Kanske är jag bra som jag är

Idag hade jag två föreläsningar/seminarium på samma dag. Det har jag inte haft sedan i mars. Ganska självklart tappade jag fokus halvvägs in i andra, och började kludda och tänka på annat. Jag skissade på olika motiv jag skulle kunna tatuera in på undersida handled.

Andra idéér jag fnular på är en rad streckgubbar (och gummor!) som håller handen. Eller ett träd, mest troligt en ek.
Allt ska var i en rektangulär ruta förstås.
Ett tag funderade jag på min barndomsadress: Tegvägen 8.

Men vem försöker jag lura? Jag kommer ju aldrig att tatuera mig. Jag är alldeles för feg och tråkig. Och förnuftig (som egentligen bara är ett annat ord för feg och tråkig). "Kanske tjugufemårige Mikael gillar den, men vad tror du femtiofemårige Mikael kommer att säga?" Tänker jag för mig själv, tråkig som jag är.
Tråkig. Tråkig. Tråkig.

En relativt lärorik dag

Idag har jag lärt mig mer om sublimitet och melankoli i den gotiska 1700-talsromanen. Och diskuterat skillnaden mellan fruktan och skräck.


Men jag vet fortfarande inte var man häller sköljmedlet.

I vilken ska man hälla sköljmedlet?

Mest logiskt vore ju i den högra, men sen hörde jag någon som sa att det var i den vänstra. Allvarligt, vilken är det?

Jag vill ha svar på detta en gång för alla. Som det är nu häller jag lite i båda och hoppas på det bästa.

Nu skiter jag i det här och läser Mikko Rimminen resten utav dagen

" - Alltså helt säkert, sa Biffen. Jag menar tvärtemot Henninen, som trots alla sina försäkranden aldrig får någonting någonstans mer än till låns av sådana som inte är så väl insatta i förhållandena, får jag faktiskt mitt bostadsbidrag i morgon, i dag kan vi dricka för dina pengar och i morgon för mina."

En låt. Tjugoåtta liknelser. Femtiosju klichéer. Inget budskap

"Farväl Jupiter" av Lars Winnerbäck:

Här på gatan där jag gömmer mig
Har hösten börjat tidigt
Du hör vindarna från slummern
mellan grenar och blad

Har du vaknat efter kraschen
Har du samlat dina saker
när förtrollningen är bruten
är det dags att ge sig av
Inget rinner ut i sanden
för en drömmare från landet
som varit mest i skymningens
flammande brand
En dag står han mitt i askan
med ett litet barn i handen
vilsen som en flykting
i sitt barndomsland

Farväl Jupiter, adjö
Jag måste läka mina sår
Jag ser din singlande snö
Dölja spåren där jag går

Du vet, kvar fanns ingen undran
ingen lust och ingen skärpa
bara skatteskrapans skugga
och ett svidande drag
Vi var starkare än mörkret
Vi var snabbare än ljuset
Vi var myten om oss själva
Jupiter och jag

Farväl Jupiter, adjö...

Jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
Länge ska du fattas
i den vådliga stan
Tack för skymningens sånger
Tack för nattens alla lögner
Tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan

Tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
Tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
Jag ska minnas dina drömmar
Jag behåller dina viljor
Jag ska söka dina krafter
i ett farligare land

Farväl Jupiter, adjö...


(Och någonstans i Västerbotten kräks Torgny Lindgren upp morgonkaffet.)

Viktoria har precis loggat in!

Jag älskar de här små meddelandena som poppar upp i högra hörnet när någon loggar in på MSN. När det händer brukar jag skrika rakt ut: "Viktoria har loggat in!" Eller vem det nu gäller. Oavsett om jag tänker tala med personen eller inte.

Ibland öppnar jag dörren ut i korridoren:
"Hörrni, Viktoria har loggat in! Hör ni det, Viktoria, hon har loggat in nu!"
Och så öppnar någon dörren och frågar:
"När gjorde hon det?"
"Alldeles precis, hon har PRECIS loggat in."

När jag känner mig extra glad händer det att jag öppnar fönstret och ropar för full hals:
"HALLÅ! Viktoria har loggat in! Alldeles nyss gjorde hon det, loggade in alltså!"
Och jag föreställer mig att någon stannar upp nere vid cykelboden:
"Vad fan säger du? Har Viktoria loggat in? Du skämtar?!"
"Nej det är säkert!" Svarar jag. "Jag såg när hon gjorde det."
"Det var som fan." Säger killen och springer in igen, som en galning, och loggar in på sin egen dator. Och så går ryktet vidare, att Viktoria har loggat in.

Ibland ringer jag en gemensam bekant och frågar upphetsat: "Såg du, såg du att Viktoria har loggat in?"
"Ja," svarar han eller hon med en viskande mystisk röst, som om vi delar något heligt, "ja, jag såg det, att Viktoria precis har loggat in."
Sedan sitter vi tysta en stund innan vi lägger på.

Where's Jesper?

Minns ni Where's Waldo?-böckerna? Där man skulle hitta en glad snubbe med brillor och randig tröja på en tecknad bild med en miljon detaljer. Jag tyckte det var ofantligt roligt.

Idag när vi var på en stödpryl för munkarna i Burma så hade Jesper råkat klä sig precis som Waldo. Nästan. Jag tycket de var snarlika. Se själva:
Originalet

Jesper

Givetvis var vi tvungna att utnyttja denna lustiga tillfällighet och leka "Where's Jesper?" Dessutom var det lite väl spänt där bland demonstranterna så vi tyckte det skulle passa bra med lite lek och spex för att lätta upp stämningen.

Varsågod, här får ni lite lördagspyssel: tre olika bilder - tre olika nivåer. Lättast först, sedan svårare och svårast. Försök nu att hitta den gamle skojaren!




Lycka till!

Polisen + Mikael = Sant!

Finns det en viktigare handling som binder två personer samman, än att öppna en enochenhalvlitersflaska tillsammans?

Jag och Polisen gjorde det ikväll. Vi åt tacos. Båda höll i tacomackan i en hand - båda ville öppna colaflaskan. Hur löste vi problemet? Jo utan att rådfråga varandra, helt automatisk, som om vårt undermedvetna kommunicerade, så greppade jag flaskan samtidigt som han skruvade av korken. Sedan såg vi på varandra och visste att vi aldrig någonsin skulle komma närmare varandra än just nu.

Denna smygintima handling kommer för evigt binda oss samman. Det är som om vi druckit varandras blod.

Det är fredag och alla vet vad som gäller

Teg har gjort det igen:

5. Spelade tennis. Det roligaste var när det blev deuce, för vi tyckte att det ordet var så roligt. ”Djoos!” sa vi och sen blev det ”fördel dig” och kanske ”djoos!” igen och ”fördel mig” tills gamet var över.

Läs hela listan här. Gör det.
NU!

Johans förslag till nästa museumdag

Hallwylska Museet:

"SMAK AV SVUNNEN TID - OM MAT OCH DRYCK I HALLWYLSKA PALATSET
5 oktober 2007 öppnas en kulturhistorisk utställning om mat, matbestyr och hushållsgöromål i Hallwylska palatset för 100 år sedan.

Vad åt man till vardags och till fest? Måltiderna utgjorde grundstommen för dagens rutiner och för årsrytmen, det var stor skillnad mellan vardag och fest. En fest i högreståndsmiljö vid sekelskiftet 1900 krävde många tillbehör, stora uppsättningar glas och porslin, liksom många specialtillbehör. De stora festmiddagarna hade minst nio rätter på menyn och veckor av förberedelser. Vem ställde i ordning och vem serverade? Hur dukades borden? Hur och var tillagades maten? Varifrån kom maten? Hur var det med dryckeskulturen i palatset? Dessa frågor och många fler kommer att besvaras i utställningen."

På tal om kungafamiljen

I somras tillbringade jag och Johan en dag i Stockholm. På tu man hand. Man to man.
Vi valde ut ett museum var som vi sedan besökte tillsammans; med öppna sinnen och utan hån.
Jag valde Moderna museet. Karin Mamma Andersson ställde ut tavlor. Mycket trevligt.
Johan valde Livrustkammaren. Då skrattade jag litet, ty jag trodde han skämtade. Men han menade allvar och blev sådär sur och tvär som bara Johan kan bli.

Men det var inte så illa. Vi såg rustningar, hattar, uppstoppade hästar och en jäkla massa skor.
Allra längst stannade vi vid ingången, där de hade ett stort släkträd över kungafamiljen. Jag tycker kungafamiljen är ofantligt ointressant, men släktträd är roliga. Som ett pussel på något sätt.
Så där stod vi och stirrade som två fån, följde grenarna uppåt och utåt och sa namnen högt för oss själva. Tills vi kom till Lennart.
Lennart, vem fan är Lennart? Tänkte vi. Lennart kan man ju inte heta om man är kunglig, då ska man ju ha fåniga dubbelnamn som Carl Gustaf, Carl Philip eller Prins Bertil.


Men vi fastnade för Lennart. Med ett sådant kommunalt namn framstod han som lite av en mystiker i sammanhanget. Han blev vår favorit i kungafamiljen. Vi ville veta mer om honom: vad jobbade han med? Fick han inga barn? Gillar han päron?
Tydligen lever han än, Lennart. Men vad gör han? Förmodligen sitter han och tynar bort på ett slott någonstans. Alldeles ensam.
Stackars Lennart.

Prins Carl Philip - en levande anakronism

Börjar tänka på Carl Philip, vem är han egentligen? Är han kapabel till att känna känslor? Fungerar alla hans sinnen? Jag tror inte det. Lukt till exempel, det går nog över hans förmåga. Vad gillar han för slags musik? Lyssnar han på musik överhuvudtaget? Kan han skilja på morgon och kväll? Kan han räkna upp veckans alla dagar?

Allvarligt, vem är han? Jag har aldrig hört honom tala, kan han det? Han kanske har någon slags bricka med sig, med färgglada bilder på en säng, en tallrik mat, ett glas mjölk, en teve, osv, och sedan pekar han på det han vill ha.

På www.royalcourt.se finner jag denna information:
"Carl Philip tog studenten 1999 och gjorde värnplikt i Vaxholm. Sedan utbildade han sig till officer i flottan, som försvarar landet med olika slags fartyg. 2004 blev han löjtnant."

Detta stöder bara min hypotes om hans obotliga dumhet. För att bli löjtnant behöver man väl varken kunna tala, känna eller lukta? Det är väl bara bra om du inte kan det?

Och nu ser jag Carl Philip - denne mörklockige byfåne, detta barn i vuxenkläder, detta kungliga waste of space - sitta i fören på "ett slags fartyg" någonstans i Stockholms skärgård i jakt på ryska ubåtar. Han sitter på golvet förstås, med en leksaksbrandbil och gör sirenljud med munnen.
Men detta är alltså inte unikt för honom, det är faktiskt en obligatorisk del av officersutbildningen: att leka, kladda, förstöra och sedan vara förbannat stolt över det. Vilket råkar passa den lille prinsen som handen i handsken. Militären är ju det enda forum korkat och onödigt nog för att passa Sveriges tommaste människa.

Studio 60 on the Sunset Strip

Oj.
Vad bra det var idag. Fullständigt briljant.
Speciellt Steven Weber.

Någon som minns Wings?

Coola killen i rum 212

Anna ska flytta ut. Alldeles nyss var det en kille förbi och kollade in rummet och korridoren. Alla var mycket spända. Jag funderade på hur jag kunde göra ett coolt och avslappnat intryck. Gärna lite mystisk också. Och respektingivande! Respekt från första början är viktigt, som i fängelset.

Beslutade mig för att lämna min dörr lite på glänt, släcka ner rummet och spela Geto Boys på högsta volym.

Snart ska jag gå ut och fråga Anna vad han tyckte.

Är de ovanligt feta, eller vad är problemet?

En soffa utomhus!? Nu har jag sett allt

Det ser ut att köra ihop sig lite i veckan

Mitt nya standardsvar på frågor som "ska vi ta en fika?" eller "följer du med ut ikväll?"

"För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande; minsta närmande till deras glädjeämnen är ett steg i riktning mot en atrofiering av lidandet."

Theodor W. Adorno måste verkligen ha varit en festlig prick.

Trehjulingsmongot

"Jag är en stor fet efterbliven man som kör runt i min Norsjö Shopper och parkerar vart fan jag vill. Egentligen hade jag kunnat haft en bil, men mamma säger att en Shopper är ännu tuffare. För i en Shopper ryms bara jag, ungefär som i en sportbil. Hon brukar säga att jag egentligen inte kör en Shopper, utan en Porsche. Fast jag brukar säga att det är en Ferrari 308, en sån som Magnum kör, men det fattar inte morsan. Hon fattar ingenting. Jag har en hjälm också, en svart, men den har jag med mig upp till småkusinen min. Hon har nyss flyttat hemifrån. Jag hade också kunnat flytta hemifrån, men mamma säger att det är bättre om jag bor hemma. Då sparar vi pengar. Hon säger att om jag inte hade bott hemma så skulle jag inte ha råd med att gå på bio varje vecka, och hon skulle inte ha råd med bingolotter och cigaretter. Och 42 är ju ingen ålder, brukar mamma säga."

När jag ska plugga blir det lätt att jag tappar fokus och drömmer mig bort. Jag förstår inte varför