Såsmissbruket

Jag ångrar mig. Herregud vad jag ångrar mig!

Ingen människa kan eller bör äta så mycket sås. 

Såssuget eskalerar

Titta på bilden! Jag tror jag dör. Lyckligt nog har jag en exakt likadan förpackning i skafferiet.

Nu vispar jag ner samtliga påsar, låter sjuda, häller upp och äter tills jag kräks. 

Sås

Vissa dagar känns det helt rätt att äta sås till middag. Inget annat. Bara sås.  

Typ Café de Paris. Ur djuptallrik. Med sked eller träslev.

Barndomen kommer inte åter (bara i minnet)

Det slog mig just att jag aldrig kommer att sova på mormors och morfars övervåning igen. Morfar dog 95, eller kanske 96, och mormor flyttade ifrån huset några år senare. Men jag har aldrig tänkt på det förut, att jag sovit där för sista gången. 

Övervåningen var delad i två: ett stort sällskapsrum med heltäckningsmatta, soffgrupp, dubbelsäng och en trasig teve. Det andra rummet var ett vindsförråd som inte ens var isolerat och kallt året om, konstigt nog. Vi var noga med att alltid hålla dörren stängd in dit. Dels för att kylan spred sig. Dels för att jag var rädd för rummet. Allt som fanns därinne var mystiskt och otäckt, och någonstans fanns en portal till en parallellvärld, det var jag helt övertygad om. Ibland vågade jag mig in dit, i det stökiga vindsrummet med en miljon saker - jag minns bland annat en fågelbur som hängde från en krok i taket - men aldrig ensam. Kanske med brorsan, på jakt efter gamla leksaker eller spännande serietidningar (där hittade jag min morbrors tummade pocketupplaga av Sagan om Ringen, som väckte en livslång läslust). 

I sällskapsrummet sov vi. Huset låg alldeles vid E4:n och från fönstret i snedtaket såg vi inte bara stjärnhimlen utan hörde även trafiken flyta förbi melodiöst hela natten. Det fanns inget bättre än att ha hela familjen samlad i ett rum, och ligga och lyssna på: bil, bil, långtradare, bil, bil, bil, bil, långtradare, bil - tills man somnade. 

När man vaknade var alla borta. Eller åtminstone mor och far. Men det var ju bara på nedervåningen, eller utomhus om det var sommar och fint väder. Så man klev upp och gick trappan ned med sömndruckna ögon och in i köket där mormor alltid, ALLTID, stod vid spisen och stekte köttbullar till lunch. Hon sa god morgon och mamma sa samma sak och kanske till och med morfar och pappa (om de inte var ute och byggde något, eller i garaget och mekade. Morfars garage var enormt, ty han var ju gammal lastbilschaufför) och alla vara så glada och intresserade av hur man hade sovit att det kändes som om man hade sovit i tio år och sågs på nytt efter lika länge. Sedan började en ny spännande dag i mormors och morfars hus - efter rostade bröd med aprikosmarmelad.  

Men det är över femton år sedan. Och det är tio år sedan jag sov där sist, i övervåningen med heltäckningsmattan, otäcka rummet, stjärnhimlen, passerande-bil-ljudet och den speciella lukten. Först nu slog det mig att jag aldrig kommer sova där igen. 

Att komma hem ska vara en ny skiva av Håkan Hellström

Men det känns mer som en EMD-singel. Den som följer med om man köper två påsar chips på Statoil.

Skämt i Stockholm - verklighet i Kramfors

I förra avsnittet av SVT:s humorprogram Morgonsoffan spelade Johan Glans en hopplös reporter som gjorde ett reportage om sin lunch. Han hade råkat låsa in bilnycklarna i bilen och fick göra det bästa av situationen - som journalist måste man ju alltid leverera. Så han tog en pizza och filmade hela processen, samtidigt som han med dramatiskt ordalag, snabba klipp och eurotechno-musik försökte göra det mer spännande än vad det egentligen var. Givetvis misslyckades han kapitalt och resultatet blev lite halvkomiskt, vilket förstås var poängen.

I Kramfors är detta verklighet. Mittuppslaget i dagens tidning är ett ingående reportage med rubriken: "En pizza i Bollsta". Reportern Katarina vill antingen bli författare eller fortsätta sin journalistbana, men då i Afghanistan eller Tchad, där hon med såna här smöriga reportage strävar efter ett Åsne Seierstad-liv med förlagskontrakt, och kanske till och med ett Pulitzer-pris i journalistik. Men någonstans måste man ju börja, och varför inte på en pizzeria i Bollstabruk?

Här kan ni läsa reportaget. Gör det och missa inte bildtexterna. Det handlar alltså om ställningsbyggaren Keijo som tar skotern till Kalles pizzeria, pub & restaurang och käkar lunch. Resultatet: två sidor, ett överflöd av adjektiv och en hel del semikolon. Tyvärr har de klippt ner artikeln och tagit bort de allra smaskigaste beskrivningarna som finns i pappersupplagan. Men jag finner det ändå mycket roande. Inte för att det är sådär intetsägande småstadsgulligt. Utan för att skribenten inte verkar vara medveten om det - att hon befinner sig på en pizzeria i Bollstabruk, och inte i ett sönderbombat kök i en bergsby i Tibet där vardagen faktiskt är intressant. Hon kör stenhårt och skamlöst på smäktande Paolo Coelho-meningar som de i ingressen. Och originaltexten avslutas med orden:"En vanlig eftermiddag i Bollstabruk." 

En man på skoter lämnar pizzerian. Det är enligt reportern en vanlig eftermiddag i Bollstabruk. Det och inget mer. Hade jag varit Bollstabo hade jag nästan tagit illa upp. 

Mellanstadiepåsken enligt Marcus

Påsk är alltid härligt; Man har lov, man får godis, solen skiner och våren är på ingång eller redan här. Man tar på sig sin jeansjacka, cyklar till Åhléns och köper Hagnesta Hill, eller går ut på gatan bara och försöker ännu en gång sätta kickflip på skateboard, men misslyckas såklart varje gång.

Fantastiskt!
Men hade man inte nya gympaskor också? Alldeles vita. Som köptes tidigt men inte fick användas förrän gatan var ren från snö och slask. Bara vårtorr asfalt med lite grus och sand på sidorna. Lagom till påsk. Eller det kanske var i lågstadiet?

Min mobbartavla

För ett par år sedan gjorde farsan om mitt pojkrum till ett gästrum: slet ner Tupac- och Biggie-affischerna, tapetserade om och bytte ut den gula säng han självt byggt mot en blå bäddsoffa från EM. Det var bättre så, mer användbart.

I samband med detta köpte jag en tavla på Återvinningen i Kramfors (innan borgarsvinen la ner det: gav den förståndshandikappade personalen sparken och slängde böcker, tavlor, möbler och annat på soptippen). Tavlan föreställer en pojke på väg till, eller ifrån, en fiollektion. På vägen tvingas han utstå spott och spe från två av kvarterets ungar. En pojke och en flicka som tycker det är töntigt att spela fiol. Två mobbare. Fiolkillen viker bort blicken och fortsätter framåt; helt ensam genom hånet.

Nu ligger jag bakfull i bäddsoffan och stirrar på fioltavlan. På den stackars pojken. Jag lever mig in i bilden. Som om det inte vore en tavla, utan köksfönstret på huset bakom grinden, där jag står och handdiskar en kaffekopp och ser allt som pågår på gatan.
"Förbannade ungjävlar!" Ryter jag för mig själv. Och ju mer jag tittar på tavlan (ut genom fönstret) desto mer ogillar jag de där två blonda barnen. Nästa gång fiolpojken går förbi ska jag se till att de håller käft! 

För jag önskar verkligen att pojken fortsätter spela fiol. Trots allt. Men förmodligen lägger han av. Som så många andra. Hur ska han orka? 

Och sedan tänker jag att det är ett ganska konstigt motiv. Vem kommer på tanken att måla en sån tavla? 

En påsktradition för alla åldrar

I soffan framför Sveriges Televisions fredagsunderhållning sitter jag, brorsan, syrran och farfar. Pappa diskar och mamma gömmer barnens påskägg. Våra påskägg.

Förr i tiden klädde hon ut sig till påskkärring. Med åren blev utklädnaden alltmer nonchalant. En halvmesyr. Nu har hon lagt ner den helt. Hon kommer bara in i vardagsrummet och ropar: "Klart!"

Vi barn flyger upp ur soffan och börjar leta runt i huset som tre sötsugna galningar. Farfar är oberörd. Godisskålen på bordet räcker gott åt honom.

Medan jag rusar ut mot hallen ropar jag:
”Spelar det någon roll vilket man hittar?”
Min bror svarar från ett annat rum:
”Ja, de brukar vara speciella!”

De brukar vara speciella. 
Smaka på den. Han är 28 år, ska fylla 29 i år.

När alla hittat sitt fullproppade godisägg sätter vi oss i soffan igen; tar bort locket från ägget, sätter det på huvudet som en keps, och börjar äta.

Den moderna läraren

Istället för att planera ett undervisningsmoment om det, så har jag skrivit ett blogginlägg om romantiken. Visst borde det räcka att eleverna läser det?

Dagens ord: Narcissism

Det här med användningen av semikolon har alltid vållat mig ett sjuhelvetes huvudbry. Skönt att någon äntligen tagit sig tid att sätta sig ner och förklara saken. 

Här.

Min fäbless för pennor har tydligen inte passerat obemärkt

Plötsligt när man kommer hem från jobbet finner man postfacket packat med pennor! I ett stort vitt kuvert postat i Johanneshov. Är det inte fantastiskt hur livet kan förgyllas av fina människor. I detta fall Die Quelle.

Tack! Denna fina gest - bloggvänner emellan - gjorde mig både rörd och glad. Pennorna kommer att slitas med hälsan. Det lovar jag.

Speciellt de från Anticimex. De kan ingen hindra mig från att använda. Inte ens mamma. Som hon gjorde 1990, när Anticimex lämnade en keps efter sig, efter att de hade tagit hand om ovälkomna gäster i vårt kök. Jag blev jätteglad. Tills mamma sa att jag bara fick bära den kepsen inomhus, hemma. Annars skulle hon skämmas. Men inte nu! Nu ska jag rätta prov med mina Anticimex-pennor; framför näsan på alla mina hundratjugo kollegor. 
"Jaså du har myror i köket Mikael?"
"Det kan du ge dig fan på, slöjdlärarjävel!"

Se så fint de kommer överens - turas om att vända blad, väntar på varandra, och tar sig förhållandevis snabbt igenom Dickens Hard Times:

Jag måste bli bättre på att komma ihåg saker

Har jag eller har jag inte sett en hund idag? Jag vet inte. Kanske har jag gjort det; kanske har jag sett flera? Men det kan lika gärna vara så att jag inte sett någon. 

Svårt det där. Man tänker ju inte på det. Inte om det inte är någon spektakulär hund. Och någon spektakulär hund har jag inte sett idag. Det hade jag kommit ihåg. 

De flesta djur minns man ju: älg, ren, ekorre eller igelkott. Oftast gör man en grej av det:
"Hörru vet du vad? Jag såg en räv idag!"

Men inte hundar. De är för vanliga. Tråkiga. Och så sitter man här vid niosnåret igen, med djurkalendern framför sig, och tänker: vågar jag kryssa i hundrutan? Nej, det gör jag inte. Jag har nog inte sett någon. Inte idag. Kanske imorgon.

Into the Wild

Var mycket riktigt en helt fantastisk film. Magisk. Men nu vet jag inte om jag kommer kunna kliva av bussen imorgon, eller bara fortsätta. Skaffa vänner på vägen, och Doktor Zjivago på pocket.

Vitryssen - sista avsnittet

En helt vanlig lördagsmorgon och jag sitter i fåtöljen och pratar i telefon med Swedbank-Per då det knackar på dörren. Vitryssen. Hans internet har lagt ner och han behöver kolla sin mail. Inga problem. Han slår sig ner vid skrivbordet. Jag lägger på luren och går ner till tvättstugan och hämtar min tvätt. När jag kommer tillbaka har Vitryssen surfat in på den vitryska motsvarigheten till Facebook. Han vill visa mig alla sina vänner. Åtminstone tjejerna. De är alla halvnakna på bilderna, och med väldigt utmanande, nästan provocerande, ansiktsuttryck. Det verkar normalt. 

Jag ska iväg till Stöcksjö på en ladugårdsloppis med några vänner och jag frågar Vitryssen om han vill följa med. Det är min enda chans att få ut honom ur rummet. Han säger "Ja, jag följa med vill" och försvinner in på sitt rum och byter om. 

Vi åker bil djupt in i det intetsägande västerbottniska landskapet. Mitt ute i skogen står ett stort ruckel till lada. På en solblekt skylt står det "Loppis". Vi parkerar bilen, finner en liten källaringång och går in. Där inne finns allt: böcker, bord, stolar, skåp, lampor och allsköns överblivet och efterlämnat husgeråd. Det är trångt. Det luktar damm och gammalt hö. Vi är nästan ensamma. Vi letar oss längre och längre in. På övervåningen hittar vi en dörr som vi egentligen inte får öppna. Det gör vi ändå, och tittar in. Där finns ännu mer bråte, i fullständig oreda. Det är mörkt bortsett från de få solstrålar som letar sig ner mellan plankorna i taket.

Vi går in. Vitryssen går sist. Jag hör hur han rotar bland något gammalt skräp. Annars är det alldeles tyst, förutom golvet som knarrar under fötterna. Längre fram har mina vänner hittat en otäck tavla. Då ropar Vitryssen på mig. 
"Mikael, vad detta heter på svenska?"
Jag vänder mig om och ser ett välbekant föremål i hans händer.
"Yxa Vladimir, det kallas för yxa."

Kvällens underhållning

Atticus Finch kan mycket väl vara film- och litteraturhistoriens finaste karaktär. Och Gregory Peck kan mycket väl vara tidernas bäste skådespelare. 

Att vinna elevernas förtroende

7 år sedan:
Jag går naturvetenskapliga programmet på Ådalsskolan i Kramfors. Imorgon är det kemiprov. Jag har varken läst en rad eller en formel. Det går inte, det är så obotligt trist och irrelevant. Istället sitter jag på golvet i mitt rum och lyssnar på Biggie Smalls. Som så många gånger förr. Jag menar, varför ska jag lära mig Periodiska systemet utantill när jag kan lära mig texterna till "Gimme the Loot", "Juicy", "Big Poppa" och "Everyday Struggle"? Jag har ju insett att jag kommer klara mig lika bra i livet, om inte bättre, utan några kemikunskaper. Gangstarap däremot, det är en helt annan sak.

Mycket riktigt får jag noll poäng på provet, och tar sedermera studenten med klassen lägsta betyg (jo det är sant, jag fick faktiskt sämre än Kevin). 

Nutid:
Det är sista dagen av min första arbetsvecka på det jobb jag pluggat 18 år, och lånat en kvarts miljon, för att få. Jag har engelska med en IV-klass. Fyra elever: två afrikanska invandrare, en pojke med Aspergers och en helt vanlig kille som skiter i skolan. Men han är nästan aldrig där, säger mina kollegor, och om han kommer så sitter han bara längst bak och lyssnar på musik.
"Vi har inte fått så bra kontakt med honom." Säger en annan lärare, "men det kanske går bättre för dig." 

Jag startar upp lektionen och den beryktade killen släntrar in tio minuter sent. Ni känner till sorten: stor jacka, stor keps och ännu större hörlurar. Han sätter sig längst bak med fötterna på bänken. Jag låter honom hållas i fem minuter. Sedan går jag fram och frågar:
"What are you listening to?"
Han rör inte en min. Jag frågar igen. Han avvaktar. Sedan lyfter han på hörlurarna.
"Va?"
"What are you listening to?" 
Han ser på mig med ett kaxigt grin och svarar:
"Biggie."

Jag ler.

Jeansbullpungen

Vissa män får en väldigt stor och påtaglig pung när de sitter ner. Penisen och pungen packas liksom ihop av jeansen och bildar en blottad bulle där mellan de brett särade benen. Ibland stor som en handboll.

Det får inte jag. Bara om jag drar upp jeansen sinnesjukt högt, och pressar fram bäckenbenet. Men hur ofta gör man det? Drar upp byxorna och pressar fram bäckenet?

Jag tror det är en generationsfråga. Det är sällan man ser den välpackade jeansbullpungen på män födda efter 1980. Kanske har vi andra sorts jeans, som är sydda för att motverka blottningen. Kanske bär vi jeansen lägre, så att de inte skär in i skrevet när vi sitter ner. Eller kanske är det så att de äldre männen har ett större behov av att skylta med sitt paket, och därmed även med sin manlighet?

Det har hänt flera gånger under min första arbetsvecka att jag fastnat med blicken på någons bullpung. Den är liksom så jävla uppenbart där, mitt framför mig, på andra sidan fikabordet, precis dit blicken letar sig när den är ny och osäker i sin omgivning. Och jag tittar snabbt bort - solförmörkelsefenomenet - och försöker tänka på något annat. Samtidigt blir jag lite arg, och vill säga något i stil med:
"Okej, vi vet: du är en man - du har en penis och en pung. Det är uppfattat! Nu kan du lägga en kudde i knäet eller fälla det ena benet över det andra som en civiliserad människa." 

(Ofta pratar de om hockeyslutspelet samtidigt som de flaggar pung. Med en hög röst. Som hörs lika långt som pungen syns.) 

Från min dator på mitt skrivbord i mitt arbetsrum

Jag bloggar på jobbet. Det är inget jag tänker göra till en vana; det vore förödande för arbetsmoralen. Men det är viktigt för mig att känna att jag kan göra det.

Tummen upp!

Ont i huvud, nacke, rygg och knän och så förbannat tom och trött i skallen av att väckaren ringer strax före fem då jag genast kliver upp trots att det känns som jag knappt somnat och tar på mig kläderna jag lagt fram kvällen innan och sätter på kaffebryggaren jag preparerat kvällen innan och häller kaffet i termosen, packar ner den i väskan som jag slänger över axeln och knappar igång mp3-spelaren medan jag tar korridoren ut och trapporna ned och skakar upp låset till cykeln som nästan frusit fast i natt igen med det är inte så kallt, bara sådär mittemellan så det är ishalka ibland och djupa isblandade vattenpölar ibland som skvätter upp vatten på mina byxor och skor när jag cyklar rakt igenom dem för det är bråttom bråttom till bussen och jag tar en sväng lite för snabbt och halkar mitt på gatan och skrubbar smalbenet mot trampan men orkar inte ens svära utan hoppar upp igen och trampar vidare till sjukhuset där jag låser cykeln och springer till bussen och tränger mig ner bredvid någon som ser ut att heta Gun-Britt och jobba på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen och vi sitter där tysta och förbannade hela vägen fram till staden där vi kliver av och går som ett trist lämmeltåg till våra respektive jobb och avverkar våra åtta timmar och sedan åker vi hem igen men den här gången sitter vi bredvid någon annan och jag somnar till och vaknar till och somnar till och vaknar till och plötsligt är jag framme och jag låser upp cykeln och cyklar hem och det har hunnit bli mörkt nu och jag stannar till vid Konsum och köper något dött som jag värmer upp och äter, och dricker en stor kopp kaffe och sedan sitter jag på soffan och vill liksom göra något av mina två, tre lediga timmar men jag orkar inget för hjärnan är matt och slak och kan inte ens formulera en mening eller tanke och jag orkar inte ringa någon eller vågar inte för jag skäms över hur trist, trött och fantasilös jag känner mig och vill inte att de ska höra mig när jag är såhär och jag vill så gärna skriva något, betyda något, men det går inte idag så jag sätter mig framför datorn och slösurfar istället och läser min systers resdagbok och ser flera fantastiska bilder och uppfylls av glädje och hopp och kanske i synnerhet detta foto får mig att leva upp och tänka att imorgon gör jag allt igen för det finns ju så mycket annat i livet och världen än allt det jag just nu upprepar.

Saker vi pratar om i mitt nya liv

"Det har jag läst i Slöjdforum!"

Sa en av kvinnorna i mitt arbetsrum idag. Vi diskuterade teveprogrammet "Klass 9a". Ni vet där Sveriges bästa lärare tar sig an Sveriges värsta högstadieklass. 

Men det är tydligen fejk; det var en helt vanlig klass, inte extrem på något sätt. Bara sådär charmigt vild och galen som vilken nia som helst. Det hade hon läst i Slöjdforum - lärarförbundets tidning för pedagogik, slöjd, hantverk, design och mode. 

"Den artikeln måste jag ha missat." Sa jag.

Idag är sista dagen av början på mitt liv

Denna blogg har inte alltid varit helt sanningsenlig. Jag brukar utgå från något som hänt, och sedan vrida, vända och försöka fantisera ihop en rolig knorr på det. Dessutom lämnar jag stora delar av mitt liv orörda. Det är lättast så, och kanske till det bättre. Jag har aldrig varit intresserad av att läsa dagboksbloggar, och därför inte velat skriva en egen. Vem fan bryr sig om mitt liv, om jag inte lägger manken till och gör det någotsånär allmängiltigt?

Så tanken var att varje inlägg skulle intressera alla på något sätt; oavsett om läsaren är min egen mor eller en modebloggare från Täby. Därför skriver jag inte om allt som händer. Som att jag fått jobb till exempel. Det känns inte så intressant. Vilket är konstigt, eftersom jag skrev ett långt inlägg om att jag INTE fick ett jobb. Men visst är motgångar mer intressanta än framgångar? Och det finns definitivt ett större behov att skriva av sig vid en motgång, än vid en framgång - då går jag hellre runtomkring och suger på karamellen alldeles för mig själv. 

Nu vet jag dock inte om jag vill kalla detta för en framgång. För som Fred Eaglesmith sjunger: "ett graviditetsvikariat på en stor gymnasieskola i en medelstor norrländsk kuststad doesn't take away the pain, it just pays the bills."

Men iallafall, imorgon börjar det; imorgon skriver jag första raden på nästa kapitel i boken om mitt liv. Låt oss kalla det Arbetet. Jag är tveksam över detta kapitels allmänvärde. Jag är även tveksam över hur mycket jag kommer att skriva. Så nu förstår ni - what it all comes down to - detta är bara ett lämna-mig-inte-inlägg. Eller skit samma, stick om ni vill. Trivialia lever vidare, trots att upphovsmannen jobbar heltid (nåväl: 90 %, å andra sidan måste jag pendla fyra timmar om dagen) och trots att läsarna droppar bort på grund av trista och kverulerande inlägg om läraryrkets trivialiteter.

Det är dessvärre den naturliga utvecklingen på livet. 

Men det här var ju en ganska bra dag ändå

"Det är synd om människorna!"

Sa Strindberg.

Han jobbade nog också extra inom krogbranschen. 

Ett förtydligande

Jag kommer alltså inte medverka på bullfesten. Men det kommer däremot den här killen - den enda person jag känner (över tolv) som inte vet hur man öppnar en ölburk:

Om ni har vägarna förbi Kramfors så är det bullfest på Ringvägen

Ska passa på att gratulera mina vänner Tomas och Claes som båda fyller år idag. När vi gick i mellanstadiet var det alltid lika roligt att påpeka att ni fyllde år på internationella kvinnodagen. Men det känns väl lite uttjatat och barnsligt idag, eller? Det är väl snarare något att vara stolt över.

Det har alltså kommit till den punkt då jag gratulerar mina vänner via min egen blogg. Jag vet inte hur jag ska känna inför detta faktum. Men jag tog verkligen Martin Luuk på orden, när han skrev boken Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer.

Grattis grabbar! Ni är fina människor. Vi ses!

Kort och menlös uppdatering

Situationen blev ohållbar i Kramfors. Jag var tvungen att åka tillbaka till Umeå. Ett beslut jag redan ångrar.

I köket stod det unga paret och packade upp varor. De hade varit och storhandlat. Jag menar det är ju ändå lördag! Vad annars kan man göra på en lördag förmiddag om man är tjugo år och in love? Jag ställer mig bredvid dem och börjar packa in matlådorna mamma skickat med mig. Det är inget jag skäms över, inte längre, kanske för fyra år sedan, men det där kommer man över. Man lär sig leva med självföraktet. 

Det unga paret diskuterar det nya diskmedlet; det är så starkt att man nästan får andnöd när man diskar. Men hon säger inte andnöd, hon råkar säga anknöd, och börjar skratta okontrollerat. Det gör killen med, och sedan spär han på situationens gulliga idioti med att göra olustiga ankljud - som en anka med andnöd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kan bara gå in till mig och lyssna på The Teenagers och sedan MABD. På obefogat hög volym. 

Jag fick åtminstone med mig Ulla-Britts Florida-mugg till slut. Så nu finns den som en av muggarna man kan välja mellan om man föräras en inbjudan hem till mig:
"Kaffe?"
"Nej."
"Te?"
"Ja."
"Ulla-Britts?"
"Ja."

Muggproblem

Farsan kommer hem på lunch. Han ropar på mig. Från nedervåningen, vid trappslutet. Jag sitter på övervåningen, i pojkrummet, och hör på hans röst att det är något i görningen. Han är inte arg - det blir han aldrig - men kanske lite uppretad.

"Mikael?"
"Ja."
"Du råkade inte få med dig Ulla-Britts mugg från jobbet igår?"
"Eh...nej. Varför skulle jag vilja ha hennes mugg?"
"Jag vet inte."
"Det är ju befängt!"
"Precis vad jag tänkte, tills jag läste din blogg. Du vet att jag läser den va?"
"Nej."
"Men det gör jag."
"Okej, kul. Då har jag dubbelt så många läsare som jag trodde: morsan och du."
"Mmm...så du förstår att jag vet att du har Ulla-Britts mugg?"
"Ja, jag antar det." 
"Hon blev väldigt ledsen när hon inte hittade den imorse. Var tvungen att dricka kaffet ur en sån lila pappkopp. Du vet hur illa kaffet smakar ur dom. Dessutom fick hon den där muggen av sin son, Per-Erik, när han var i Florida för femton år sedan. Du vet Perra, han som krockade med bilen och invalidiserades häromåret."
"Just det. Stackars jävel."
"Ja, tråkigt. Så kan jag få muggen eller?"
"Nej. Den är min nu."
"Men snälla Mikael! Du kan få en annan mugg. Putte, han som fick sparken förra veckan, du kan få hans mugg?"
"Okej. Men det räcker inte."
"Nähä, vad vill du ha mer då?"
"Pennor pappa, pennor..."

Dagens fynd!

Idag var jag på farsans jobb och hjälpte honom bära ett par otympliga skrivbord.
"Vad får jag för det här då?" Frågade jag.
"Ingenting." Svarade far.
"Inte ens en penna med företagsloggan på?"
"Nej."

Jag blev besviken förstås, och lite arg. Men skrattar bäst som skrattar sist. När gubben gick på toaletten smög jag in i fikarummet och snodde med mig den här muggen.

Jag gillar den. Sköna färger, bra öra, perfekt storlek. Retrostil med avslappnad surfkänsla. Helt klart en ny favorit. Dessutom kommer folk tro att jag varit i Florida. 

Mamma och hennes vän

Hemma i Kramfors. Nyss ätit middag. Pappa ser på teve, jag sitter i pojkrummet och mamma har åkt hem till en av sina utvecklingsstörda vänner. Allvarligt alltså, de är svagsinta. Morsan är gammal särskolelärare och har fortfarande kontakt med några av sina forna elever. "De får mig att känna mig smart", brukar hon säga.

Nu har en av dem just fyllt trettio och mamma kände sig tvungen att åka på hembesök. Det händer sällan, oftast talar de bara i telefon (det är aldrig mamma som ringer). Ibland när tjejen ringer, och jag, far, bror eller syster svarar, då står morsan i bakgrunden och drar fingret över halsen och skakar på huvudet. Vi tvingas till att ljuga:
"Nej hon är och handlar/på promenad/på konferens." (Den sista är min favorit: konferensen. Jag har aldrig förstått vad det innebär, men det låter viktigt.)

Tidigare idag beklagade sig mamma över tjejens dåliga gästfrihet. Hon bjuder aldrig på någonting, varken kaffe eller tilltugg, och sitter bara i sin soffa och ser på teve, som att morsan inte ens vore där. Jag skrattar åt mamma när hon jämrar sig och går an.
"Men du, hon är ju faktiskt utvecklingsstörd." Säger jag.
"Jamen kaffe kan hon väl ändå bju på!?"
"Ja, jo man tycker ju det..."

Samband

För mig är lusten att skriva/blogga direkt relaterad till hur bra språket är i den bok jag för tillfället läser. Ju bättre (levande, rakt, enkelt) språk, desto mer vill jag skriva. För några veckor sedan läste jag Jenny Diski. Då ville jag skriva hela tiden. Just nu läser jag Maja Lundgren och känner mig inte lika sugen att skriva. Men det är en intressant roman, eller nja, mer en intressant nidskrift. Myggor och tigrar alltså. Den läser jag nu. Sådär ett halvår för sent. 

Likaså är min självkänsla direkt relaterad till hur bra jag trivs i byxorna jag för tillfället bär. Inte tröja, mössa eller frisyr. Bara jeansen. De måste kännas rätt. Annars är jag en liten obetydlig fjant till människa. 

Vitryssen och hans vän

Vi sitter vid köksbordet; Vitryssen äter glass, jag äter lunch (nudlar och tonfisk) och David fotar - han blir aldrig nöjd med bilderna, vill bara ha fler, fler och fler. Jag och Vitryssen är vana nu. Det är nästan som att David inte ens är där. Den lille fotoräven som nu lever på att någon i fyllan hävdat att han ser ut som Björn Gustafsson, och inte han som spelade Dynamit-Harry - vilken jag tycker han är mer lik - utan den snygge, framgångsrike och rolige Schlager-Björn. 

På bordet ligger dagens DN. Jag får syn på en notis om valet i Ryssland, och en stor bild på en gammal rysk gumma som sitter i ett ruckel till kök, intill två getter, och kokar soppa eller nåt. Jag frågar Vitryssen om hans familj också bor sådär. Nej, det gör de inte. Sedan frågar jag honom vad han tycker om valet i Ryssland och Putin och allt det där. Han tycker mycket. Vi kommer in på situationen i Vitryssland, eller Europas sista diktatur som det även kallas. Presidenten har all makt. Och då menar jag verkligen ALL makt. Vitryssens företagsamme far måste betala 115 procent i skatt. Det är inte kul. Därför är de tvungna att gömma undan pengar. De gör alla. Åtminstone de som har en inkomst, vilket inte är så många. 

Jag och David går hårt åt presidenten. Det är ju en skandal! Vi spånar på olika sätt att göra något åt situationen. Vi skämtar och skojar, nämner ordet 'assassination' flera gånger. Vitryssen skrattar inte. Istället berättar han för oss att han är bäste vän med presidentens styvson. 
"Du skämtar!?" Utbrister vi synkront.
Nej, det gör han inte. Han är från Vitryssland, han skämtar aldrig. Han är verkligen god vän med presidentens styvson. De lärde känna varandra på universitetet i Minsk, och nu skriver han brev till honom var tredje dag.

Då kliver jag och David sakta upp, backar ut ifrån köket, ler stelt, lämnar Vitryssen med hans glassberg och smyger in på mitt rum och låser dörren efter oss.

Sedan raderar David alla foton och jag packar min väska för att flytta hem till mina föräldrar ett tag. Tills det lugnat ner sig.

Av alla misslyckanden så ser jag detta som ett av de största

Nytt nummer!

Igår utkom ett nytt nummer av Norrlands bästa nöjestidning: Nöjesmagasinet City. Den finns att knycka i tidningsställ utspridda all over town. I synnerhet på ställen där du kan köpa kaffe eller jeans till överpris. (Sa jag att tidningen är gratis?)

För första gången på länge är jag helt nöjd med mitt eget bidrag. I vanliga fall brukar jag ligga sömnlös över ett onödigt kommatecken eller ett bortfallet ord. Men denna gång verkar allt stämma. Än så länge. Jag vågar inte granska texten mer, inte nu när den är tryckt och förevigad. Det gör bara ont. 

Den finns i Sundsvall och Luleå också, för er stackare som bor där.

Ett magiskt musikögonblick

Artist: Modest Mouse
Skiva: Good News For People Who Love Bad News

Övergången från spår 2 ("The World at Large") till spår 3 ("Float On"). 

Ett magiskt musikögonblick.

Skottdagen

Jag bloggade ingenting igår för den dagen fanns egentligen inte. Allt man gjorde då räknas inte idag.