Golfbollen åker hiss!

Igår gick vi en runda på Sveriges enda K-märkta minigolfbana. Och de säger att det inte finns något att göra i Mariestad!? Jag gick de femton banorna på 45 slag. 45 var också året då banan öppnades. Sammanträffande? Min kombattant gick runt på 55, och då bor hon ändå i stan.

Banorna var både pedantiskt välskötta och riktigt spexiga. Här blir jag barnsligt fascinerad när min golfboll åker hiss. Jo det är sant, bollen åker hiss! Under hela mitt minigolfliv har jag aldrig sett något liknande.

Jag föredrar kreativitet framför disciplin

Därför håller jag på Spanien.

Skriver i väntan på bättre väder

Det här lilla huset ska tydligen ha varit en klamydiamottagning en gång i tiden. Det ligger avskilt med några meter från Mariestads gamla lasarett (eller Lazarett och Curhus som det hette då), i stadens äldre delar, ett stenkast från kyrkan och bara lite längre till Vänern. Lasarettet är numer ett hyreshus med sex lägenheter. De flesta som bor där tillbringar sommaren i diverse torp, båtar eller stugor. Förutom en lastbilschaffis som brutit benet. Han ser vi några gånger om dagen, då han står och röker vid den gamla trädörren som leder in till lasarettet. Vi sitter vid utemöbeln som någon ställt ut på bakgården som liksom ramas in av två gula murar, lasarettet och klamydiamottagningen som står likt ett L med långsidan mot vägen. Det är så charmigt inklämt och nära att vi måste prata med varandra; lastbilschaffisen, Ida och jag.

I torsdags köpte jag ett par solglasögon, gick på Stindbergsmuseet och åt vegetarisk mat på ett skönt kafé på Söder. I gott sällskap. Det var en bra dag. På alla sätt och vis. Kanske den bästa under hela Stockholmsvistelsen. Och när jag kom tillbaka till lägenheten var Per hemma före mig för första gången. Vi gick upp till en bänk och tittade ut över staden och rökte en cigarill och drack en öl och det var så fint det bara kunde bli. Extra effektfullt då det var samma bänk som jag satt och tyckte synd om mig själv för några månader sedan efter att jag inte fått jobbet på Liljeholmen. Nu har jag jobb, reseplaner och pengar på fickan. Livet förändras. Sedan åt vi middag med brorsan. Och Spanien vann.

När jag kom till Mariestad tyckte jag att det var en avskyvärd stad. En inskränkt, bortglömd och pinsam skamfläck på Götalandskartan. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter. Jag satt mig på en uteservering och åt lunch. Alla kände alla utom jag. De pratade om semestern, helgen och smorde planer inför kvällen. Kvinnorna skvallrade och männen skröt - det var precis så stereotypt som det bara är i dåliga filmer. Två trettonåriga flickor drack caffè latte och rökte Marlboro Lights. Ute på torget krävdes det trafikvakter för att inte kalabalik skulle uppstå mellan alla unga föräldrar som ännu inte tagit barnvagnskörkort. Hela upplägget kändes som en parodi av en landsortshåla. Och då kommer jag ändå från Kramfors.
Men igår var det en helt annan sak. Jag har aldrig blivit trevligare bemött av expediter än här. När vi lämnade butikerna visste jag inte om jag kunde gå, eller om jag borde bjuda hem personalen på kaffe med dopp. På torget fick vi glass innan vi köpte blommor av två gamla tvillinggubbar med en lika vänlig som svårtolkad dialekt. Och när vi kom hem undrade lastbilschaffisen hur dagen varit. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter.

Pappa Hemingway

Min förra kamera kunde läsa tankar, min nya kan se in i framtiden. Här ska mina föräldrar - version 2018 - just lägga till vid Mariestads gästhamn. Mor står i fören, hurtig och alert. Far står i aktern, lugn och stabil. Han har gått i pension och därmed släppt kontrollen över både skägg och mage. Skönt, tycker pappa. Mamma jobbar fortfarande och därför bär håret en aningen gråare ton.

Jag tror ingen anade att de skulle skaffa segelbåt. Men varför inte? Att bila genom Östeuropa känns ju så 2009. Och de ser faktiskt ut att må riktigt bra på sin gula båt. Framtiden är ljus, kära föräldrar!

Svårt att blogga just nu

Stockholm blev för stort. Jag åkte till Mariestad. Nu lyser solen. Jag går ut.

Accelerators bästa och sommarens dans(o)vänligaste

Jag har fortfarande inte lärt mig hur man bifogar youtube-filmer i bloggen, så ni får helt enkelt gå hit. Gör det! Ni kommer att må så mycket bättre.

The word's on the streets and it's on the news:
I'm not gonna teach him how to dance with you.
He's got two left feet and he bites my moves.

Dag 8 - Accelerator

Artisten Duffy från Wales anses vara en misslyckad bokning till Acceleratorfestivalen eftersom hon hunnit bli för känd. Andra festivaler hade nog blivit nöjda om de bokat någon okänd, och fått en storstjärna. Inte Accelerator, det är en smal festival med feta pretentioner. De vill vara först med att lansera creddiga artister, och lever på vetenskapen om att vissa stjärnor vi ser från jorden har slocknat för längesen, medan nya har fötts men vi ser dem inte eftersom ljuset ännu inte hunnit hit.

Ta Winnerbäck och Kent. Nog fan har de slocknat, men vi ser fortfarande deras ljus. Medan Accelerator-bokningar som Foals och MGMT lyser med ett bländande självsäkert sken som inte syns än, men hörs om, och är på väg - var så säker! Då blir Accelerator en slags stjärnkikare, som hjälper våra svaga människoögon att snabbare få syn på nya stjärnor i musikgalaxen. (Jag känner både skam och stolthet över den liknelsen.)

Ikväll ska vi se Vampire Weekend, The Teenagers (som jag redan nämnt), Duffy, Black Kids, MGMT och kanske några fler som vi ännu inte upptäckt. Förhoppningsvis blir det lika kul som Kramfors Stadsfest. Såja, där kom distansen! Allvarligt talat alltså. Jag hade skitkul där. Sån är jag; alltid en fot i dyngan, som Hylinger säger. Sedan får ni avgöra vad som är skit och inte.

Ikväll: Skäggrock på Münchenbryggeriet

Band Of Horses

Alkoutställning

Det är sköna dagar och jag gör allt annat än att blogga. Igår - dag 6 - sov jag länge, klev upp, drack kaffe och handtvättade bort Ålandsgrönskan från jeansen innan jag skrudade om och promenerade ut längs Hornsgatan tills Götgatan och vidare bort till det så kallade SoFo som förvisso är alltför störande hippt och onaturligt, men faktiskt erbjuder en hel del fina kaféer. Där drack jag vanligt svart kaffe, som här kallades för Americano (vilka tokigheter!), och läste Claes Hylinger tills det började regna då jag fortsatte läsa eftersom jag satt mot väggen under en markis. Sedan gick jag tillbaka till Per, via ICA, och lagade jättemycket mat.

Idag - dag 7 - har Johan och jag haft vår årliga museumdag. Ifjol valde Johan livrustkammaren, vilket nästan innebar slutet på vår vänskap. I år tog han ett säkert kort: Naturhistoriska riksmuseet. Ett habilt museum, men alldeles för familjevänligt och mainstream för två konnässörer som Johan och jag. Då trivdes vi bättre på mitt val, Vin & sprithistoriska museet, där vi dels fick lära oss allmän sprithistoria (speciellt kryddorgeln och den autentiska vinhandeln var populära inslag), dels fick gå på barrunda med Galago. Det var mest därför jag ville gå dit. För att se originalteckningar av svenska serietecknare som Martin Kellerman och Mats Jonsson, där temat är sprit- och krogkultur. En skön svartvit blandning av tragik och komik.

Nu ska jag dricka öl och läsa ännu mer Hylinger. Allt annat känns relativt oviktigt.

Klättra inte på muren

Ålandsresan:
En fantastisk resa - på ett yttre och allmänt plan.
En insiktsfull resa - på ett inre och personligt plan.

Tack.

Dag 3, 4 och 5 - Åland

Dag 2 - Jay-Z

Dag 1, del 2 - Mikael lär sig ett och annat om bankbranschen

Som barn in en svensk medelinkomstagarfamilj är det kutym att alltid försöka komma billigt undan när man för en gångs skull får gå på restaurang. Förrätt och efterrätt kommer inte ens på tal, och till huvudrätten dricker man vatten, eller i bästa fall en läsk. Det är bra så. Därför är det lite svårt för mig att acceptera ett ord som: representationskonto. Ett magiskt ord.

Per och jag blir förmodligen medbjudna för att de två andra - som jobbar på samma bank - ska kunna använda detta konto utan att det ser ut som att det är två polare som festar till på bankens bekostnad. Vi ställer gärna upp. Per vet förstås vad som väntar, det gör inte jag, men det visar sig vara en upplevelse av litterära mått - typ ur en halvtaskig Stockholmskildring från mitten av nittiotalet.

Vi börjar vid ett ställe vid vattnet. Dricker några öl och pratar pengar, brudar och fotboll. Vilket kommer att täcka in kvällens samtliga samtal. Det är mest de två andra som pratar. Per och jag insuper. Vid ett tillfälle vänder jag mig om och ser min storebror längre bort på kajen. Det är ett förstås ett helt vansinnigt sammanträffande, och det passar liksom in på hela kvällens smått absurda karaktär. Min bror ska också bli bjuden på middag, av sitt jobb. Jag undrar om han vid detta tillfälle känner till representationskontot, eller om han också tror att han kommer att dricka en Coca-Cola till maten.

Vårt sällskap går vidare till O'Learys där ett bord väntar på oss i en i övrigt smockfull lokal. De vankas ju EM-fotboll: måstematch mellan Sverige och Ryssland. Menyerna läggs fram och mina ögon faller direkt på det billigaste. Men när alla andra beställer förrätt, huvudrätt och dessert från den dyraste sektionen inser jag att jag nu hamnat i en motsatt situation: det vore socialt oacceptabelt att inte beställa det som kostar mest, oavsett om jag egentligen vill ha den där billiga kycklingburgaren. Detta går emot allt jag lärt mig. Men men, sagt och gjort: Fyra guldmenyer, extra kycklingvingar förstås, och in med biran nån gång då!

Vi äter och dricker som på gallernas tid. Samtidigt som vi vrålar och svär åt matchen som vi ser på skärmen i vårt bås. Det blir förstås whisky till kaffet och efterrätten som alla glömt vid det här laget. Notan läggs fram och killen till vänster om mig vevar fram det magiska kortet utan att titta på siffran som skulle kunna betala min resa till Las Palmas, tur och retur. På väg hem försöker Per förklara för mig att det är så här det fungerar i bankbranschen. Jag fattar ändå ingenting.

Klockan sju kliver han upp, tar en dusch och går till jobbet. Som om vi satt hemma och spelade Alfapet och drack kamomillte igår. Jag ligger kvar på bäddsoffan, helt slut och med whiskyhalsbrännan från helvetet. Jag inser att jag inte är gjord för det här livet. Jag är gymnasielärare; jag dricker Loka till skullunchen och rättar prov på tisdagkvällar. Det är mitt liv. Jag behöver varken representationskonton eller efterrätt. Men jag behöver en Samarin. Nu. Sedan ska jag ringa brorsan och fråga hur han mår.

Dag 1 - Att köra bil i Stockholm

Som norrlänning är det kutym att varje gång man är i Stockholm påpeka hur ogärna man skulle vilja köra bil här. Första gången var jag bara en liten nyfiken parvel som gillade leksaksbilar, och höll morsan i handen i väntan på grön gubbe, någonstans i den enormt stora staden:
"Skulle du vilja köra bil här mamma?"
"Näe du, aldrig i livet!"
Två år senare, våren 2008, satt jag och Johan på ett fik i Kulturhuset och tittade ned över den söndertrafikerade rondellen vid Sergels torg.
"Tänk att köra bil här." Sa den ene.
"Fy fan." Sa den andre.
Och båda drack kaffe.
Vi kommer ju från Kramfors; där finns inte ens enkelriktat.

Men så idag körde jag bil runt just den rondellen, och förmodligen genom det där trafikljuset också. Jag skulle till ett parkeringshus längs Vasagatan. Det tog ett tag innan jag hittade det. Men jag kryssade kors och tvärs genom centralaste city, i en lånad Ford Focus, som om jag aldrig gjort något annat. Utan svordomar eller långfinger, och med bara en U-sväng. Nu känns det som att jag tagit körkortet - på riktigt.

Vill gärna tillägga att jag tog mig från Kramfors till Stockholm helt gratis (förutom en varmkorv i Tönnebro). Tack vare denna geniala tjänst. Och ikväll dricker vi öl och äter mat på Swedbanks bekostnad.
Den här resan har börjat bra.

Hemresan och döden är inte samma sak

Efter lite piller och tabletter mår jag bättre och känner mig redo att hälsa på farfar. Han bor i Väja, en mil från Kramfors. Vi tar bilen. Jag kör och lillasyster sitter bredvid och pratar om något som förmodligen inte var så viktigt eftersom jag inte kommer ihåg vad det var. Jag tänkte på annat. Typ på att jag nu bokat hemresan från Las Palmas till Stockholm, vilket känns lite trist och tråkigt eftersom jag då satt en bestämd tidpunkt för slutet på min resa, slutet på min semester - slutet på friheten. Det känns inte lika spännande längre.

Hos farfar lyser solen och då går man direkt till baksidan. Altandörren står öppen men ingen farfar i sikte. Inifrån huset hörs tonerna från en LP-skiva med Glenn Miller. Det gör mig lugn. Snart dyker farfar upp, glad i hågen över att se två barnbarn på baksidan. Han visar stolt upp alla sina blommor som han i huvudsak planterat bara för att visa grannarna att denne gamle gubben minsann inte tappat stinget. Av samma anledning kliver han alltid upp före klockan sju vintertid, för att tända alla lampor, och sedan gå och lägga sig igen. 

Vi låser huset, hoppar in i bilen och åker till kyrkogården. Farmors gravsten är ljusgrå med en ros i ena hörnet, och ett stort tomrum under hennes namn. De har inte sått gräs över graven än, och det är lätt att se exakt var hon ligger. Mellan den graven och nästa är den en öppen gräsplätt; "där ska jag ligga" säger farfar, med lugn och ro, och pekar. Jag tänker på hur konstigt det måste kännas när döden blir så uppenbar och konkret. Här gnäller jag över att jag bokat hemresan på årets semester, medan farfar har bokat den slutgiltiga hemresan. Dessutom verkar han ganska nöjd med det, vilket egentligen är helt naturligt; han har ju varit på drift väldigt länge och fick den plats på hemfärden som han allra mest ville ha. 

Sedan åker vi tillbaka till Väja och dricker kaffe och doppar och pratar om EM, PRO, bältros, whisky, gamla amerikanska väggklockor, gräsklippare, posten, fåtöljer, etc. Syster sitter i solen och steker. Farfar och jag sitter delvis under tak. När vi åker hemåt står han på bron och vinkar, som alltid. Omringad av blommor och sol.

Den bästa tiden på året kan också vara den värsta

Jag vet inte vad som blommar just nu men vad det än är så får det min hjärna att rinna ut genom näsa och ögon. En upplevelse som gör en barnsligt lättirriterad. Små motgångar får plötsligt gargantuanska proportioner. Som att det ena benet är lite längre än det andra på shortsen man låtit sy upp. Eller en liten fettfläck på glasögonen som vägrar försvinna hur mycket man än gnuggar. För att inte tala om alla kedjebrev, kedje-SMS och grupper på Facebook mot de stigande bensinpriserna. Sen Jens Fjellströms röst på det, vad är grejen? Han låter som en akademiledamot från Lycksele med brutet käkben. Och hur kommer det sig att han och Magnus Hedman åker fram och tillbaka mellan Österrike/Schweiz och Kungsträdgården? Jag antar att TV4 vill trolla med våra hjärnor och visa hur kosmopoliska de är, men jag blir bara irriterad och stressad. Låt en så kallad expertkommentator vara stationerad i Stockholm, och en på plats vid matcherna. Bra så. Och vad i helvete flinar Peter Jihde åt? Jag saknar Glenn Strömberg. Och den allergifria vintern. 

Ful i mun

Det är de små sakerna som skapar sommarstämning. Som att sova med fönstret på glänt och väckas av grannarnas högjudda svordomar. Det finns inga som svär lika mycket på varandra, utan att bråka, som de två fäderna till paret som bor mittemot oss. Fan vet vad det handlade om imorse, men det rörde sig om vagnfan, björkfan, nyckelsatan som inte passade till garageporthelvetet så de fick ringa pojkfan på jobbet och fråga hur satan de skulle ta sig in för att hämta såghelvetet. 

En sommardag i Kramfors kan inte börja bättre.

Okej då, jag bjuder väl på det

Nu känner jag mig dum. Är det någon som förtjänar plats här på Trivialia är det ju du Fredrik. Men då blir namnet plötsligt missvisande; du är ju allt annat än trivial. Du är väsentlig. Du är navet som håller ihop tjugoåriga vänskapsformationer. Hela den här staden skulle ju ärligt talat vara lika rolig som en krater i Sibirien om det inte vore för dig och det gäng som bildats kring din varma gestalt, där ingen är bättre än någon annan, oavsett om man spelar poker, säljer mört eller undervisar Strindberg. Och vetskapen om att jag - och många andra du tagit under den breda vingar - alltid är välkommen till dig och din lägenhet, som en andra familj, gör mig trygg rakt in i hjärta och själ.

Egentligen borde du ha en egen blogg; skriven med ditt unika dialektala och raktpåiga språk, komplett med egna verbformer som surrde, kollde och knullde. Och stoff finns det ju gott om, för där du är händer det alltid något. 

Och tröjan finns kvar förstås. Jag bara skämtade om skogen bakom Hemköp. Där har inte jag varit på tio år.

Det regnar och är söndag och alla sover och det där med interpunktion tycks inte gälla längre

Jag har stått på scen med Latin Kings och igår borde jag ha stått på scen med Petter för jag nitade tamefan varje rad, varje ord, av Vinden har vänt, där jag stod lagom långt bak i en vit "DET GÅR BRA NU"- tröja som jag i fyllan tyckte var en klockren idé att låna av en polare som också stöttade beslutet och dessutom tyckte att han fick alldeles för lite plats här på bloggen men då sa jag att detta inte är någon barmhärtighetsinrättning där man kan komma att kräva uppmärksamhet - man förtjänar bloggtid, man får den inte på beställning. 

Men tack för lånet av tröjan. Den går att återfinna någonstans i skogen bakom Hemköp.

Angående slogans

Kramfors - möjligheternas kommun. Det var bättre när de hade "alltid fri parkering", det var ju iallafall sant.

- Kusin Linn, juni 2008