Valborg, vad är det egentligen?

Ikväll är det Valborgsmässoafton, årets skabbigaste högtid. En kväll full av skit:

Körer, brasor och bål, barnfamiljer, gult gräs och jord, sockervadd, ponnyridning, tonårsfylla, ensamma pensionärer, röklukt, torrt hår, folköl, lövlösa björkar, Foppatofflor, plastpåsar, barnvagnar, bilar med nedvevade rutor och technomusik, zigenartivoli, marknadsstånd, renkött, kallprat, misshandel, korv med bröd, krut, hundbajs, hundar som skäller på andra hundar, skrikande barn, brölande vuxna, spyende tonåringar, klagande gamlingar, Orphei Drängar, oskyddat engångssex, cigarettfimpar, smällare som detoneras i handen, avgaser, gamla bekanta, T-shirts med ordet "Singel" tryckt över bröstet, mopeder, gängbildning, grus, ljusa jeansjackor utan passform, studenter, folklighet, hatbrott, solglasögon, etc.

Givetvis stannar jag hemma, med en bok och en kopp kaffe, och lever misantropens monotona liv.

Jag tror att jag ska köpa en keps

När jag var liten var jag en kepskille. Men någonstans på vägen hände något. 

Nu är det dags att hitta tillbaka. 

Jag ser inte slutet

Den här dagen är redan för lång.

Det är ett idogt jobb att driva alkoholen ut ur sin kropp

Det kan vara ganska fördelaktigt med en bordsgranne som har ett stort behov av att visa upp hur mycket pengar han tjänar. 

Eller ja, det beror på hur man ser det.

100% Party Hits

Igår drack vi öl, vin, gin, grogg och/eller whisky på Hällgumsgatan i Kramfors. Som så många gånger förr. Och pratade ofantligt mycket om ingenting på en relativt lång tid. Sedan började vi botanisera bland värdens skivsamling. Det skulle visa sig att han hade gömt och konserverat hela nittiotalet i en låda under teven.

Vilken jävla nostalgitripp! Vi blev unga tonåringar på nytt, med helt nya referensramar: Party Zone 3 benämndes som "den blå skivan", med samma självklarhet som The Beatles självbetitlade LP The Beatles oftast kallas "The White Album".

Sedan kom vi fram till att ingen av oss hade sett (eller hört) Party Zone-skivorna före trean eller efter femman. Finns de överhuvudtaget, och vilken färg är de? Men dessa tre, eller åtminstone någon av dem, finns i allas barndomshem. Bohman är förstås kungen - han har ju alla tre!

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Imorgon är det högstadieklassåterträff. Ett steg på vägen.

Rättelse: Världens näst bästa bok

"Don Quixote, the tale of a Spanish knight driven mad by reading too many chivalric romances, was yesterday voted the best book of all time in a survey of around 100 of the world's best authors. In an honourable second place we find Swedish writer Einar Norelius with his horrifying story Petter and his 4 goats, about the heartbreaking relationship between a man and his colorful goats; forced by a prejudiced society to live isolated in a cabin out in the woods.
"Without Norelius," Norman Mailer comments, "there wouldn’t have been a Dostoevsky, Hemingway, Kafka, and definitely no Mailer."
Shakespeare’s Hamlet came in third."

Hela artikeln finns att läsa här.

Världens bästa bok

Utför berget ramla trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Den moderna läraren, del 2

Idag inleder jag en lektion om renässansen genom att tala om Tupac Shakur. För mig är kopplingen solklar.

I should've seen it coming...

Idag: Oförberett prov på renässansen.


Men humor är ju trots allt viktigare än kunskap, så visst fan blir det poäng på den.

Grattis syrran!

Idag fyller min fantastiska lillasyster tjugo år. Hon lever det postgymnasiala livet precis som det ska levas: först arbete i Trondheim, sedan luffa bort alla pengar i Sydostasien, och nu är hon tillbaka i Norge för att jobba ihop ännu ett resekapital. Denna gång i Kristiansand, där hon försörjer sig som blomförsäljare. 

Ur anteckningsblocket, 080419 - dagen då våren kom till Umeå

Den gemensamma balkongen är full av sol och cigarettfimpar. På väggen kryper årets första fluga. Runt ett bord snett nedanför mig, mot en cykelbod mellan alla tegelhus, sitter studenter och skrålar i sina solglasögon, som de provat framför badrumsspegeln sedan januari, och äntligen får använda på riktigt. "Verka naturlig" tänker Cissi vars brillor inte riktigt sitter rätt över näsan. Men det är vår och snart sommar och frihet, och deras röster och rop gör mig glad och varm. Och lite ledsen, avundsjuk, för att jag inte längre är en del av det. Men jag trivs så bra i mina jeans och att vara den jag är - lite äldre nu, betraktande uppifrån, och kan roas av dem därnere likt en förälder roas av sina barns naiva påhitt. 

En asiat kommer ut ur huset mittemot. Kanske en kines. Han har mössa och halsduk och dunjacka. Snälla lilla chinaman, det är ju sommar nu, ser du inte det? Se dig omkring för sjutton! Ser du inte? Känner du inte lukten från grillen, hör du inte vårmusiken: fåglarnas sång och studenternas kvitter? Du behöver inte mössan eller den där bistert målmedvetna minen. Vad tänker du på min asiatiska vän, där du går jättefort i dina tjocka glasögon och korta byxor? Vad ska du göra i kväll, och i natt, när dina grannar efterfestar in våren till klockan åtta på morgonen, då du kliver upp, sömnlös men tacksam, och öppnar dina anatomiböcker under den starka 60-wattslampan som bara pumpar ljus ner över din skalp och dina ord och din framtid? Och på soffan i allrummet, där du brukar äta din frukost, finner du en dagsfärsk spya. Vad tänker du då min vän? Att du är bättre, att du har en plan, och du har en mål och en mening och föräldrar som förväntar sig något av dig. Men nu ska du på ICA och köpa en ugnspizza och på balkongen mittemot, om du tittar upp, ser du mig sitta och titta på dig. Där sitter jag och läser Don DeLillo och försöker skriva som honom; med perspektivet hoppandes från den ena karaktären till den andra, och språket sådär sofistikerat oplanerat som bara gamla introverta amerikanska män från östkusten kan leverera. 

Och ett barn pekar finger mot världen, från sin fars axlar när de går förbi ett bord av studenter som bara skriker och sjunger och väntar på att något ska hända. En känsla cirkulerar runt bordet: som om hela världen är i förändring. Men det är bara ankdammsplask, lycklig osäkerhet. Mer öl och tändvätska - det ordnar sig.  

Det dör en romantiker varje dag

Det finns inget som gör så ont i en romantikers hjärta som att sitta på bussen och lyssna på en kvinnas telefonsamtal med mannen hon ska hem till. I dessa samtal finns ingen kärlek, ingen glöd och ingen glädje; bara en uppgiven bekvämlighet över att slippa mötas av ett tomt hem.

Inte ens mästernovellisten Lars Ahlin skulle kunna fånga samtalens hopplösa trivialitet - tonen, rösten och ordvalet, subtila pauser och svarslösa uppmaningar som: 
"Kör den på fyrtio grader." 
Eller:
"Du kan väl iallafall plocka ut den ur frysen."
Och det slutar alltid med det, att mannen tar kycklingen ur frysen och sedan är det bra med det. Det är en kompromiss båda accepterat. Och kvinnan kommer inte hem och är snäll - hon är ju alltid snäll, det är han också; alla är snälla - hon kommer hem och är precis som vanligt. Och allt är precis som vanligt, som det alltid varit och alltid kommer att vara. Livet går vidare och är omöjligt att ifrågasätta. 

De har ju varandra. 

Konstigt nog kan jag höra honom lika tydligt som jag hör henne. Hur han med enstaviga ord hackar sig igenom hela samtalet, från horisontalläge på soffan där han förväntanslöst betraktar försnacket inför finalmatch 6. Eller så ligger han där med Bröderna Karamazov över bröstet. Det spelar ingen roll. Vi är alla lika. 

Om jag har varit i den ändan av detta samtal? Självklart. Och den vetskapen gör ont på så många olika sätt. 

Men den äldre, nedsjunkna kvinnan i sätet bredvid mig väntar inget samtal. Hon läser en bok. Som vanligt måste jag snegla mot titeln: Mindfulness - En väg ur nedstämdhet. Och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är väl så det är; man gör ett val, sedan står man sitt kast. 

Picca Style

Står det kluddat på väggen inne på en av personaltoaletterna intill lärarrummet. Det är förmodligen någon elev som trots förbudet använt vår toalett, och skrivit dit det medan de tjuvbajsat. Med all säkerhet är det så, men jag vill ändå tänka att det är en lärare som gjort det. Typ den gråskäggige historieläraren. Eller min rumskamrat syslöjdslärarinnan. Eller kanske någon av vaktmästarna. Han med nyckelknippan som är lika stor som ölmagen. Vaktmästare på veckorna, gangstarappare på helgerna:

Picca Style comin' atcha!

(Fast han borde ju rätteligen heta Picca Kee)

Dagens ord: Studentikos (som i "studentikos humor")

Mikael provar något nytt

Idag gjorde jag något helt vansinnigt. Jag köpte ett paket cigaretter.
"Bra så?" Undrade kassörskan.
"Nej, jag ska ha cigg också, ett paket Lucky Strike." Sa jag och försökte låta världsvan, men kände mig som någon annan, någon som absolut inte var jag.

Jag röker inte. Inte ens på fester. Och jag tänker inte börja heller. Så varför köpte jag cigaretter?

Som jag ser det finns det flera motiv bakom detta oväntade inköp:

- En förvrängd och försenad trotshandling. Jag smygrökte aldrig som ung. Jag skolkade inte från gympalektionen för att stå bakom elskåpet och vifta med en cigg mellan pekfinger och långfiger i ett desperat försök att verka vuxen. Ärligt talat har jag nästan aldrig rökt. Och jag tänker inte röka detta paket heller. Det var bara själva inhandlingsprocessen som tilltalade mig; jag köpte ett paket för att jag kunde göra det, i en slags trotshandling mot att jag nu är vuxen, och vill vara barn.

- Ett psykologiskt experiment. Jag vill se hur jag påverkas av att ha ett cigarettpaket i närheten. Det kan lätt framkalla en identitetskris; jag är ju inte en person som röker eller har cigaretter hemma, eller säger cigg istället för cigarett. Jag är en person som vet att cigarett kan stavas cigarett eller cigarrett - båda är rätt. Och en sån jävla tönt röker väl inte. Eller?

- Ett rutinbrott. Jag är livrädd för vardag, vanor, rutiner och bestämda tider. Nuförtiden är mina dagar alldeles för samspelta: uppstigning, bussresa, kaffe, lektioner, lunch, planering, lektioner, kaffe, rättning, bussresa, handling, middag, kaffe, bok/data/TV, sova. Genom att köpa ett paket cigaretter - något jag aldrig gjort förut - visade jag för mig själv att jag vägrar acceptera detta fasta livsschema.

- Nyhetens behag och upptäckarglädjen. Man ska ju prova något nytt varje dag. Brukar man inte säga så? Idag köpte jag cigaretter, imorgon blir det något annat. Kanske heroin, men mest troligt en rolig frukt, typ papaya. 

Byt ut chef mot er egen befattning

Jag la märke till hur folk lekte chef fast de faktiskt befann sig i chefsställning. Gjorde jag så själv? Man upprätthåller en vacklande distans mellan sig själv och sitt jobb. Det finns ett generat glapp någonstans, en känsla av formell lek som egentligen är en sorts förstenad skräck, och kanske visar man det i en ansträngd gest eller tvångsmässig harkling. Något från barndomen brusar genom detta glapp, en stämning av spel och halvfärdiga identiteter, men det är inte det att man låtsas vara någon annan. Man låtsas vara precis den man är. Det är det som är det konstiga.

- Don DeLillo, Under jord

Ett inlägg helt utan korrektur eller eftertanke

Jag är nog mer noggrann än vad jag vill ge sken av, när det gäller skrivandet alltså. Jag korrekturläser mina egna alster, om och om igen. Jag kan vid nattetid kliva upp ur sängen, starta datorn, logga in på blogger, och ta bort eller lägga till ett kommatecken från ett blogginlägg. Det är sant. Det har hänt. Fler än en gång. Efter en sådan grej mår man inte bra. Jag lägger mig igen med en känsla av avsky; som en sjuk människa - besatt och neurotisk. Jag vet ju att ingen bryr sig. Ingen hade lagt märke till att kommatecknet var onödigt - inte fel, men onödigt och överflödigt. Ingen märker det, utom jag, och det är ju tragiskt nog det som betyder något. Man slåss ju alltid mot sig själv när man sysslar med det man finner viktigast här i världen. 

Ibland önskar jag att någon skulle ringa mig och säga: "Du Mikael, var det inte ett kommatecken mer i den där texten igår, än idag?"
Men det händer ju aldrig, ty ingen läser ett inlägg mer än en gång. Bortsett från skribenten själv förstås. Åtminstone när skribenten är jag. Jag älskar att läsa mina egna texter, inte bara för att leta fel och slipa språket, utan för att det ger en behaglig, nästan erotiskt, känsla utmed ryggraden.

Men det här inlägget tänker jag inte läsa igenom. Det blir som det blir. Som en övning för mig. Typ som en tonårsflicka som blir tvingad att röka ett helt paket cigaretter i ett svep bara för att hennes pappa tror att det ska bota henne från rökandes fula ovana. Jag kör samma grej. Skriva, skriva, skriva - men inte läsa! Klarar jag det inte är det lika bra att lägga av, lägga in mig på någon anstalt. Finns någon något ställe för oss, kompulsiva korrekturläsare? (Är kompulsiv ett ord? Jag vet inte och jag kan inte kolla upp det. Inte den här gången.)

Så vad ska jag skriva om? Äh vad fan, vi kör väl ett traditionellt dagboksinlägg och går igenom helgen. I fredags jobbade jag fjorton timmar, köpte fyra pocketböcker, åket buss fyra timmar, undervisade otaligt med elever och diskade ännu fler glas men det vara bara kul, båda jobben faktiskt, kanske det senare (disken) roligare än det förra (eller vilket kom först egentligen? Har aldrig fått kläm på det där.) Nåväl, det är en väsentlig skillnad på jargongen i köket på en restaurang/bar/nattklubb än personalrummet på en gymnasieskola. I köket är det helt okej att leverera svordomar, könsord, mordhot; det är okej att prata med sig själv, sjunga högt, skrika - ja vad fan som helst som får dig att stressa ner och orka jobba nio timmar till eller hur långt ditt inhumant (ord?) långa pass är. Det är roligt. Det är skönt. Speciellt när man kommer direkt från en gymnasieskola där det är relativt städat, lugnt och torrt sofistikerat - samtalsämnen: hundar, barn, elever, löner, hundar, barn, löner, elever, barn, hundar, elever, löner, barn, lundar, belever, böner, harn, bundar, höner...och aldrig att någon jävel höjer rösten eller vrålar: SATAN I HELVETE VAD JAG HATAR DET DÄR JÄVLA KOSTYMMONGOT PÅ BORD NIO! och plockar upp en näve mos från en halväten planksteksplanka och slungar den mot soptunnan men missar så moset träffar väggen och rinner sakta ner efter det vita kaklet.

Vid midnatt kunde jag äntligen gå hem, och jag gick halva vägen - genom staden och kryssade vant mellan mötande fyllon på väg mot natten och felbesluten - till sjukhuset där min av farfar ärvda världsmästarcykel stod och väntade på mig. Jag hälsade på honom, helt spontant, med orden: "Hej gubben." Utan utropstecken. Ty jag sa det bara, med ömhet. Det var inget utrop. Och jag lät precis som min mor - som också småpratar med cyklar, ljusstakar och blommor - och det tänkte jag på också och log för mig själv av insikten om att jag blir mer och mer lik henne och det är ju bara bra. 

När jag kom hem åt jag müsli, duschade, borstade tänderna och gick och la mig (i den ordningen - inte samtidigt). Och så fick jag SMS från någon som satt på ett tåg och jag tänkte att jag också vill sitta på ett tåg på väg någonstans men första ska jag sova och det gjorde jag också. Det var skönt. Obeskrivligt skönt. Sedan klev jag upp och det var lördag och då försöker jag läsa hela kulturdelen i DN eftersom det handlar om en bok, flera böcker, en bokhandel, flera boklådor. Jag blev sugen att läsa Vägen av Cormac McCarty och noterade att jag ville det någonstans. På en liten lapp. Det är ett flott liv jag lever nu när jag får nya böcker gratis, och det enda jag behöver göra är att skriva lite om dem. Gillar det gör jag och det gör nog Yoda också om han levde fortfarande gjorde, ty nog fan såg han ut som en rackare som läste många böcker, Yoda alltså? Jaja, det var lördag och vi skulle fika på ett kafé på Teg som jag ser från bussen varje vardag och tänker: där vill jag fika någon gång, det ser så mysigt ut. Och nu skulle det äntligen bli av! Men det var stängt på helgerna. Egendomligt. Så det blev inget fika. Vad bidde det då då? Det bidde en tavla. Jomen, vi gick in på en second hand-butik där alldeles bredvid och jag föll pladask för en magnifik tavla föreställande två män bredvid fyra tunnor, framför ett stort fartyg vid en hamn. (Nu tittar jag på tavlan och är övernöjd med mitt köp, och undrar om männen just klivit av fartyget, eller om de är på väg ombord. Eller kanske tar de farväl av varandra? De har händerna i fickorna och blicken i backen. Vad tänker de på?) Jag la tavlan i baksätet och sedan rattade vi den lilla bilen till ett fik i centrum istället, där vi köpte med oss fika hem. Lika bra det, kanske bättre. Skönare på något sätt, att sitta hemmavid. Inte lika stimmigt. Sedan tog jag tavlan under armen och gick hem till mig. 

När jag kom till Jesper och Josefine var de idel leenden. De hade vita T-shirts med fredligt tryck. Jag sa: jag vill också ha en t-shirt med tryck, och Jesper sa någon annat, jag vet inte vad, och på bordet låg fem tärningar ty paret hade spelat yatzy. Lustigt, tänkte jag, eftersom vi tidigare under dagen, vid fikat, just talat om yatzy, om att de hade spelat det på förfest dagen innan. Går det någon form av yatzy-epidemi frågade jag Jesper. Kanske det, sa han, men isåfall var jag först. Det tvivlade jag på, men sa inget, utan föreslog att vi skulle spela ett party istället. Det gjorde vi. Och åt sockerkaka. Och drack saft. Skogsbärssmak. Inte så god faktiskt. Jag vann yatzyn. Jublade lite gjorde jag och sedan slog vi oss ned i soffan och såg I'm Not There, Dylanfilmen ni vet. Jag tyckte den var mycket bra, mest för vackra musiken och miljöerna och den magiska, surrealistiska mystiken eller nåt. Det var mest en skön känsla jag ej kan beskriva. 

"But I'm not there, I'm gone" sjunger Dylan och jag gick hem. Ganska tidigt eftersom jag var trött. Idag är det söndag och jag har lektioner att planera och recensioner att skriva men jag gör inget av det för att jag känner just nu att jag behöver skriva av mig - kräkas ord, torka mig om munnen, ta ett glas vatten och börja om - innan jag ger mig på något som ska publiceras på riktigt. Nu känns det bättre. Nu kan jag läsa ut fantastiska På Chesil Beach av Ian McEwan (om det första trevande samlaget mellan ett nygift ungt brittiskt par) och sedan skriva om den. Fint. Med alla komman på rätt plats. 

Tack för att ni läste. Eller inte läste. Ha en fortsatt bra dag. Och detta inlägg tillägnas Swedbank-Per då han fyller år idag. Grattis Per! Jag ska ringa också. 

Nu publicerar jag skiten och lovar mig själv att aldrig - aldrig! - läsa det igen. Trots att jag redan nu känner att det är alldeles för många tankstreck häromkring. 

Vitryssen - en mytoman?

Först sonen till Vitrysslands president. Han och min granne Vitryssen är tydligen bästisar och bundis; brevväxlar flera gånger i veckan nu när den ene bor i Sverige. Inga konstigheter. 

Sedan kom det här med att han tog brons i vitryska mästerskapen i karate, 2004. I samband med denna information - lite senare på kvällen, efter några öl - berättade han även om sin senaste 'street fight', där han och två polare spöade skiten ur tio andra. Det var blod och flygande tänder, knytnävar och flykicks. Men sånt har han lagt av med nu, sa han. Då var han ju ung och dum. Jag la ena benet över det andra och nickade igenkännande.

Idag kom han ut i köket och sa att han just registrerat sig på Facebook. Vips hade en gammal flickvän kontaktat honom. Hon hette Margarita och de var ett par för två år sedan. Back in Minsk. Men nu jobbar hon som modell i Stockholm. Hon har till och med medverkat i något TV-program, fick han höra. Jahaja, sa jag, Top Model kanske? Ja, så hette det! Svarade Vitryssen glatt, med ett finger i luften.  

Kalla mig naiv, men jag köper varje ord. Varför inte? Det är roligare så. Och faktum kvarstår, Vitryssen har i dagsläget två vänner på Facebook: jag och Margarita Maiseyenka. 

Nu har grannparet tagit fram fläskfilén för upptining

Imorgon är det ju fredag. 

Om det inte vore för bloggen så hade det inte funnits något effektivt sätt för mig att förmedla denna information

Idag köpte jag en purjolök.

Konferensoskulden

Om några timmar ska jag gå på mitt livs första konferens. Jag är allvarligt orolig. Tänk om jag inte kan uppföra mig. Tänk om jag somnar, fäller en opassande kommentar eller drar ett dåligt skämt. Jag vill ju så gärna göra en bra debut.

Om det finns någon lärare därute, som läser detta innan 15:30, så får ni gärna skriva och berätta hur det var för er första gången. Hjälp mig undvika de vanligaste nybörjarmisstagen.

Konferens alltså, vilken grej! Känns ju som att det var igår mamma skulle bli sen från jobbet eftersom hon hade konferens. Och nu är det redan min tur. Ett tydligare ålderstecken får man leta efter. Det är väl lika bra man ringer Gudmundrå församling och bokar gravplats.

Den som skrattar förlorar

Eller: "Studenttiden kommer inte åter (bara i minnet)"

En hette Nils, en Robert och den tredje minns jag inte namnet på men han bar ofta kortbyxor och kom alltid sent trots att han cyklade jättefort på sin fula cykel som varken var gammal eller ny. Dessutom hade han med sig ett helt mjölkpaket till universitetet. Till lunchen. Det blev han pikad för, kärleksfullt förstås, som man blev för det mesta man gjorde i det sällskapet.

De tre kände varandra. Jag var ny i klassen. Året var 2005 och kursen hette "Människan och Kosmos". En fempoängare inom pedagogik. Vet inte varför jag valde den. Alla mina forna studiekamrater valde något man kunde ha användning av, inom svenskläraryrket. Men jag var ute efter något med en mer existentiell karaktär. Tyvärr visade det sig att jag hade fel; kosmoskursen handlade mest om naturkunskap och dylik pragmatisk skit. 

Under en geologilektion insåg jag att jag ville bli vän med Nils, Robert och mjölkmannen. Vi satt i grupper och kände på olika stenar; vred och vände på dem och skulle avgöra om det var gnejs, granit, skiffer eller något annat. Ingen av oss hade den blekaste aning. 
"Men den här känner jag igen från gymnasiet." Sa någon, kanske Nils, och höll upp en grå liten sten.
"Jaså, ni gick i samma klass eller?" Undrade Robert. Med en helt vanlig ton. Ingen skrattade. Det var ju egentligen inte så kul. Roligt blev det först när Nils svarade:
"Nej, han gick i parallellklassen." 
Han gick alltså i parallellklass med en granitsten, eller gnejs. Absurt, men fortfarande ingen reaktion; inget skratt, inget leende. Vi fortsatte diskussionen som inget hade hänt. Allt vara allvar - allt var ironi. Snart framgick det att det var så det fungerade när de umgicks; inget uttalande passerade utan att någon spånade iväg och spårade ut. Det var ofantligt roligt. Men aldrig att vi skrattade. Den som skrattade förlorade. 

Vi läste två kurser tillsammans och blev ganska nära vänner. Nåja, det sträckte sig väl till att vi kunde sitta och snacka strunt över ICQ i timmar, och att kurserna bli uthärdliga. Vi gjorde bland annat en bejublad dramatisering av klimat- och miljöfrågan, som resulterade i högsta betyg för samtliga medverkande. Vilket cementerade vår tes om att humor är viktigare än kunskap.

Ibland pratade vi om studentradio, om att det var något vi borde göra; bara sitta och ironisera i direktsändning ungefär som vi gjorde hela dagarna på universitetet. Det skulle vara roligt. Iallafall för oss. Men det blev förstås aldrig av. Det var ju inte bara humorn vi delade, utan även bristen på ambitioner. 

Var är ni nu grabbar? Hur gick det för er?
Jag hade gärna förblivit vänner, men ironin stod i vägen.

Mina språkfärdigheter i spanska

Tidigare i år pluggade jag spanska i hopp om att någon gång göra en Che Guevara-resa genom Sydamerika och kunna samtala broderligt med lokalbefolkningen var jag än kom. Men jag studerade inte vidare ambitiöst. Någonstans var jag ju inställd på att snart få jobb på annan ort, och vara tvungen att hoppa av kursen. Vilket var precis vad som hände.

Så jag minns tyvärr inte mycket av spanskan. Bara att 'vais' betyder 'ni går', och att v uttalas b. 

Ikväll ska det blir skönt att plocka lite disk!

Diskplockare, det är ett riktigt jobb det! Inte bara en stimulerande utmaning, utan även en möjlighet att göra skillnad. Man fyller en funktion. Man är betydelsefull, och jobbar man hårt blir man omtyckt av såväl kollegor som gäster. Dessutom har man ju chansen att påverka människor. Hjälpa dem utvecklas. Förbereda dem för livet. Jag älskar det! 

Bra mycket bättre än att vara gymnasielärare.

Accenter

Så fort jag hör en - brittisk, skotsk, irländsk, amerikansk - så vill jag bort härifrån och tillbaka till ett passerat liv. Jag vill fråga: är det okej om du bara pratar på, så blundar jag och minns?

Men sedan nyktrar jag till och vill bara sova. 

Dagens ord: Hissdöden

Detta är deras vår

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill stanna hemma hela dagen, och läsa och lyssna.

Läsa:
Amanda Svensson - Hey Dolly
Romanen som Ronnie Sandahl inte lyckades skriva. Tjugoåriga Svensson lyckas. Hennes romandebut kommer att bli läst, älskad och sönderciterad. Den kommer skickas runt i vänskapskretsar likt en vattenpipa på en studentfest. Åtminstone förtjänar den det. 

Lyssna: 
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Allmogegoth har genren döpts till; det han, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, Säkert! och Doktor Kosmos sysslar med. Förbannat bra är det. Så bra att det svider och är skönt på samma gång.

Kulturchock

Just nu är jag besinningslöst förälskad i Markus Krunegårds låt "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp." Jag försöker skriva ett längre inlägg om saken. Men det går inte. Jag är alldeles för uppspelt för att kunna formulera något som går att förstå. Kanske om ett par timmar. Just nu dansar jag på golvet eller hoppar på sängen och försöker sjunga med, men det går dåligt för jag kan ju inte texten än, men jag känner låten - jag känner den! - och jag blundar och är bara lycklig, lycklig, lycklig, lycklig och jag skiter i allt annat. 

Det är tanken som räknas

Vitryssen - Återkomsten

I tio dagar har jag känt tomhet och saknad. Som om jag varit en halv människa. Jag har plågats av sömnproblem, dålig matlust, ångest och apati. Och framförallt oro. Oro över att någonting hade hänt. Men så idag kom han äntligen tillbaka.

Vitryssen. 

Under påskledigheten har han varit hemma hos familjen i Brest, där han bland annat slitit hjärtat ur en levande get som del av någon vitrysk högtidsritual.
"Vill du se bilder Mikael?"
"Jag tror jag passar på den Vlad, käkade nyss middag."

Men gåvor fick jag ta emot, vare sig jag ville eller inte. Med sig tillbaka till Umeå och sin svenske vän bar han på:  
- En kasse full med vitrysk choklad (typ Twistbitar, men dubbelt så stora).
- Ett ölkrus av porslin prydd med borgar, slott och kyrkor från Brest. 
- En liter vitrysk vodka.

Så inläggets punchline är förstås följande:
Jag hade tänkt ta en vit månad. Nu blir det en vitrysk månad istället.

Två liv

Trivsammast i mitt liv just nu är den sextioåriga andraspråkslärarinnan som jobbar deltid på skolan och ibland tittar in vårt arbetsrum och lånar en dator. Hon pratar så roligt. Så formellt. Som en snäll överklasstant från Östermalm. Klär sig som en sådan också. Och kallar alla vid deras förnamn. Det är trevligt:
"God morgon Mikael!"
"Hur har påsken varit Mikael?"
"Har du sett min päls Mikael?"
"Har du läst Kejsaren från Portugallien Mikael?"
"Är det inte ett strålande väder vi har idag Mikael?"

Idag när hon gick, typ vid tvåtiden - hon går och kommer som hon vill, ty hon är gammal - sa hon:
"Nu ses vi inte förrän på torsdag Mikael."
Jag blev nästan rörd.

Och så har vi den trevliga syslöjdslärarinnan, som i lördags spelade mahjong långt in på natten och missade helt det här med sommartid: "Plötsligt var klockan jättemycket!"
Och jag skrattar ärligt och tänker att jag, ungefär samtidigt, satt i baksätet på en svarttaxi med ett hamburgermål i knäet och saliv efter jackärmen - och hade heller ingen jävla aning vad klockan var. Men det kan jag ju inte säga, inte i ett sådant förnämt sällskap.