor och kom alltid sent trots att han cyklade jättefort på sin fula cykel som varken var gammal eller ny. Dessutom hade han med sig ett helt mjölkpaket till universitetet. Till lunchen. Det blev han pikad för, kärleksfullt förstås, som man blev för det mesta man gjorde i det sällskapet.

De tre kände varandra. Jag var ny i klassen. Året var 2005 och kursen hette "Människan och Kosmos". En fempoängare inom pedagogik. Vet inte varför jag valde den. Alla mina forna studiekamrater valde något man kunde ha användning av, inom svenskläraryrket. Men jag var ute efter något med en mer existentiell karaktär. Tyvärr visade det sig att jag hade fel; kosmoskursen handlade mest om naturkunskap och dylik pragmatisk skit. 

Under en geologilektion insåg jag att jag ville bli vän med Nils, Robert och mjölkmannen. Vi satt i grupper och kände på olika stenar; vred och vände på dem och skulle avgöra om det var gnejs, granit, skiffer eller något annat. Ingen av oss hade den blekaste aning. 
"Men den här känner jag igen från gymnasiet." Sa någon, kanske Nils, och höll upp en grå liten sten.
"Jaså, ni gick i samma klass eller?" Undrade Robert. Med en helt vanlig ton. Ingen skrattade. Det var ju egentligen inte så kul. Roligt blev det först när Nils svarade:
"Nej, han gick i parallellklassen." 
Han gick alltså i parallellklass med en granitsten, eller gnejs. Absurt, men fortfarande ingen reaktion; inget skratt, inget leende. Vi fortsatte diskussionen som inget hade hänt. Allt vara allvar - allt var ironi. Snart framgick det att det var så det fungerade när de umgicks; inget uttalande passerade utan att någon spånade iväg och spårade ut. Det var ofantligt roligt. Men aldrig att vi skrattade. Den som skrattade förlorade. 

Vi läste två kurser tillsammans och blev ganska nära vänner. Nåja, det sträckte sig väl till att vi kunde sitta och snacka strunt över ICQ i timmar, och att kurserna bli uthärdliga. Vi gjorde bland annat en bejublad dramatisering av klimat- och miljöfrågan, som resulterade i högsta betyg för samtliga medverkande. Vilket cementerade vår tes om att humor är viktigare än kunskap.

Ibland pratade vi om studentradio, om att det var något vi borde göra; bara sitta och ironisera i direktsändning ungefär som vi gjorde hela dagarna på universitetet. Det skulle vara roligt. Iallafall för oss. Men det blev förstås aldrig av. Det var ju inte bara humorn vi delade, utan även bristen på ambitioner. 

Var är ni nu grabbar? Hur gick det för er?
Jag hade gärna förblivit vänner, men ironin stod i vägen.