En ny tid kräver nya uttryck

Igårkväll fick jag rycka in i garderoben. Jag jobbade egentligen i disken och garderoben är numer uthyrd till en idrottsförening, men killen som oftast står där är hygglo och trevlig och jag ställer gärna upp tio minuter om han vill gå på McDonalds och hämta middag i en påse. Givetvis kommer kvällens drygaste gäst just då. Åtminstone den typ av gäst som är allra drygast. Den som gott och väl har råd med tjugo kronor till garderoben, men vill göra polemik av saken; klaga och gnälla på ett kvasipolitiskt sätt över vilken skandal det är att man måste betala garderob när man betalar för maten. 

Urbilden av denna person är en tjej. Hon är 22 år. Studerar på universitetet (det är noga med det där: universitet, inte högskola), till jurist. Hon vet. Bättre. Hon bloggar, hittar alltid faktafel i TV-serier och har en sluten kompiskrets med illasinnade åsikter om omvärlden. Nu är det fredag och hon är på parmiddag med sina föräldrar för det är sånt man gör när man är 22 år, pluggar juridik, bor i en lägenhet på Nydalahöjd och är tillsammans med en lika gammal kille, som är timid och blyg, och pluggar till socionom. Hon vill ha samtal om politik och rättsväsendet. Han vill ha sex. En middag med hennes föräldrar får gärna bli så kort som möjligt. Sexet får gärna bli lite längre. Men det kan ju inte han rå för. 

Åter till flickan. Hon har rätt förstås. Det är ju fullständigt befängt att man ska betala för garderob när man betalar för maten. Jag står ju på hennes sida. Jag är inte längre student, men fortfarande fattig, och skulle inte heller vilja betala tjugo kronor för min jacka. Å andra sidan skulle jag inte betala för maten heller, inte på det här stället.

Nåväl, jag står alltså på hennes sida, men när hon går till attack med den där spetsmyndiga stämman, de där orden, den där nedvärderande vad-vet-garderobskillen-om-någonting?-blicken, då måste jag rent principiellt ta den andra sidan. Här är det jag som bestämmer. Och jag tycker att det är så fånigt att hon ska förstöra stämningen för sin tyste pojkvän, och sin förväntansfulla mor, genom att göra en sådan stor grej av garderobsavgiften. Det är gnälligt, pinsamt och helt utan den upp-till-kamp-mentalitet hon vill uppbringa. Så egentligen vill jag bara säga: "Men gå hem och blogga om det för helvete!"

Men det gör jag inte, jag ler och förklarar. Sedan går jag hem och bloggar om det.

Hinken - en kortnovell

Jag har en vän som bor på Malta. Han jobbar med något spelbolagsrelaterat. Sitter på ett kontor, framför en dator. 

Han har MSN. Ibland skriver jag till honom. Ibland skriver han till mig.

Idag skriver han till mig. Han berättar att en byggarbetare utanför huset där han jobbar alldeles nyss fick en hink i huvudet och dog. Den föll från en lyftkran. Skallen spräcktes och det var blod överallt. Där på backen nedanför min kompis kontor. 

"Han tänkte nog att helgen skulle bli fin." Skriver min vän.
"Ja." Svarar jag.

Dagens ord: Klämdag

Det enda sättet att berättiga ledighet i Sverige är att ge det ett namn:

Klämdag. Smaka på det. Jag tycker att det smakar ljuvligt, inte bara för att det ger mig ledigt - vi lärare har ju extra många klämdagar - utan även för att det får mig att tänka på farmor, vars favoritord var klämmigt.

Första maj

En arm, Frida Selander och en gubbe i hatt som säger nej till uranbrytning i Västerbotten.

Valborg, vad är det egentligen?

Ikväll är det Valborgsmässoafton, årets skabbigaste högtid. En kväll full av skit:

Körer, brasor och bål, barnfamiljer, gult gräs och jord, sockervadd, ponnyridning, tonårsfylla, ensamma pensionärer, röklukt, torrt hår, folköl, lövlösa björkar, Foppatofflor, plastpåsar, barnvagnar, bilar med nedvevade rutor och technomusik, zigenartivoli, marknadsstånd, renkött, kallprat, misshandel, korv med bröd, krut, hundbajs, hundar som skäller på andra hundar, skrikande barn, brölande vuxna, spyende tonåringar, klagande gamlingar, Orphei Drängar, oskyddat engångssex, cigarettfimpar, smällare som detoneras i handen, avgaser, gamla bekanta, T-shirts med ordet "Singel" tryckt över bröstet, mopeder, gängbildning, grus, ljusa jeansjackor utan passform, studenter, folklighet, hatbrott, solglasögon, etc.

Givetvis stannar jag hemma, med en bok och en kopp kaffe, och lever misantropens monotona liv.

Jag tror att jag ska köpa en keps

När jag var liten var jag en kepskille. Men någonstans på vägen hände något. 

Nu är det dags att hitta tillbaka. 

Jag ser inte slutet

Den här dagen är redan för lång.

Det är ett idogt jobb att driva alkoholen ut ur sin kropp

Det kan vara ganska fördelaktigt med en bordsgranne som har ett stort behov av att visa upp hur mycket pengar han tjänar. 

Eller ja, det beror på hur man ser det.

100% Party Hits

Igår drack vi öl, vin, gin, grogg och/eller whisky på Hällgumsgatan i Kramfors. Som så många gånger förr. Och pratade ofantligt mycket om ingenting på en relativt lång tid. Sedan började vi botanisera bland värdens skivsamling. Det skulle visa sig att han hade gömt och konserverat hela nittiotalet i en låda under teven.

Vilken jävla nostalgitripp! Vi blev unga tonåringar på nytt, med helt nya referensramar: Party Zone 3 benämndes som "den blå skivan", med samma självklarhet som The Beatles självbetitlade LP The Beatles oftast kallas "The White Album".

Sedan kom vi fram till att ingen av oss hade sett (eller hört) Party Zone-skivorna före trean eller efter femman. Finns de överhuvudtaget, och vilken färg är de? Men dessa tre, eller åtminstone någon av dem, finns i allas barndomshem. Bohman är förstås kungen - han har ju alla tre!

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Imorgon är det högstadieklassåterträff. Ett steg på vägen.

Rättelse: Världens näst bästa bok

"Don Quixote, the tale of a Spanish knight driven mad by reading too many chivalric romances, was yesterday voted the best book of all time in a survey of around 100 of the world's best authors. In an honourable second place we find Swedish writer Einar Norelius with his horrifying story Petter and his 4 goats, about the heartbreaking relationship between a man and his colorful goats; forced by a prejudiced society to live isolated in a cabin out in the woods.
"Without Norelius," Norman Mailer comments, "there wouldn’t have been a Dostoevsky, Hemingway, Kafka, and definitely no Mailer."
Shakespeare’s Hamlet came in third."

Hela artikeln finns att läsa här.

Världens bästa bok

Utför berget ramla trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Den moderna läraren, del 2

Idag inleder jag en lektion om renässansen genom att tala om Tupac Shakur. För mig är kopplingen solklar.

I should've seen it coming...

Idag: Oförberett prov på renässansen.


Men humor är ju trots allt viktigare än kunskap, så visst fan blir det poäng på den.

Grattis syrran!

Idag fyller min fantastiska lillasyster tjugo år. Hon lever det postgymnasiala livet precis som det ska levas: först arbete i Trondheim, sedan luffa bort alla pengar i Sydostasien, och nu är hon tillbaka i Norge för att jobba ihop ännu ett resekapital. Denna gång i Kristiansand, där hon försörjer sig som blomförsäljare. 

Ur anteckningsblocket, 080419 - dagen då våren kom till Umeå

Den gemensamma balkongen är full av sol och cigarettfimpar. På väggen kryper årets första fluga. Runt ett bord snett nedanför mig, mot en cykelbod mellan alla tegelhus, sitter studenter och skrålar i sina solglasögon, som de provat framför badrumsspegeln sedan januari, och äntligen får använda på riktigt. "Verka naturlig" tänker Cissi vars brillor inte riktigt sitter rätt över näsan. Men det är vår och snart sommar och frihet, och deras röster och rop gör mig glad och varm. Och lite ledsen, avundsjuk, för att jag inte längre är en del av det. Men jag trivs så bra i mina jeans och att vara den jag är - lite äldre nu, betraktande uppifrån, och kan roas av dem därnere likt en förälder roas av sina barns naiva påhitt. 

En asiat kommer ut ur huset mittemot. Kanske en kines. Han har mössa och halsduk och dunjacka. Snälla lilla chinaman, det är ju sommar nu, ser du inte det? Se dig omkring för sjutton! Ser du inte? Känner du inte lukten från grillen, hör du inte vårmusiken: fåglarnas sång och studenternas kvitter? Du behöver inte mössan eller den där bistert målmedvetna minen. Vad tänker du på min asiatiska vän, där du går jättefort i dina tjocka glasögon och korta byxor? Vad ska du göra i kväll, och i natt, när dina grannar efterfestar in våren till klockan åtta på morgonen, då du kliver upp, sömnlös men tacksam, och öppnar dina anatomiböcker under den starka 60-wattslampan som bara pumpar ljus ner över din skalp och dina ord och din framtid? Och på soffan i allrummet, där du brukar äta din frukost, finner du en dagsfärsk spya. Vad tänker du då min vän? Att du är bättre, att du har en plan, och du har en mål och en mening och föräldrar som förväntar sig något av dig. Men nu ska du på ICA och köpa en ugnspizza och på balkongen mittemot, om du tittar upp, ser du mig sitta och titta på dig. Där sitter jag och läser Don DeLillo och försöker skriva som honom; med perspektivet hoppandes från den ena karaktären till den andra, och språket sådär sofistikerat oplanerat som bara gamla introverta amerikanska män från östkusten kan leverera. 

Och ett barn pekar finger mot världen, från sin fars axlar när de går förbi ett bord av studenter som bara skriker och sjunger och väntar på att något ska hända. En känsla cirkulerar runt bordet: som om hela världen är i förändring. Men det är bara ankdammsplask, lycklig osäkerhet. Mer öl och tändvätska - det ordnar sig.  

Det dör en romantiker varje dag

Det finns inget som gör så ont i en romantikers hjärta som att sitta på bussen och lyssna på en kvinnas telefonsamtal med mannen hon ska hem till. I dessa samtal finns ingen kärlek, ingen glöd och ingen glädje; bara en uppgiven bekvämlighet över att slippa mötas av ett tomt hem.

Inte ens mästernovellisten Lars Ahlin skulle kunna fånga samtalens hopplösa trivialitet - tonen, rösten och ordvalet, subtila pauser och svarslösa uppmaningar som: 
"Kör den på fyrtio grader." 
Eller:
"Du kan väl iallafall plocka ut den ur frysen."
Och det slutar alltid med det, att mannen tar kycklingen ur frysen och sedan är det bra med det. Det är en kompromiss båda accepterat. Och kvinnan kommer inte hem och är snäll - hon är ju alltid snäll, det är han också; alla är snälla - hon kommer hem och är precis som vanligt. Och allt är precis som vanligt, som det alltid varit och alltid kommer att vara. Livet går vidare och är omöjligt att ifrågasätta. 

De har ju varandra. 

Konstigt nog kan jag höra honom lika tydligt som jag hör henne. Hur han med enstaviga ord hackar sig igenom hela samtalet, från horisontalläge på soffan där han förväntanslöst betraktar försnacket inför finalmatch 6. Eller så ligger han där med Bröderna Karamazov över bröstet. Det spelar ingen roll. Vi är alla lika. 

Om jag har varit i den ändan av detta samtal? Självklart. Och den vetskapen gör ont på så många olika sätt. 

Men den äldre, nedsjunkna kvinnan i sätet bredvid mig väntar inget samtal. Hon läser en bok. Som vanligt måste jag snegla mot titeln: Mindfulness - En väg ur nedstämdhet. Och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är väl så det är; man gör ett val, sedan står man sitt kast. 

Picca Style

Står det kluddat på väggen inne på en av personaltoaletterna intill lärarrummet. Det är förmodligen någon elev som trots förbudet använt vår toalett, och skrivit dit det medan de tjuvbajsat. Med all säkerhet är det så, men jag vill ändå tänka att det är en lärare som gjort det. Typ den gråskäggige historieläraren. Eller min rumskamrat syslöjdslärarinnan. Eller kanske någon av vaktmästarna. Han med nyckelknippan som är lika stor som ölmagen. Vaktmästare på veckorna, gangstarappare på helgerna:

Picca Style comin' atcha!

(Fast han borde ju rätteligen heta Picca Kee)

Dagens ord: Studentikos (som i "studentikos humor")

Mikael provar något nytt

Idag gjorde jag något helt vansinnigt. Jag köpte ett paket cigaretter.
"Bra så?" Undrade kassörskan.
"Nej, jag ska ha cigg också, ett paket Lucky Strike." Sa jag och försökte låta världsvan, men kände mig som någon annan, någon som absolut inte var jag.

Jag röker inte. Inte ens på fester. Och jag tänker inte börja heller. Så varför köpte jag cigaretter?

Som jag ser det finns det flera motiv bakom detta oväntade inköp:

- En förvrängd och försenad trotshandling. Jag smygrökte aldrig som ung. Jag skolkade inte från gympalektionen för att stå bakom elskåpet och vifta med en cigg mellan pekfinger och långfiger i ett desperat försök att verka vuxen. Ärligt talat har jag nästan aldrig rökt. Och jag tänker inte röka detta paket heller. Det var bara själva inhandlingsprocessen som tilltalade mig; jag köpte ett paket för att jag kunde göra det, i en slags trotshandling mot att jag nu är vuxen, och vill vara barn.

- Ett psykologiskt experiment. Jag vill se hur jag påverkas av att ha ett cigarettpaket i närheten. Det kan lätt framkalla en identitetskris; jag är ju inte en person som röker eller har cigaretter hemma, eller säger cigg istället för cigarett. Jag är en person som vet att cigarett kan stavas cigarett eller cigarrett - båda är rätt. Och en sån jävla tönt röker väl inte. Eller?

- Ett rutinbrott. Jag är livrädd för vardag, vanor, rutiner och bestämda tider. Nuförtiden är mina dagar alldeles för samspelta: uppstigning, bussresa, kaffe, lektioner, lunch, planering, lektioner, kaffe, rättning, bussresa, handling, middag, kaffe, bok/data/TV, sova. Genom att köpa ett paket cigaretter - något jag aldrig gjort förut - visade jag för mig själv att jag vägrar acceptera detta fasta livsschema.

- Nyhetens behag och upptäckarglädjen. Man ska ju prova något nytt varje dag. Brukar man inte säga så? Idag köpte jag cigaretter, imorgon blir det något annat. Kanske heroin, men mest troligt en rolig frukt, typ papaya.