Ett ögonblick...

Sandra Näslund, 21, Stefan Eriksson, 29,
Frånö


Hur har julen varit?
Bra.
Har ni fyndat något på mellandagsrean?
Ja, Dollar hade halva priset på julsaker. Kan vara bra att ha till nästa år.
Hur firar ni nyårsafton?
Sandra är lite förkyld, så vi sitter nog inne och ser film. Kanske köper pizza.

Det oundvikliga listinlägget

Såhär strax innan nyår blir vi tvångsmatade med årslistor. Och jag är ledsen mina vänner, men här kommer ett par till. Jag kan inte hålla mig. Det är ju så roligt att skriva listor, oavsett om ingen jäkel läser dem.

De bästa böckerna jag läst i år:
1. Roberto Bolaño – De vilda detektiverna (1998)
2. Philip Roth – Konspirationen mot Amerika (2004)
3. William Saroyan – Den mänskliga komedin (1943)
4. Martina Lowden – Allt (2006)
5. Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen (1997)
6. John Fowles – Illusionisten (1966)
7. Sture Dahlström – Änglar blåser hårt (1961)
8. Klas Östergren – Fantomerna (1978)
9. Maria Sveland – Bitterfittan (2007)
10. Per Johansson – Göteborg i päls (2006)

Årets bästa låtar, utan inbördes ordning:
The National - Slow Show
Timbuktu - Fantasi
Maskinen - Alla som inte dansar
Band of Horses - Deflef Schrempf
Eldkvarn - Blues för Bodil Malmsten
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Jamie T - Sheila
Laakso - Västerbron
Modest Mouse - Dashboard
Neil Young - Ordinary People
Shoud Out Louds - Impossible
Marie Lindberg - Trying to Recall
Slagsmålsklubben - Sponsored by Destiny
Soko - I'll Kill Her
Säkert! - Allt som är ditt
Wu-Tang Clan - The Heart Gently Weeps
The Shins - Phantom Limb
Tom Malmquist - I Suppose Hope Dies, But Man Doesn't

Och några gamla låtar jag spelat ofantligt mycket i år:
Bear Quartet - Put Me Back Together
Loudon Wainwright III - The Swimming Song
Tom Petty - Don't Come Around Here No More
Townes van Zandt (with Freddy Fender) - Pancho and Lefty
Townes van Zandt (with Calvin Russell) - Waiting Around to Die
John Phillips - Topanga Canyon
Totta Näslund - På väg igen
(Just i denna stund lyssnar jag på The Waterboys med And a Bang on the Ear. En klämmig bit som mycket väl kan hålla långt in i januari. I övrigt tror jag att 2008 blir ett förbannat fint musikår.)

Aah...jag känner mig ändå inte nöjd. Vad ska jag nu lista? Ge mig mer att lista!? Jag vill, nej, jag MÅSTE lista!

En oslipad diamant

Marcus har inte bloggat länge men tänker redan sluta. Det borde han inte göra, ty hans blogg håller i all sin enkelhet en mycket hög klass. Det är värmande och småhumoristiska vardagsbetraktelser från en gymnasiekille (tror jag) någonstans i Sverige. På något outgrundligt sätt känns det så äkta att det lika gärna skulle kunna vara ett litterärt projekt av Stig Larsson, eller varför inte Matti Alkberg?

Läs till exempel inlägget "Första dagen på lovet", eller "Rahléns - Åhléns 1-0". Förstår ni inte hur bra det är, så är det er det är fel på, inte skribenten.

Marcus, det är svårt att säga det här utan att låta stöddig och dryg, men att läsa din blogg är som att läsa mig själv - den jag var i din ålder, typ för sju år sedan. Och ärligt talat var jag en bättre människa då. På något sätt kan jag alltså återuppleva en del av mitt liv genom dig, men utan att behöva smutsa ner fingrarna. Ta inte ifrån mig det nöjet!

Redaktionsmöte på SVT:s barnprogramsavdelning, någon gång i mitten av åttiotalet

A: Fan hörni, kidsen börjar svika Björne. Vi måste ha något nytt, något fräscht inslag vi kan slänga in. Ingen jävel bryr sig om de här trasdockorna längre. Tecknat är passé. Barnen vill se riktiga grejer, tung skit, om det verkliga livet.
B: Jag såg en grej på finsk teve: bloopers med barn. De föll från träd och gungor, och fick bollar i magen och sånt. Skitkul.
A: Nej nej! Inga bloopers. Det är så billigt, till och med för ungarna. Vi ska ha riktig realteve. Något dokumentärt, som de kan känna igen sig i. Kom igen nu! Är det ingen som har något annat? Vad som helst.
Tystnad.
C: Ja, jag vet inte om det är något, men brorsans unge va, han är mongoloid. Jäkligt kul att sitta och titta på. Hittar på helt galna grejer. Man kan ge honom vad som helst: en pinne, lite gräs, en skalbagge, och du kan ge dig fan på att han gör något helt oväntat. Typ stoppar skiten i munnen.
B: Vad sitter du och säger? Vi kan väl för fan inte visa ett program om en utvecklingsstörd pojke? Va?! Du kan väl inte mena att vi ska tjäna pengar på din efterblivne brorson?
C: Ja, alltså...jag tänkte bara att...
A: Det är ju fullständigt briljant!
B: Va!?
A: Ja, och billigt! Vi filmar killen, helt rakt uppochner; ingen klippning, inget manus, ingenting. Bara ett litet mongo som röjer runt.
C: Ja, nu vill jag kanske inte att han ska kallas mongo...
A: Det skulle du tänkt på innan du kläckte idén. Vad heter pojken?
C: Joel.
A: Okej. Vad gör han på dagarna?
C: Går på dagis. Han är sex år.
A: Lysande, det är ju precis vår målgrupp! Vad sysslar han med på dagis då, vad kan ett program gå ut på liksom?
C: Ja alltså, vanliga grejer. Han badar, leker, åker pulka, luciatåg, försöker läsa, springer runt, käkar...du vet, vanliga dagisgrejer. Och just det! En gång var han på ett stort jävla kalas. Det gillade grabben.
A: Fan, det här är ju hur bra som helst! Såna där mongon är ju grymt charmiga! Jag kan tänka mig ett helt avsnitt som bara gå ut på att han äter grus och småsten. Och hans morsa försöker stoppa honom - vilket jäkla drama! Ring hans föräldrar och ordna det här. Vi börjar filma så fort som möjligt. Pojken lär ju ändå inte fatta någonting. Sedan fixar vi en klämmig signaturmelodi och saken är biff. Bra jobbat!
C: Han gillar att titta på fiskar också, som simmar runt.
A: Jaja, nu tar vi kaffe.

Resten är TV-historia. Kommer ni ihåg? Annars kan ni kolla in det här.
(Notera att det är karaktären A som kallar Joel för mongo, inte jag. För mig är han en glad och intressant människa som ökade förståelsen bland oss normalbegåvade gentemot personer med Downs syndrom.)

Ingenting och allt

Jag ligger i pojkrummet och kan inte sova och tänker att det hjälper om jag spontanskriver lite blaj - i bästa stream of counsciousness-anda (ostrukturerat, ogenomtänkt, och okontrollerat) - om året som gått och året som kommer. Så kan jag publicera det nu och vakna kallsvettig om ett par timmar och radera allt.

Jag vet att nyår egentligen bara är ännu en dag, en ny vecka, och egentligen inte början eller slutet på någonting. Trots det är det årets mest definitiva dörr som stängs, och dörr som öppnas.
2007 kände jag ingenting eller så kände jag så mycket att det var lättast att inte känna någonting. Vilket till slut blev en vana. Kom hem från Irland och flyttade in i ett hus ovanför en blombutik där vi såg kunderna från köksoffan och rullade apelsiner efter golvet som lutade och vi älskade varandra, och jag älskade att köksgolvet lutade och att vi såg kunderna från köksfönstret och på högtidsdagar var de så många att det var bilkö på vägen och ibland hände det att vi köpte en blomma till vår egen boning, kanske i samband med att vi betalade hyran svart i näven på ägaren av blombutiken. Jag fick en idé och mailade Västerbottens-Kuriren; blev betald och publicerad, och klev upp tidigt en lördag morgon för att gå till spelbutiken på hörnet och köpa tidningen där jag såg mitt namn i tryck och kände…ingenting. Jag bryggde kaffe och vi löste melodikrysset och sedan kanske vi promenerade längs älven eller bara kollade på kunderna. Eller läste i soffan och lyssnade på trafiken. Det var fint. Lördag blev söndag och sen måndag och veckorna gick. Snart tog jag examen och då kände jag, just det, ingenting. Det blev sommar och vi flyttade ut, gjorde slut (men hann med att sola och bada på en strand som jag glömt namnet på) och det kändes. Sommar. En roman. Jag skrev verkligen en roman. Gjorde som jag sagt att jag skulle göra: inget sommarjobb, utan bosätta mig i torpet med ensamheten och havet och konserver, och verkligen skriva den där romanen. Och det gjorde jag. (Även fast jag inte bodde där så länge, och inte åt upp alla konserver – men det hände att jag gick på ängen med blommor upp till höften och kände mig som en riktig poet. Eller satt på bryggan och bara tänkte, nästan i nirvana.) Men vad blev det för bättre av att skriva romanen? Refuseringsbreven gjorde mig inte olycklig – de var ju väntade. Det var känslan efter sista punkten som gjorde mig tom. Återigen frånvaron av tillfredställelse. Ingentingkänslan. Nu då? Tänkte jag.
Ingenting.
Det blev höst och jag fruktade ångesten men det blev mest apati. Ida var i Mexiko och jag var ingenstans. Det blev vinter och det snöade och töade och jag klev upp tidigt och frös om stjärten som satt på kall sadel genom hela Umeå till ett högstadium fyllt av vilsna kids och självmordsbenägna vuxna. Jag log och drack kaffe. Jag sov på sängen flera gånger varje dag och skrattade med Sannagranne, och polispatrullen som lirade sax och hade sex i rummet bredvid. Jag läste böcker och skrev recensioner och tips för en tidning, och bloggade och bloggade och ibland sa någon att det var bra bra, eller kul kul och jag bara ryckte på axlarna och kände…ingenting. Började diska och slita på en pub och det kändes bättre än allt annat. Jag kände…någonting; värk i ryggen, eller hälen: sviterna av ett långt arbetspass. Svett. Det var bra. Annars pluggade jag på halvfart. Socialiserade på halvfart. Levde på halvfart. Festade på halvfart. Sökte jobb på halvfart. Lärarjobb alltså. Framtiden som fanns där framme framför allt annat, nästan lite dolt, bakom något suddigt och konturlöst, som ett hot eller löfte; vad det än var så fanns det där framme. Lite som liemannen. Men liemannen blir ens vän när man slutar drömma, och tanken på heltidsjobb blev plötsligt realistisk och allt blev realistiskt och kanske tråkigt för jag var ju ändå ingen författare eller vad i helvete jag nu trodde (drömde, önskade, inbillade) att jag var. Men jag älskar att skriva. Då lever jag. Nästan bara då. Och jag tycker verkligen Philip Roth skriver helt fantastiskt – varje mening är perfekt (åh som jag önskar att jag kunde skriva så!) – men på vilken fest och i vilket forum kan jag prata om det? Jag ska verkligen dra igång bokcirkeln igen. Det lovar jag. Jag inser ju att jag trivs med folk – då känner jag något; antingen avsky och en önskan att försvinna, eller harmoni och en önskan att stanna, stanna, stanna och visa hur bra jag är. För det är jag. Oj, om ni bara visste hur bra jag är! Denna djupt rotade kärlek till mig själv (tack mor och far!) är motsägelsefull och tvetydig: oftast är jag ju bäst men ibland blir jag så satans svag och illamående av mig själv. Detta ständiga tvivel, var kommer det ifrån? Och jag bryr mig mindre och mindre om vad jag säger eller skriver – ju personligare och obekvämare desto bättre – för jag hatar när det blir trist och tråkigt (åh herregud det får inte bli tråkigt!), och jag vill sticka ut och sticka till. ”I will not prate in platitudes to please the adults.” Jag är ett barnsligt barn. Folk snackar om att de har barnasinnet kvar: häll käften! Jag har inget annat sinne. Barnet och döden – det är allt. Och jag är social, social, social och glad, glad, glad och kanske till och med rolig när det krävs trots detta mörker som ibland tornar upp inom mig, men jag döljer det med ironi och spratt. Om jag ändå haft något verkligt att plågas över: fattigdom, svält, sorg eller sjukdom, så jag slapp slitas med banaliteter. Jag vill slå mig blodig och bryta ben, istället för att leva med konstant nageltrång.
Nu är snart 2008 här och jag har så mycket att ge men jag vet inte vad det är för något eller vem jag ska ge det till. Men jag ska låta livet spöa skiten ur mig för att sedan ta revansch och kanske (förhoppningsvis) resa långt, långt bort där jag känner någonting.
Men först ska jag sova. För allt börjar med att man vaknar.

Julens konung!

Årets julbragdguld (priset för julens bästa spelare) går återigen till farfar Åke, med motiveringen: Trots sina höga ålder hållit jämn nivå två dagar i rad, bjudit på sig själv och på ett inlevelsefullt sätt levererat anektdoter och livsbetraktelser vilket tagit julstämningen till oanade höjder.

Här följer några bilder på vinnaren:

Farfar lurpassar på Tomten för att snabbt kunna smita åt sig sin julklapp och slita upp den innan någon hunnit stoppa honom.

Farfar ironiserar över en undermålig julklapp.

Farfar raljerar över syftet med en badmössa.

Farfar medverkar självklart när vi spelar "Med vilda gester". Här imiterar han en kines, vilket enligt honom består av att vifta med öronen och säga: pling pling ling. Kanske inte helt politiskt korrekt, men han fick sina lagkamrater att gissa rätt ganska snabbt.

Farfar funderar över en svår TP-fråga. Om den är ställd till honom eller inte spelar ingen roll, han kommer att svara ändå.

Och en klassiker från ifjol:

Farfar får det han allra mest önskat sig: en dörrmatta. Notera hur han knyter högernäven i lycka.

Grattis till årets julbragdguld farfar!

När vi åker och panikhandlar dagen före julafton utbryter alltid samma diskussion

Mor: Har vi tillräckligt med Kalle Sprätt nu då?
Far: Jaa!
Mor: Men ska vi inte köpa några flaskor till för säkerhets skull?
Far: Nej! Vi har ju fulla kylen ute i förrådet.
Mor: Ja, men då är det du som åker och köper om det tar slut på juldagen.
Viktoria: Ja pappa, i fjol tog det faktiskt slut, och det enda som fanns kvar var lättöl.
Far: Ja, men i år har vi så det räcker. Jag lovar, vi behöver ingen mer Kalle Sprätt!
Mikael: Ska vi inte prova sån här...vad heter det...must?
Far: Vad pratar du om?
Tomas: Du är ju dum i huvudet.

(Och sedan smyger mamma ner två flaskor Kalle Sprätt i vagnen ändå, när pappa fastnat vid glödlampshyllan.)

Dan före dopparedan

Ålderdomshemmet.



Dollarstore.

Nästa tradition: hemvändarlunchen

Som slutet av The Sopranos, men på en pizzeria i Kramfors.

I juletid är det viktigt att hålla på sina traditioner

På kvällen den 21 december sätter vi oss runt köksbordet, äter skinkmackor och lyssnar på rimstugan.
I varsin låda.

Socialpsykologi och bloggsamhället - en personlig lekmannaanalys

Under det korta blogguppehållet upptäckte jag en intressant förändring hos mig själv.

Jag blev plötsligt osedvanligt social. Så till den milda grad att jag av vissa uppfattades som påflugen och alltför intensiv. Vilket kan vara svårt och tro. Men så var det. Jag var inte mig själv. Jag pratade med allt och alla. När jag inte längre kunde skriva det på bloggen, var jag ju tvungen att tala om det för någon. Jag sökte med ljus och lykta efter sällskap, kärlek och framförallt bekräftelse. För det var ju just det jag inte längre fick när jag inte bloggade. Med bloggen kunde jag känna att jag existerade hela tiden, eftersom det fanns en liten chans att just nu, nu och nu läste någon stackare något jag hade skrivit, och på så sätt registrerade min existens. Men utan den tanken tynade jag sakta bort. Det kändes som att jag inte fanns om jag inte fanns tillsammans med någon annan. Jag som trodde jag var så stark, jag med mitt superego; utan blogg föll det samman som ett korthus, och jag insåg att jag som alla andra behövde folk omkring mig. På riktigt.

Men denna tid har inte bara varit dålig. Inte alls. Det har varit lite som en exkursion i det lyckliga livet. Jag upptäckte hur roligt det faktiskt kan vara att umgås med folk, hur förbannat bra vissa människora kan vara. Och jag har breddat mitt kontaktnät: ytliga bekantskaper har etablerats till äkta vänskap, äkta vänskaper har fått ännu mer djup och nya bekantskaper har gjorts - bekantskaper jag gärna har kvar trots att jag nu återgår till rollen som den kaxige bloggaren. Därför ska jag försöka blogga med måtta den här gången.

Nu har jag sett allt!

Alldeles nyss när jag var ute och gick såg jag en hund med en handväska i munnen. Byrackan, som var av sån där greyhound-modell, gick alltså bredvid matte och husse och höll en svart, till synes mycket moderiktig, handväska i käften. Konstigt, tänkte jag, sånt där trodde jag bara hände i tecknade filmer. Sedan gick jag vidare och halkade nästan på en isfläck. 

Alla älskar att färglägga

Imorse klockan åtta när jag satt på franskalektion med klass 6b och färglade siffror uppfylldes jag av ett fullkomligt lugn. Den totala harmonin gled över mig: jag var en bra människa i en vacker och problemfri värld.

Jag tänkte att det är detta jag vill hålla på med i resten av mitt liv - färglägga saker. Sitta på en skön stol och få vita ark serverade framför mig. Ark med ett mönster av konturer som ska färgläggas. Mitt enda bekymmer är att hålla mig inom ramarna. Ge det färglösa färg, det döda liv.

Och jag tänkte att det är så skolan borde se ut; från lekis till och med gymnasiet får eleverna oändligt med vita papper fyllda med olika färglösa mönster. Mönstret blir mer och mer komplicerat, ytorna blir mindre och mindre och ska färgläggas med fler och fler färger, ju äldre eleverna blir. Samtidigt som de gör detta går läraren runt och rabblar kunskap: huvudstäder, grammatik, kostcirkeln, multiplikationstabellen, etc. Och läser högt ur de stora verken: Madame Bovary, Doktor Glas, Begreppet Ångest, Das Kapital, etc. Medan eleverna färglägger under tystnad, i harmoni och lycka, fullständigt omedvetna om att de faktiskt lär sig något.

Ty inget gör en så lugn och mottaglig som att färglägga saker.

I'm rich biaaatch!

Fan vad fett! Den gode Anders Teglund skickar mig 200 spänn som stöd. Det är K-Laz kulturbidrag som rullar vidare. Det är en stor ära för mig att ta emot pengarna, som förstås bara är mina för en stund, tills jag återigen står på trygg ekonomisk grund. Då skickas bidraget vidare till nästa själ som förtjänat det. Så håll ögonen öppna. Jag kommer meddela när det är dags här på Trivialia. Vad som krävs för att få kulturpengen finns att läsa på Anders blogg.

Jag blir så glad för dessa pengar att jag tror jag börjar blogga igen. Bara lite lätt. I smyg. Det känns bra så.

Julen är ju ändå bloggens tid.

(Mor och far, i år blir det riktig skinka på julbordet! Det har Mickeman sett till.)

Plötsligt händer det!

Det finns vissa saker som är större än stolthet och privata bestämmelser. Saker som gör att man måste se mellan fingrarna och kompromissa.

Som ett vackert SMS.

Strax efter nio imorse väcks jag av det bekanta plinget. Jag fingrar trött på mobilen och läser igenom ett ovanligt långt meddelande från en god vän hemifrån Kramfors. Först tror jag att det är ett sånt där idiotiskt massutskicksskämt. Men det är det inte. Det är raka motsatsen: direkt från hjärtat - oputsad småstadspoesi. Det är gata, det är fylla, de är manlig vänskap och unconditional love:

Klockan är 0450 telefonen ringer. Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja. Tio minuter senare han kommer in med hicka och är stenfull och sluddrar nått. På hans tröja står det only god can judge me.

Jag läser en hel del poesi och prosa. Det är ett av mina främsta skäl till att leva. Och jag kan utan att överdriva säga att detta korta stycke samtidslitteratur är det bästa jag läst på mycket länge. Det är först nu flera timmar efter jag fått det jag börjar förstå dess enorma kraft. Meningen "Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja" kan ingen svensk författare leverera idag. Trots desperata försök. Ronnie Sandahls hela debutroman är en jakt efter just den meningen, den känslan. Men han fann den inte. Den går inte att finna om man inte lever i den.

Nu kryper jag in i grottan igen. Tills nästa möte med den realistiska skönheten.

Jag måste döda monstret

Häromdagen när jag var på Konsum och handlade, och som vanligt gick före i kön, blev jag plötsligt stoppad av en argsint kassörska:
”Vad håller du på med?” Undrade hon.
”Ja, jag måste väl betala?” Svarade jag.
”Men du gick ju före hela kön?!”
”Ja, det gör jag alltid.”
”Varför då?”
”Men hallå! Är det första dan på jobbet eller? Det är ju jag, Mikael Holmberg, mannen bakom Trivialia.”

Och just då, när jag sagt dessa ord, var det som om jag lämnade min egen kropp och såg på mig själv med kassörskans blick; en blick fylld av förundran och förakt. Killen jag såg var ett egocentriskt och arrogant monster. Dessvärre var den killen jag, och monstret var vad den här bloggen har gjort mig till. Tydligen har den stigit mig åt huvudet något alldeles hemskt, trots att den inte ens är särskilt framgångsrik.

Hur det kunnat gå så här illa kan jag inte riktigt förstå, men det är uppenbart att jag genast måste göra något åt det. Därför tar jag en paus från bloggandet, på obestämd tid, för att återfinna mig själv och bli den ödmjuke, omtänksamme och människoälskande Mikael jag var innan jag klev på den här karusellen.

Ärligt talat har jag gått vilse, och den här bloggen hjälper mig inte på vägen.



Nu går jag mina vänner. Tack för allt.
Vi ses när vi ses.

22:00, Berns Salonger

I wanna hurry home to you,
put on a slow, dumb show for you
and crack you up.
So you can put a blue ribbon on my brain.
God I’m very, very frightening
I’ll overdo it.