1. Från Kramfors till Umeå. Det var dags att börja plugga. Alla andra gjorde ju det. "Ska vi skaffa en lägenhet tillsammans?" Frågade Krilleman. "Kan vi väl!" Sagt och gjort. En fyra på Carlshem. Vi åt müsli och lyssnade på Springsteen. Vår vän Illern var hemlös och fick en madrass i datarummet. Han åt damm, svor och drack kaffe. Ett trevligt tillskott.
2. Träffade Malin. "Ska vi flytta ihop?" "Kan vi väl!" Minns inte vem som frågade och vem som svarade. Sagt och gjort. Inga konstigheter. En tvåa på Ålidhem. Vi strapsade ihop benen till två enkelsängar och gjorde en dubbelsäng. Två månader senare klippte vi upp strapsen. Jag bar in min säng i TV-rummet. Först fyra månader senare fick vi lämna lägenheten. Så var bostadsföretagets regler.
3. Reglerna sa även att den som stod på kontraktet inte fick skaffa en ny bostad förrän efter tolv månader. Jag var tvungen att bo i andra hand. Kanske var det nu jag började flytta med en kärra man kunde låna av hyresvärden. Släpade all skit genom Ålidhem och skrattade åt spektaklet. Jesper hjälpte säkert till. Packade in allt i rummet i min första korridor. Låste dörren. Drog till USA. En sommar. Kom hem och var passiv. Levde i minnet och orkade inte bekanta mig med mina nya grannar. Inte förrän jag åkte till Thailand och skaffade skägg. Kom hem med nyfunnet självförtroende. Upptäckte att en av mina korridorskompisar var snälla Sofia. Och en annan var Ida.
4. Tjejen jag hyrde rummet av kom tillbaka. Jag flyttade ut. Tog kärran och rullade tillbaka till andra sidan av Ålidhem. Jesper hjälpte till. Vi åkte hiss och skrattade. Kom till det här stället. Minns inte mycket. Någon spelade i ett band. Någon hette Jonathan. Någon kom från Indien och luktade indiska kryddor och bjöd på indiskt godis.
5. Flyttade ihop med Ida. Hon fixade en lägenhet i andra hand, Väst på stan, medan jag pluggade på Irland. Golvet lutade och allt var snett och gammalt. Och fullständigt underbart. Tre kanaler, LP-skivor och inget internet. Vi betalade hyran svart i näven på snubben som ägde blomkiosken under oss. Jag jonglerade med frukt och skrev. Det var tyst och lustigt. Allt var bra och jag bodde med min Annie Hall. Tills, tills...ja jag vet faktiskt inte.
6. Jag flyttade tillbaka hit. Hade hyrt ut rummet i andra hand. Till en stekare som inte städade. Hittade snus under sängen. Svor och glömde. Sanna var kvar. Vi blev kompisar på riktigt den här gången. Det var kul. Polisen var polis. Dörrarna stod alltid öppna. Tills de flyttade ut. Vitryssen. Jag fick jobb.
7. Och nu då. Dags att dra vidare. Men vart? Jag vet inte. Det löser sig. Det löser sig alltid.
fredag 30 maj 2008
Betygsfemman
Idag hade jag betygsnack med en estetklass. De kom ut en och en, satt sig ner och fick domen. Men alla blev nöjda. Det är skillnaden mellan NV och ES.
"Du kommer att få G." Sa jag med min myndigaste röst.
"Fan vad bra!" Svarade tjejen och lyfte på armen, "high five!"
Så ska skolan vara.
"Du kommer att få G." Sa jag med min myndigaste röst.
"Fan vad bra!" Svarade tjejen och lyfte på armen, "high five!"
Så ska skolan vara.
Det kanske var menat som skämt
Gräver i skrivbordslådorna. Hittar ett gammalt block från tiden på lärarhögskolan. Bläddrar förstrött för missnöjets skull. Stöter på en ensam mening på toppen av en i övrigt tom sida. Jag har skrivit den själv. Med blyerts och stolthet.
Att utvärdera skolverksamheten innebär att granska och värdera särskilt utvalda delar gentemot överenskomna kriterier.
Jag läser den om och om igen. Långsamt. Ord för ord. Högt för mig själv. Men förstår ändå inte vad det betyder.
Att utvärdera skolverksamheten innebär att granska och värdera särskilt utvalda delar gentemot överenskomna kriterier.
Jag läser den om och om igen. Långsamt. Ord för ord. Högt för mig själv. Men förstår ändå inte vad det betyder.
En flyttlektion
Under Umeås absolut största utekväll sitter jag inne och förbereder flytt. Det är sjunde gången på lika många år. Denna gång har jag lovat mig själv att vara sjukt organiserad (i de tidigare fallen har viktiga prylar alltid försvunnit, spårlöst och oförklarligt - som ena strumpan efter tvätt). Jag har skaffat obefogat många banankartonger. För att kunna packa ner saker som hör ihop, som kommer att användas och plockas fram ungefär samtidigt. Jag har lärt mig att det är bättre med halvfulla lådor med homogent innehåll, ännu proppfulla med en salig blandning.
Jag har märkt lådorna efter franska 1800-talsförfattare. Sedan har jag skrivit namnen på ett papper, följt av lådans innehåll. Hittills har jag fyllt två lådor:
Gustave Flaubert: DVD-spelare, filmer, böcker (album), Sonic, småtavlor
Jules Verne: Lågprioriterade böcker - kan med gott samvete stuvas undan i förrådet
Nu ska jag ta mig an Balzac. Där hamnar de fina böckerna.
Jag har märkt lådorna efter franska 1800-talsförfattare. Sedan har jag skrivit namnen på ett papper, följt av lådans innehåll. Hittills har jag fyllt två lådor:
Gustave Flaubert: DVD-spelare, filmer, böcker (album), Sonic, småtavlor
Jules Verne: Lågprioriterade böcker - kan med gott samvete stuvas undan i förrådet
Nu ska jag ta mig an Balzac. Där hamnar de fina böckerna.
Fina människor
Imorse när jag rusade ut ur korridoren, och i farten försökte greppa DN ur postfacket, fann jag till min stora glädje två böcker. Min redaktör Mikael hade levererat dem kvällen innan. Vilken hjälte! Vilken lycka! Jag slet med mig en - serieromanen Simons 120 dagar av Simon Gärdenfors - och sprang till bussen.
Sedan skrattade jag hela vägen dit, och grät hela vägen hem.
Och nu erbjuder Lena mig en kamera! Det verkar som att mitt pinsamma tiggande gett resultat. Men eftersom du är en vän Lena, så skulle det inte kännas rätt att få kameran av dig. Vi kan väl säga att jag lånar den på obestämd tid? Som pappa brukar säga när jag kommer med kepsen i hand och fickorna tomma, och ber om en liten slant till öl och mat.
Hur låter det? Det där med laddaren ser jag inte som ett problem. Ehuru jag tycker det verkar lite misstänksamt. Själv har jag en laddare men ingen kamera. Det är klantigt. Att ha en kamera men ingen laddare är skumt, på gränsen till kriminellt.
Vad glad jag blir! Nu ska jag blogga utav helvete.
Sedan skrattade jag hela vägen dit, och grät hela vägen hem.
Och nu erbjuder Lena mig en kamera! Det verkar som att mitt pinsamma tiggande gett resultat. Men eftersom du är en vän Lena, så skulle det inte kännas rätt att få kameran av dig. Vi kan väl säga att jag lånar den på obestämd tid? Som pappa brukar säga när jag kommer med kepsen i hand och fickorna tomma, och ber om en liten slant till öl och mat.
Hur låter det? Det där med laddaren ser jag inte som ett problem. Ehuru jag tycker det verkar lite misstänksamt. Själv har jag en laddare men ingen kamera. Det är klantigt. Att ha en kamera men ingen laddare är skumt, på gränsen till kriminellt.
Vad glad jag blir! Nu ska jag blogga utav helvete.
torsdag 29 maj 2008
Strejk!
Om ni inte redan förstått det så är det här en strejk. Jag bloggar inte förrän jag får en kamera. Det är jag värd. Allt bloggande som jag gjort för er skull. Helt gratis. Kravlöst. Tänk på allt jag försakat för att producera över sexhundra inlägg. Tacken mina vänner, var är tacken?
Dessutom är mina arbetsförhållanden avskyvärda. Ni skulle bara se hur det ser ut på mitt skrivbord: elevernas trasiga bokrecensioner samsas med telefonräkningar, bananskal, glömda komihåglappar och pensionspapper. Och i köket! Spishällen är så brun att jag inte längre vet var jag ska ställa kastrullen. Det rullar pantburkar fram och tillbaka över golvet. Ingen tar längre ut soporna - vi öppnar fönstret isället. Lägg på det att jag lagar varje måltid inklämd mellan ett franskt och ett svenskt par, samt en pratglad vitryss med prepositionsproblem.
Jag går fortfarande upp strax före fem på morgonen. Åker buss fyra timmar om dagen. För ett arbete där jag får elever att gråta. (Jo det är sant, VG är inte kul att få om man vill bli läkare.) Och när jag får lite tid över försöker jag komma på något skoj att blogga om. Antingen här, eller på bokbloggen. Som jag dessvärre försummat till skammens gräns.
Så nu jävlar är det strejk! Jag går ut stenhårt; ställer mig med feta plakat mitt i rondeller - "Ideella vardagsskildrare förtjänar kamera" - trycker upp knappar och bildekaler, gråter ut i kvällspressen och skriver polemiska debattinlägg i Dagens Nyheter.
För att sedan ge upp efter några dagar och nöja med mig en positiv kommentar. Och absolut ingen förändring alls.
Dessutom är mina arbetsförhållanden avskyvärda. Ni skulle bara se hur det ser ut på mitt skrivbord: elevernas trasiga bokrecensioner samsas med telefonräkningar, bananskal, glömda komihåglappar och pensionspapper. Och i köket! Spishällen är så brun att jag inte längre vet var jag ska ställa kastrullen. Det rullar pantburkar fram och tillbaka över golvet. Ingen tar längre ut soporna - vi öppnar fönstret isället. Lägg på det att jag lagar varje måltid inklämd mellan ett franskt och ett svenskt par, samt en pratglad vitryss med prepositionsproblem.
Jag går fortfarande upp strax före fem på morgonen. Åker buss fyra timmar om dagen. För ett arbete där jag får elever att gråta. (Jo det är sant, VG är inte kul att få om man vill bli läkare.) Och när jag får lite tid över försöker jag komma på något skoj att blogga om. Antingen här, eller på bokbloggen. Som jag dessvärre försummat till skammens gräns.
Så nu jävlar är det strejk! Jag går ut stenhårt; ställer mig med feta plakat mitt i rondeller - "Ideella vardagsskildrare förtjänar kamera" - trycker upp knappar och bildekaler, gråter ut i kvällspressen och skriver polemiska debattinlägg i Dagens Nyheter.
För att sedan ge upp efter några dagar och nöja med mig en positiv kommentar. Och absolut ingen förändring alls.
måndag 26 maj 2008
Jag har varken stolthet eller digitalkamera
Kameran verkar förlorad och jag överväger alternativa sätt att skaffa en ny. Att köpa en känns så tråkigt, så vanligt, så förutsägbart. Istället tänker jag tigga till mig en ny kamera. I dagens hysteriska konsumtionssamhälle måste det ju finnas tusentals undanlagda och överblivna, men helt funktionsdugliga digitalkameror.
Kanske har du nyss flyttat ihop med din partner. Era liv blir mer och mer sammanlinkade; ni delar prylar, toapapper och polare. Och allt ni gör, det gör ni tillsammans. Således behövs inte längre två kameror. Och eftersom din killes/tjejs kamera är lite bättre, med lite fler megapixlar och bättre optisk zoom, så är det din gamla Canon som läggs undan i skrivbordslådan.
Den kameran kan jag få.
Dina föräldrar är skilda sedan länge. När du konfirmerar dig äter du kyrkfika hos mor och middag hos far. Av båda får du en superduperfin digitalkamera: "Det var väl det du önskade dig lilla gumman!" Ja, men inte två. Du spelar glad och vågar inte krossa någons hjärta. Den ena kameran, arbetarpappans, är lite sämre och hamnar i skrivbordslådan i barndomsrummet hos mor.
Den kameran kan jag få.
Du är ett teknikfreak med fotointresse. Givetvis ska du ha de nyaste, det bästa, det fetaste!
En av de sju kamerorna som ligger utspridda i tre skrivbordslådor kan jag få. Välj den sämsta, jag bryr mig inte.
Du köpte en lott av den skelögda grannungen och vann en unken Samsung. Du som just pungade ut fem lax för en Konica Minolta.
Den kameran, vinstkameran, kan jag få.
Eller så var du på krogen i lördags. Beställde in två bira: en till dig och en till tjejen som svarade på tilltal. Hon verkade ju intresserad, nickade när du frågade om hon ville ha en öl. Men när du sätter dig vid ett tomt bord försvinner hon bort till dansgolvet med en djupt urringad solariesnubbe med backslick och bröstmuskler av stål. Bittert halsar du båda glasen. Men vad är det som ligger där på bordet, är det inte? Jo det är en kamera. En gång i tiden hade du lämnat in den i baren. Men något har hänt - du skyller på samhället - och du smyger ner den i fickan istället.
När du vaknar har du ont i huvudet och ångest. Ensam igen. Sträcker dig efter jackan. Kollar plånboken. Två tjugor kvar. Hur mycket tog du med dig ut? Minns inte. Jackan känns ovanligt tung. Vad är detta? En kamera. Vad i helvete, vems är det? Du bläddrar igenom bilderna. Känner inte igen någon. En massa bilder på affärsklass-skylten i en buss. Konstigt. En tallrik på golvet i ett badrum. Konstigt. Och människor, glada och verkliga, förmodligen kompisar till personen vars kamera du snott. Då kickar skulden in. Skammen. Ångern.
Den kameran, den kan jag få tillbaka.
Maila mig på tolgraven@hotmail.com
Givetvis kommer ni inte gå lottlös ur denna affär. På något sätt ska jag betala tillbaka er fantastiska medmänsklighet; inte med pengar - då vore det ju inte tiggeri - men med glädje, kärlek och respekt. (Förutom om du är din sistnämnda exempelpersonen.)
Kanske har du nyss flyttat ihop med din partner. Era liv blir mer och mer sammanlinkade; ni delar prylar, toapapper och polare. Och allt ni gör, det gör ni tillsammans. Således behövs inte längre två kameror. Och eftersom din killes/tjejs kamera är lite bättre, med lite fler megapixlar och bättre optisk zoom, så är det din gamla Canon som läggs undan i skrivbordslådan.
Den kameran kan jag få.
Dina föräldrar är skilda sedan länge. När du konfirmerar dig äter du kyrkfika hos mor och middag hos far. Av båda får du en superduperfin digitalkamera: "Det var väl det du önskade dig lilla gumman!" Ja, men inte två. Du spelar glad och vågar inte krossa någons hjärta. Den ena kameran, arbetarpappans, är lite sämre och hamnar i skrivbordslådan i barndomsrummet hos mor.
Den kameran kan jag få.
Du är ett teknikfreak med fotointresse. Givetvis ska du ha de nyaste, det bästa, det fetaste!
En av de sju kamerorna som ligger utspridda i tre skrivbordslådor kan jag få. Välj den sämsta, jag bryr mig inte.
Du köpte en lott av den skelögda grannungen och vann en unken Samsung. Du som just pungade ut fem lax för en Konica Minolta.
Den kameran, vinstkameran, kan jag få.
Eller så var du på krogen i lördags. Beställde in två bira: en till dig och en till tjejen som svarade på tilltal. Hon verkade ju intresserad, nickade när du frågade om hon ville ha en öl. Men när du sätter dig vid ett tomt bord försvinner hon bort till dansgolvet med en djupt urringad solariesnubbe med backslick och bröstmuskler av stål. Bittert halsar du båda glasen. Men vad är det som ligger där på bordet, är det inte? Jo det är en kamera. En gång i tiden hade du lämnat in den i baren. Men något har hänt - du skyller på samhället - och du smyger ner den i fickan istället.
När du vaknar har du ont i huvudet och ångest. Ensam igen. Sträcker dig efter jackan. Kollar plånboken. Två tjugor kvar. Hur mycket tog du med dig ut? Minns inte. Jackan känns ovanligt tung. Vad är detta? En kamera. Vad i helvete, vems är det? Du bläddrar igenom bilderna. Känner inte igen någon. En massa bilder på affärsklass-skylten i en buss. Konstigt. En tallrik på golvet i ett badrum. Konstigt. Och människor, glada och verkliga, förmodligen kompisar till personen vars kamera du snott. Då kickar skulden in. Skammen. Ångern.
Den kameran, den kan jag få tillbaka.
Maila mig på tolgraven@hotmail.com
Givetvis kommer ni inte gå lottlös ur denna affär. På något sätt ska jag betala tillbaka er fantastiska medmänsklighet; inte med pengar - då vore det ju inte tiggeri - men med glädje, kärlek och respekt. (Förutom om du är din sistnämnda exempelpersonen.)
söndag 25 maj 2008
I brist på nya bilder publicerar jag en gammal
Min mor och ett svävande fat med hallon.
Grattis mamma! I din värld är inget omöjligt.
Hjälp
Sen när jag kom hem var kameran kvar i baren...
Om ett par timmar, då krogen öppnar, avgörs denna bloggs framtid. Åtminstone huruvida den kommer innehålla egna bilder eller inte.
Om ett par timmar, då krogen öppnar, avgörs denna bloggs framtid. Åtminstone huruvida den kommer innehålla egna bilder eller inte.
lördag 24 maj 2008
En lite crazy kille med sjuk humor
Vissa engelska ord är acceptabla i det svenska språket: cool, nice (förvisso ganska utslitet), protruding, jeans, tvål, osv.
Men inte crazy. Det går bort. Det är inte okej. Det är inte cool. I synnerhet när man sätter lite framför: lite crazy. En person som vill träffa en ny tjej/kille, kanske beskriver sin drömpartner som snygg, omtänksam och lite crazy. Då har ordet crazy plötsligt fått en ny, svensk betydelse som stinker av TV3, sololja, Radio Rix och Jamba.
Det betyder inte längre galen – en person som är lite galen är ju störtskön; lite tvångströjskänsla sådär, någon som kammar fransarna på mattan, försöker döda imaginära flugor och kan slå dig på käften rakt uppochner, bara sådär, när som helst. Han är oförutsägbar, farlig och spännande. Men ingen är så ofarlig och tråkig som en person som är lite crazy.
Känner mig för trött och fantasilös för att leverera en generaliserande personbeskrivning av någon som är lite crazy. Men jag tror ni har en ganska tydlig bild själva.
(Har också väldigt svårt för personer som säger att de har sjuk humor: Alltså jag har så jävla sjuk humor! Samma person pratar med smileys. Jag vet inte hur det går till, men de gör det.)
Men inte crazy. Det går bort. Det är inte okej. Det är inte cool. I synnerhet när man sätter lite framför: lite crazy. En person som vill träffa en ny tjej/kille, kanske beskriver sin drömpartner som snygg, omtänksam och lite crazy. Då har ordet crazy plötsligt fått en ny, svensk betydelse som stinker av TV3, sololja, Radio Rix och Jamba.
Det betyder inte längre galen – en person som är lite galen är ju störtskön; lite tvångströjskänsla sådär, någon som kammar fransarna på mattan, försöker döda imaginära flugor och kan slå dig på käften rakt uppochner, bara sådär, när som helst. Han är oförutsägbar, farlig och spännande. Men ingen är så ofarlig och tråkig som en person som är lite crazy.
Känner mig för trött och fantasilös för att leverera en generaliserande personbeskrivning av någon som är lite crazy. Men jag tror ni har en ganska tydlig bild själva.
(Har också väldigt svårt för personer som säger att de har sjuk humor: Alltså jag har så jävla sjuk humor! Samma person pratar med smileys. Jag vet inte hur det går till, men de gör det.)
torsdag 22 maj 2008
Hårvård Lasso!
När en elev kommer fram och frågar vad vi ska göra på lektionen senare idag, och jag ännu inte kommit på något, då brukar jag svara:
"Idag ska vi göra någonting väldigt lurigt. Vi ska nämligen gjuta järpar."
Då ser de på mig som om jag vore dum i huvudet, och går därifrån.
Min dröm är att någon elev, en vacker dag, ska fälla kommentaren:
"Järpar, ska det vara nåt?"
(Ja jag vet, det här inlägget var bara roligt för inbitna Galenskaparna & After Shave-fans. Hoppas det är fler än jag och min bror. Sketchen finns tyvärr inte på youtube (uppdatering: gör den visst det, HÄR!). Men någon med rätt humor och för mycket fritid har lagt upp en transkription här.)
"Idag ska vi göra någonting väldigt lurigt. Vi ska nämligen gjuta järpar."
Då ser de på mig som om jag vore dum i huvudet, och går därifrån.
Min dröm är att någon elev, en vacker dag, ska fälla kommentaren:
"Järpar, ska det vara nåt?"
(Ja jag vet, det här inlägget var bara roligt för inbitna Galenskaparna & After Shave-fans. Hoppas det är fler än jag och min bror. Sketchen finns tyvärr inte på youtube (uppdatering: gör den visst det, HÄR!). Men någon med rätt humor och för mycket fritid har lagt upp en transkription här.)
onsdag 21 maj 2008
Är det mycket nu?
Jag blir sällan stressad. Det klär mig inte. Eller så är jag alltid stressad. Jag vet inte. Någon skillnad märker jag inte iallafall. Man kan lätt tro att det är en talang, något positivt, men se där har ni fel. Ty det finns lägen då det inte passar att vara ostressad.
Som i månaden maj på en gymnasieskola. Läsåret går mot sitt slut. Lärarna sliter sitt hår över 100 nationella prov var, samtidigt som det jagar IG-elever som inte gjort allt de behöver, och försöker mota undan MVG-eleverna som undrar vad mer de kan göra. Allt ska ordnas på en gång.
Och jag sitter där i personalrummet på morgonen och äter min frukost. Först där, ensam med lokalvårdarna och vaktis. En kollega dyker upp. Lämnar matlådan i kylen och slår sig ner en stund intill mig för att bläddra igenom morgontidningen. Säger att de inte har tid att läsa hemma. Har inte läst tidningen sedan februari. Mycket nu. Med betyg och allt. Och nationella proven! Hur många har du?
Jag blir lite irriterad. Försöker ju läsa Rocky-strippen i DN. Svarar motvilligt men glatt. Jo, mycket nu. Stressigt.
Visst förstår jag att folk har mycket att göra. Men samtidigt tror jag att det blir en grej av det där, prestige på något sätt, att ha fullt upp just nu innan sommarlovet. Den som jobbar mest är bäst, det är tufft att vara utbränd. Och då måste ju jag hålla med. Pusta och stöna. Annars gör ju jag uppenbarligen inte mitt jobb. Även fast jag hatar att säga att jag har mycket att göra. Stoltheten säger emot; det vore ju som att säga att jag inte klarar av det jag tagit på mig. Dessutom känns det så förbannat folkhemssvenskt gnälligt.
Men om man inte är stressad och har mycket att göra, då kan man ju göra mer, och vem fan vill det?
Kollegan slänger tidningen på bordet och skyndar upp till sitt arbetsrum. Timmarna går, och nästa gång vi möts, i en lång korridor, kan vi förstås inte hälsa igen eftersom att vi redan pratat. Hur gör man då? Jo så här i maj är det kutym med den kända det-är-mycket-nu-hälsningen: redan långt innan man möts förbereder man ett leende (utan att blotta tänderna - man bara drar på smilbanden), sedan några meter innan själva mötet suckar man uppgivet, samtidigt som man långsamt skakar på huvudet och fortsätter att le. Ni kan själva prova framför spegeln där hemma: leendet, sucken, huvudskaket.
Bemästrar ni den kan ni lura till er ett jobb på vilken arbetsplats som helst. Och sedan behålla det hur länge ni vill, utan att egentligen göra någonting.
"Den där nye killen, Mikael, han är alltid i farten!"
"Jodu, där sitter det inte fast!"
"Nej verkligen inte, mötte honom just i korridoren. Såg verkligen ut att ha fullt upp."
Som i månaden maj på en gymnasieskola. Läsåret går mot sitt slut. Lärarna sliter sitt hår över 100 nationella prov var, samtidigt som det jagar IG-elever som inte gjort allt de behöver, och försöker mota undan MVG-eleverna som undrar vad mer de kan göra. Allt ska ordnas på en gång.
Och jag sitter där i personalrummet på morgonen och äter min frukost. Först där, ensam med lokalvårdarna och vaktis. En kollega dyker upp. Lämnar matlådan i kylen och slår sig ner en stund intill mig för att bläddra igenom morgontidningen. Säger att de inte har tid att läsa hemma. Har inte läst tidningen sedan februari. Mycket nu. Med betyg och allt. Och nationella proven! Hur många har du?
Jag blir lite irriterad. Försöker ju läsa Rocky-strippen i DN. Svarar motvilligt men glatt. Jo, mycket nu. Stressigt.
Visst förstår jag att folk har mycket att göra. Men samtidigt tror jag att det blir en grej av det där, prestige på något sätt, att ha fullt upp just nu innan sommarlovet. Den som jobbar mest är bäst, det är tufft att vara utbränd. Och då måste ju jag hålla med. Pusta och stöna. Annars gör ju jag uppenbarligen inte mitt jobb. Även fast jag hatar att säga att jag har mycket att göra. Stoltheten säger emot; det vore ju som att säga att jag inte klarar av det jag tagit på mig. Dessutom känns det så förbannat folkhemssvenskt gnälligt.
Men om man inte är stressad och har mycket att göra, då kan man ju göra mer, och vem fan vill det?
Kollegan slänger tidningen på bordet och skyndar upp till sitt arbetsrum. Timmarna går, och nästa gång vi möts, i en lång korridor, kan vi förstås inte hälsa igen eftersom att vi redan pratat. Hur gör man då? Jo så här i maj är det kutym med den kända det-är-mycket-nu-hälsningen: redan långt innan man möts förbereder man ett leende (utan att blotta tänderna - man bara drar på smilbanden), sedan några meter innan själva mötet suckar man uppgivet, samtidigt som man långsamt skakar på huvudet och fortsätter att le. Ni kan själva prova framför spegeln där hemma: leendet, sucken, huvudskaket.
Bemästrar ni den kan ni lura till er ett jobb på vilken arbetsplats som helst. Och sedan behålla det hur länge ni vill, utan att egentligen göra någonting.
"Den där nye killen, Mikael, han är alltid i farten!"
"Jodu, där sitter det inte fast!"
"Nej verkligen inte, mötte honom just i korridoren. Såg verkligen ut att ha fullt upp."
Bara en massa meningar, varav vissa upprepas
Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, slänger av mig jacka och väska, byter jeans, drar upp persiennen och sedan går jag ut i köket - och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Vissa dagar har jag linser, andra dagar har jag glasögon, som idag, den dag då jag kommer hem steker jag blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag hör tonerna från fiol när jag går ut till köket, där jag ska steka blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag har en termos i väskan som jag plockar upp och tar med ut i köket; tömmer den överblivna skvätten kaffe i diskhon - tillsynes lika mycket varje dag, varför brygger jag inte mindre? - innan jag vänder mig om för att flippa sida på blodpuddingen jag steker. Jag kommer hem och steker blodpudding. Av alla dessa dagar då man bara kommer hem är det här en sån dag då jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, kommer hem, kommer hem till mitt lilla hem som jag snart ska lämna, och steker blodpudding. Jag kommer hem och blöder stekpudding. Jag kommer hem. Igen. Jag kommer hem, smått galen, och steker genast blodpudding. Sedan dricker jag kaffe. Men först steker jag blodpudding. När jag kommer hem. Jag mår inte bra av blodpudding, men jag mår inte bättre av något annat. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och skriver av mig galenskapen, innan jag steker blodpudding. Nu ska jag steka blodpudding. Jag kom ju hem, alldeles nyss.
tisdag 20 maj 2008
måndag 19 maj 2008
Men huvudsaken är ju att de läser
En gång i tiden, på en skola inte långt från dig, fanns en tro på elevernas lust att läsa och lära. Skolan trodde på eleven, eleven trodde på skolan och alla trodde på KUNSKAPEN. Vilken fanns att finna i LITTERATUREN. Det var tänkt att den orörda ungdomen skulle utveckla sin själ och sitt intellekt - och lära sig om livet - genom att läsa riktiga klassiker. Därför köpte skolledningen in klassuppsättningar av böcker som Zolas Den stora gruvstrejken och Dostojevskijs allra fetaste, Bröderna Karamazov.
Men någonstans på vägen hände något, och idag är det lite annorlunda.
Men någonstans på vägen hände något, och idag är det lite annorlunda.
lördag 17 maj 2008
Underbara Warren Zevon-dag
Jag är en socialt bortskämd individ. Jag har flera goda vänner som förgyller min värld, och jag måste ha gjort något riktigt bra i ett tidigare liv för att belönats med den familj jag har i detta. Dessutom har jag ett jobb där eleverna ständigt lockar fram ett leende över mina läppar. För att inte tala om min granne, Vitryssen, som vilken sekund som helst kan stå vid min dörr med en fråga som ska besvaras, en uppsats som ska rättas eller en öl som ska drickas.
Jag älskar allt detta. Det gör mig trygg, glad och säker, och tillfredsställer alla mina sociala behov. Men alltså vissa dagar, vissa dagar...
I want to live alone in the desert
I want to be like Georgia O'Keefe
I want to live on the Upper East Side
And never go down in the street
Splendid Isolation
I don't need no one
Jag älskar allt detta. Det gör mig trygg, glad och säker, och tillfredsställer alla mina sociala behov. Men alltså vissa dagar, vissa dagar...
I want to live alone in the desert
I want to be like Georgia O'Keefe
I want to live on the Upper East Side
And never go down in the street
Splendid Isolation
I don't need no one
Gårdagens citat från bussen
Prutten tog över avslutningssången.
En pratglad sexåring berättar om när han sket på sig under sommaravslutningen på dagis. (Sedan sträcker han sig efter stoppknappen, märker att han inte når upp, och frågar därför sin bror om han kan trycka när de kommer till Umeå.)
En pratglad sexåring berättar om när han sket på sig under sommaravslutningen på dagis. (Sedan sträcker han sig efter stoppknappen, märker att han inte når upp, och frågar därför sin bror om han kan trycka när de kommer till Umeå.)
Tillägg: I inlandet finns ingen affärsklass
Att välja affärsklass på bussen är som att äta bruna bönor med silverbestick. (Halvnöjd med den liknelsen. Är det någon som kan bättre?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)