Tönnebro

Försöker skriva något fint om vägkrogen/rastplatsen i Tönnebro, men det är svårt att producera något fint ombord på en buss.

Tönnebro är ju speciellt på något sätt: början och slutet av en resa. Så var det när man var liten och vi åkte på bilsemester varje sommar. Efter Tönnebro kunde allt hända, i sydlig riktning alltså. Det var porten till friheten, till Europa och den bästa månaden av året.

Tönnebro i nordlig riktning var en dyster upplevelse. Då var resan över och friheten slut. Tönnebro var ju oftast sista stoppet innan Kramfors. Det kändes som helvetets förgård. Där, i Tönnebro, kunde det ibland hända att morsan träffade på någon bekant (det är oftast mamma som träffar på bekanta), och då visste man att det roliga var slut. Det bästa med semester är ju just att man inte riskerar att träffa på några bekanta.

Den sista färden, bilresan från Tönnebro till Kramfors, var dränkt i melankoli och en ovanlig tystnad. Familjen förberedde sig för livet; tvången, tiderna, kallpratet, mötena, lektionerna och väckarklockans bittra signal som nu väntade där hemma.

Liveblogg från fattigmanståget

Y-Buss.
Gnarp.
Lukten av bananskal och gamla säten.
Snödis.
Träsmak.

(Men allvarligt, hur fungerar trådlöst internet på en buss? I'm perplexed.)

BD

Jag svär.
Det finns kvällar då Mattias Alkberg BD är Sveriges genom tiderna bästa band, och "Nere på parkeringen" är Sveriges genom tiderna bästa låt.
Ikväll är en sån kväll.

Håkan Hellström och Lasse Winnerbäck i all ära, men ni kommer inte ens nära - Matti Alkberg i min hjärna.

Och alla ni som inte ens gett, eller vi ge Alkberg en chans; well, ni kan dra åt helvete. Jag orkar inte längre. Jag är less på alla dåliga människor och all dålig smak. Jag är less på att Winnerbäck drar fulla hus två dagar i rad på Umeås största venue, medan Ulf Stureson, förband till BD ikväll, är nio gånger bättre och drar fyrtio pers.
Men vem fan bryr sig?
Stig upp och gå till ert jävla jobb.

Har kommit för nära, den tunga stjärnan.

Det var en perfekt kväll, bortsett från en liten detalj. En okänd man i garderobskön uttryckte det bäst:
"Det var synd att det inte var något piano."

Det var sannerligen synd att det inte var något piano.

Kafka tar lätt på kriget

Jag saxar direkt ur Peter Englunds blogg - som i sin tur saxat ur Franz Kafkas dagbok - bara för att det han funnit där är så förbannat roligt (och lite otäckt).
Med andra ord: en väldigt kunnig man lånar av ett geni, och sedan blir hela processen kopierad av en dilettant.

Ur Franz Kafkas dagbok alltså, från 1914:


“2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. - På eftermiddagen simskola.”

San Marino

Finns det på riktigt eller är det ett sagoland?

Och vad är det som pågår där egentligen?
Vad arbetar folk med?
Vad gör de på fritiden?
Har de också fredagsmys, tjej-/killmiddagar och söndagsfika?

Ingen vet.

Per Johansson

"Efter frukost tog Johan ned en stickad docka som var ungefär tio centimeter hög, från kryddhyllan. "Det här är Hjert", sa han. "Hjert är femton år gammal och kosovoalban. På nätterna sover han i min säng. På dagarna när jag arbetar sitter han här i kryddhyllan", och så ställde han tillbaka Hjert på sin plats."

Ur romanen Göteborg i päls. Den stod i hyllan på Akademibokhandeln och tilltalade mig. Jag föll för frestelsen; läste, läste, läste, och nu är den slut.
Den var inte lång, men den var bra.
Ångest. Disk. Råttor.

På det andra jobbet

Idag: Mellanstadiet, årskurs 4.
De är ju så charmiga. Så fulla av liv.
Och framförallt, så oförstörda.

Till exempel: imorse hade vi läsförståelse. Vi läste en text om en bondgård. Sedan skulle de svara på frågor om vad de hade läst.
Och inte en, inte en enstaka en av dem, kommenterade bondgårdens namn, eller kluddade dit ett litet 't'.


Något en gymnasieelev gjort utan att blinka. Utan att ens behöva tänka efter. Som av en reflex.

Ett vad piggar alltid upp

Det bästa med att bo med en polisstudent är att man kan få honom att göra vad som helst, bara genom att påstå att han inte klarar av det.

Som att äta 22 chokladbitar ur en Paradisask. På tio minuter. Utan vatten.

Han började tugga lugnt men målmedvetet. Två bitar i minuten borde inte vara något problem. Trodde han, och även jag.

Sanna kom ut i köket och frågade vad vi åt till middag.
"Köttfärssås och spaghetti." Svarade jag.
"Choklad!" Svarade Polisen likt ett lyckligt och smått sinnesförvirrat barn. Han var inte trettio år längre, han var sju och hans högsta dröm hade just gått i uppfyllelse; att få äta choklad till middag. (I vanliga fall brukar han äta glass, eller i bästa fall toastade mackor och ett glas oboy.)

Han kämpade väl, men klarade bara tjugo. Kvar i asken låg marsicrèmen och en mjuk toffee och stirrade upp på honom. Bittert.
Och därmed cashade jag in en middag. En riktig middag.

En författares intressen

"Her chief interests apart from writing are nineteenth-century literature and eighteenth-century music, watching politicians and cats, travelling and being alone."

Ur en kort presentation av Harper Lee.

Dylan och kaffe

Ibland känner man sig trött, blek och less. Då släcker jag ner, slår på "Idiot Wind" med Bob Dylan och lägger mig på sängen tills jag mår bättre. Det hjälper nästan jämt.

Det är med Bob Dylan som det är med kaffe; man måste lära sig att älska det.

Först förstår man inte storheten. Man tycker det är överskattat och gammaldags.
Men när man börjar fundera på det verkar det ju som om alla som kan något om musik älskar kaffe. Och det verkar som om alla artister man redan gillar inspirerats av kaffe. Så självklart måste även jag dricka kaffe. Allt annat vore ju otänkbart.
Dessutom känner man sig utanför när man inte spisar Dylan. I personalrummet, i korridorköket, på caféet, överallt sitter glada och trevliga människor med sina rykande koppar Dylan. Men inte jag. Man gör allt för att ändra på saken. Man tvingar i sig floder med Dylan. Man önskar en Dylanbryggare i julklapp, och man får den och man tokbrygger Dylan; försöker verkligen pressa det i sig. Men det smakar illa: skränigt, monotont och alldeles för mycket munspel.
Till slut ger man upp.

Månaderna går.
Kanske till och med år.
Och så en dag, helt plötsligt, händer det: man provar kaffe igen, mest av en slump, och man älskar det!
Kanske beror det på ett mijöombyte eller ett kraschat förhållande. Kanske har smaklökarna vuxit till sig. Kanske går det inte att förklara.

Och när man väl älskar kaffe, när man väl etablerat beroendet, då fungerar inget annat. Förr kanske det gick med lite Coca Cola eller en kalldusch, men nu räcker det inte längre, nu behöver man riktigt kaffe. Allt annat känns blekt och smaklöst i jämförelse. Det har ingen effekt. Man måste ha kaffe. Gärna mörkrostat. Utan mjölk och socker förstås.

One more cup of coffee for the road,

one more cup of coffee 'fore I go,

to the valley below.

Liveblogg från biblioteket

Sitter i ett litet upplyst bås.
Det är tyst. Bortsett från ett dovt mummel utifrån den stora salen där de glada människorna sitter och arbetar i grupp. Men de flesta har tagit lunch nu.
Jag har nyss ätit en banan. Jag har banansmak i munnen. Som så ofta.
Jag tittar ut. Det snöar lite, tror jag.
Arbetarna arbetar med att göra universitetet snyggare; mer modernt, mer tilltalande. För oss.
Det ser kallt ut.
En asiat knappar på en liten liten dator vid ett bås längre bort. Varför har de alltid så små datorer? Och varför höjer de aldrig sadeln på sin cykel eller växlar upp till en trögare växel? När de trampar går benen runt runt jättesnabbt men det kommer knappt framåt. Nästa gång jag ser en asiat på cykel ska jag stanna personen och tvångsväxla upp.
Är det här rasistiskt? Nej. Tänkte väl det.
Det var en rolig bild på Lars Lagerbäck i dagens DN. Det såg ut som att han portionerade ut en fis. Jag tänker på den roliga bilden på Lars Lagerbäck.

En gång, för något år sedan, när jag satt just här, så skrev jag en dikt. En dålig dikt. Jag undrar var den tog vägen.

A night with Leo

Varannan söndag träffas jag, Christer och Johan för att se en Leonardo DiCaprio-film. Reglerna är så att man ska komma klädd, och gärna bete sig, som en av DiCaprios karaktärer. (Johan brukar oftast välja Arnie Grape från What's Eating Gilbert Grape. Det blir ju lättast så.) Dessutom får man inte prata när Leo är i bild, och efter scenen pausar vi och går igenom hans skådespeleri, klädval och så vidare. Sedan spolar vi tills Leo dyker upp igen.

Detta är ingen fånig och tillfällig tonårskärlek. Nej vi beundrar DiCaprio på ett moget och professionellt sätt. Det är något väldigt sympatiskt och genuint hos honom som vi gillar på ett högst heterosexuellt vis. Något vi försöker ta efter.

Ikväll ska vi träffas hos Christer, och turen har kommit till det Oscarsbelönade gangsterdramat The Departed (alltså vi har typ redan sett den sådär femhundra gånger ba, men vadå?!). Till detta dricker vi te, äter scones och kliar varandra i håret.

Mikael

Christer

Johan (en mycket stark tolkning)

Jag tar emot beställningarna nu

En god vän till mig har en T-shirt med texten: När du ligger och sover ser jag på Kvinnofängelset.

Roligt, inte sant?

Nu funderar jag på att trycka upp egna tröjor, med följande text över bröstet: När du ser på Idol lyssnar jag på Totta Näslund.

Och kanske en liten bild.

På jobbet

På krogen.
Går jag ofta runt och tittar på människorna. På alla dessa ärrade och ensamma trettioåringar, fyrtioåringar, femtioåringar och en och annan sextioåring.
Samma gäng varje helg. Samma gäng av slagna hjältar. Före detta människor.

Jag tänker på alla dessa historier som de går och bär på. Som aldrig kommer att berättas. All lycka och all olycka. Jag tänker att det skulle vara bättre om de hade någon att berätta dem för. Och det är ju just den personen de är där för att finna.
Så de gör sitt bästa. Men vad händer? De dansar fult, sjunger falskt, försöker dricka sig snygga och går hem ensamma igen - under skrik och skrän och det pliktskyldiga pladdret med personalen, som bara vill få tyst, få bort och få ut packet för att kunna stänga, städa upp och åka hem.

Och nästa helg gör vi det igen. Över hela Sverige. Över hela världen.

(Om tjugo år kan det vara du. Eller jag.)

Äntligen!

Arbetsdagen över. Helt utmattad.
Har väl gott ungefär som väntat.
Sov lite längre, som brukligt, och ödslade bort en halvtimme på att fundera över varför namnet Claes oftast stavas som det gör. Var kommer E:et ifrån? Och varför inte Klaes? Men givetvis är det mest logiskt att stava det Klas, trots det ser man oftast Claes-versionen. Hur kommet det sig?
Och hur väljer man? Vänder man och vrider på det nyfödda pojkebarnet och bestämmer sig för att: nja...det här är nog en Claes.

Finns det någon genetisk skillnad mellan en Claes och en Klas?
Mellan revyförfattaren Claes Eriksson och romanförfattaren Klas Östergren?
Mellan gycklaren Klas Klättermus och gycklaren Claes Malmberg?
Och varför känns det fullständigt självklart att den gamle fotbollslegenden Klas Ingesson heter just Klas, och inte Claes, medan Fredrik Ljungberg, om han hade varit en Claes, per automatik blivit just en Claes?

Jag förstår inte.
Men nu släpper vi det och tar helg!

Jag vet inte varför jag håller på såhär

En arbetsdag

11:00 - Stämplar in
13:00 - Lunch, kaffe och samtal
14:15 - Sover eftermiddag
14:45 - Läser och noterar
16:00 - Promenad
16:45 - Dusch
17:00 - Stämplar ut

Med tanke på detta schema är det förvånansvärt hur mycket jag ändå får gjort.
Jag är nog ett geni, trots allt.

Telefonkö

När livet känns som allra bäst.

The Deep Ångermanland

En öde, isolerad och solitär landsdel, till synes ruvande på en fasansfull hemlighet, där ett leende är lika svårt att finna som en liter mjölk och en limpa efter 22:00.

The Deep South

Där befinner jag mig nu.
Mentalt.

Och det är riktigt skönt.
Eller som man brukar säga i hockeysammanhang: skön.....t.