Framtiden

Kom just på att om någon skulle ta mig tusen dagar härifrån, bakåt i tiden alltså, så skulle jag sitta i exakt samma rum, på exakt samma stol, som jag sitter nu.
Det ni!
Det är ju inte så jäkla romantiskt.

Istället väljer jag att resa tusen dagar framåt i tiden. Det är ju omöjligt att veta var jag befinner mig, och vad jag gör då. Men man kan ju spekulera.
Troligen ligger jag på en matchvikt av 81 kg (har börjat brottas för att få muskler, och blomkålsöron som Musse Hasselvall). Jag har fått en essäsamling med titeln Saker jag alltid velat skriva, men ingen någonsin velat läsa publicerad av ett lokalt Umeåförlag vars redaktör är långväga släkt med kvinnan jag delar lägenhet med. Om henne vet jag inte mycket vid det här laget. Men hon skiter fullständigt i mitt tjat om Neil Young och Robero Bolaño, och därför passar vi mycket bra ihop. Dessutom har jag många spännande projekt på gång med Göterborgsanders. Arbetet flyter på bra trots att vi ibland drabbas av "creative differences". Men det löser vi genom att gå på Harrys och supa oss redlösa på personalrabattsöl. Jag jobbar fortfarande där förstås. Och vikarierar på sin höjd en gång i månaden, för att hålla mig á jour med läraryrkets utveckling. En gång sökte jag ett heltidsjobb på Östra Gymnasiet. Men det gick till obehörige Jesper, och den motgången fick mig att ge upp jobbsökandet helt. Och tog dessutom död på en lång och givande vänskap.

Jag dricker fortfarande inte whisky före 03:00. Och jag har slutat följa Luleås matcher via text-TV eftersom det är så förbannat svårt att hålla reda på vilken dag de spelar. Måndag, tisdag, torsdag, lördag, söndag? Jag fattar ingenting.

Men man vet aldrig. Kanske sitter jag på exakt samma stol, i exakt samma rum, som jag sitter nu.

När ett regn tar sig ner på insidan av kragen

I ett sovrum i centrum av Moskva, hänger Little Richard fortfarande kvar

En helt vanlig kväll

Jag satt och läste i fåtöljen. Efter en stund somnade jag och sov ett tag. När jag vaknade fortsatte jag att läsa.

Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon aning vad klockan var. Konstigt. Jag tänkte efter och gissade på 18:45. Sedan slog jag på teven, kollade text-TV, och fick svaret:

18:10.

Skönt, då vann jag 35 minuter, tänkte jag och fortsatte att läsa.

Vad bra, för jag brukar alltid bli sugen på muskot sådär vid halv tre

Till alla hundägare

Jag är rädd för hundar. Jag litar inte på dem. Blev jagad som liten. Sånt sitter i.

Idag var jag ute och gick.
Efter ett tag möter jag ett typiskt Umeåpar: 28 år. Bor på Tomtebo. Den ene är nyanställd, den andra skriver ex-jobb. De kommer gåendes mot mig i sina Peak Performance-pannband och matchande gå-ut-och-gå-dressar som kostar mer än hela min garderob.
De är glada och friska.
Det är förstås vidrigt, men jag har lärt mig att hantera det.
Vad som skrämmer mig med bilden är det som kvinnan håller i handen: ett koppel. Ingen hund, bara ett koppel. Konstigt tänker jag, att ha ett koppel i handen sådär är ju som att cykla med hjälmen hängandes på styret.
Men jag förstår vad som finns i närheten och känner hur adrenalitet börjar pumpa.
Vi möts och jag tar ett tiotal steg till på skakiga ben. Då prasslar det till ifrån skogen. Ut kommer ett stort brungrått vidunder. Det rusar mot mig med tungan fladdrande som en nyfångad röding och ögonen som brinnande spelkulor.
Fan!
Jag fryser till is. Tänk på något annat, tänk på något annat! Tänker jag. Det har någon sagt att man ska göra. Man får inte bli rädd, det känner hunden. Men hur jävla lätt är det när Baskervilles hund fått upp kornet på dig? Hur lätt är det när man stirrar döden i vitögat?
Så allt jag tänker är: har jag tur så förlorar jag bara en arm.
Men även denna gång går det bra. Jag har tur. Aset tvärstannar vid mig och börjar lukta och nosa på mina ben. Pannbandskvinnan ropar något och hunden fortsätter till dem.
Jag andas ut.

När jag vänt hemåt för att byta byxor försvinner rädslan och ilskan tar vid. Jag vet att de tycker sin hund är den sötaste, snällaste och mest väldresserade i hela världen (det tycker alla hundägare), och det kanske den är också, men det vet ju inte jag! Hunden ska vara kopplad om det finns minsta risk att en annan människa är i närheten. Allt annat är förbannad brist på respekt.

Ponera att jag vore uppväxt med björnar. Jag älskar mina björnar, speciellt Nisse, han är min favvobjörn. Jag vet att Nisse aldrig skulle göra en människa förnär. Han älskar ju människor! Han älskar att nosa och snusa och mysa och puffa på dem. Speciellt barn. Nisse älskar barn. De luktar så gott.
Allt detta vet jag.
Men nog fan skulle jag koppla Nisse när vi var ute och gick ändå. Även fast det kanske irriterar honom litet, han vill ju verkligen ströva fritt, men med respekt mot mina medmänniskor som kanske, konstigt nog, är lite smårädd för björnar, så kopplar jag Nisse.
Det är ju sunt förnuft.

Nisse, eller "Sötis" som jag ibland kallar honom.

Jag är en diskplockare, lärarvikarie och hobbyskribent med förkärlek till musik, litteratur och meningsbyggnad

Och jag vet att även jag gjort flera roliga, mindre roliga, fåniga, korkade och direkt dumma grejer. Men vad fan, det är väl det livet handlar om?

Jag är en diskplockare. Per är en välrenommerad kreditriskanalytiker med lägenhet på Söder, bil och en gudabenådad gom för mat och vin

Men det är ju inte jag som ligger utfläkt på en skinnsoffa likt en romersk gaykejsare och äter melon.

Jag är en diskplockare. Johan är en välrenommerad psykologistudent med flickvän, bil och flera par snygga jeans

Men det är ju inte jag som gör dubbla V-tecken med ett par boxer på huvudet.

Jag är en diskplockare. Brorsan är en välrenommerad lantmätare med två lägenheter, flickvän och bil

Men det är ju inte jag som klär ut mig till jultomte mitt i sommaren.

Jag är en diskplockare. Christer är en välrenommerad VA-projektör med egen lägenhet och bil

Men det är ju inte jag som står och dreglar genom ett betonghål.

Tintin på engelska - inte alls som på svenska

Tintin är ful i mun.

William Carlos Williams

so much depends
upon

a red wheel
barrow

glazed with rain
water

beside the white
chickens.


Jag läste den här dikten för en högstadieklass en gång, men fick inte den reaktion jag önskade mig:
Elev 1: Hette han William i förnamn och efternamn?
M: Ja, med ett S på efternamnet; Williams.
Elev 1: Men så värt! Man kan ju inte ha samma namn heller! Som om jag skulle heta Nilsson Johan Nilssons.
Elev 2: Haha, mongonamn ju!
M: Ja, men vad tyckte ni om dikten?
Elev 1: Är du säker på att det inte var ett artistnamn? Som Orup, eller Jerry Williams?
Elev 2: Och Joey Tempest, DURDUNUNU DURDUNURNU THE FINAL COUNTDOWN!
M: Ja, lugna ner dig nu. Nej, jag tror det var hans riktiga namn. Men släpp det nu.
Elev 3: Eller Tomas Ledin.
Elev 1: Det är ju för fan inget artistnamn heller, idiot!
Elev 4: Haha! Ägd.
M: Men hörrni! Dikten, visst var den bra? Visar på hur enkelt poesi kan vara. Just den här stilen där poeten bara målar upp en bild, den kallas imagism. Och det unika med den här dikten är att delarna, de små styckena - även kallat stanzas - är formade som små skottkärror, precis som han skriver om. Ser ni det?
Elev 3: Micke Syd då? Är det ett artistnamn?
Elev 1: Varför inte Syd Micke Syds!?
Elev 2: Haha, king! Fan va nice namn! Låter nästan som ett dansband, haha!
Elev 4: Vem fan är Micke Syd?
Jag lämnar klassrummet, gråtandes.

Bloggschizofreni

Jag har två bloggpersonligheter: en som är elak och vill starta bråk, en som vill vara vän med alla.

Djävulen och Ängeln.

Ibland är det bara en kopp kaffe som skiljer dem åt.

Den förste skriver ett plumpt inlägg om dvärgar.
Båda tar en kopp kaffe.
Sedan tar den andre bort inlägget.

Allt blir frid och fröjd.
(Och lite tråkigt.)

Haruki Murakami

"I gamla ryska romaner är brev något man bränner under vinterkvällar i den öppna spisen. Man bränner dem inte indränkta i matolja en sommarmorgon i sin trädgård. Men i den osköna, realistiska värld vi lever i händer det faktiskt att man genomsvettig bränner brev en sommarmorgon. Det finns ett och annat man inte kan välja här i livet. Det finns gånger då man inte kan vänta till vintern."

Britt-Marie har verkligen fattat vad som menas med "sunt liv"

I våras pluggade jag engelska här i Umeå. Jag läste en kurs där vi sysslade med att översätta svenska texter till engelska. När det går riktigt bra behöver man inte ens tänka, utan översättningen sker per automatik, och ibland kan det därför bli lite väl "direkt".

En dag när jag gick hem från plugget hade jag således ofantligt roligt åt en simpel presentbutik:

Christer gillar rör

M: Ärligt talat Christer, jag börjar bli lite less på det här.
C: Vadå?
M: Att fota dig och dina jävla rör. Förra helgen var det Nordmaling och veckan innan Sorsele. Det börjar bli lite jobbigt.
C: Ja, men alltså du har dina böcker, varför kan inte jag få ha mina rör?
M: Javisst, men jag ringer inte dig klockan åtta en söndagsmorgon och frågar om du kan komma över och läsa högt ur Doktor Glas.
C: Nej, kanske inte. Men om du skulle göra det så skulle jag kila över på direkten.
M: Knappast. Du har inte tid. Du sitter ju och googlar nya rörprojekt.
C: Mmm...
M: Det är fyra grader varmt och snöslask, ser det ut som om jag vill fota rör just nu? Jag jobbade till tre igårnatt, jag är svintrött.
C: Jaja, men jag behöver de här bilderna till träffen imorgon.
M: Vilken träff?
C: Med pipespotting-klubben. Vi har ju träff första måndagen i varje månad, det vet du väl?
M: Jaja. Snabba på nu.
C: Okej, ta bara några därifrån, lite snett från höger så det blir motljus. Förresten, vet du vad det här röret kallas?
M: Håll käften.

Har påven en lustig hatt?

Detta är Charlotte och Carl Cederschiöld. De är moderater. Charlotte sitter i EU- parlamentet, och maken var tidigare finansborgarråd i Stockholm. I dag utreder han bl.a. trafiksituationen i Stockholmsområdet.

Tror ni att de betalar sin städhjälp svart?
Tror ni att de agar sina barnbarn?
Tror ni att de sover hängandes upp och ner i ett mausoleum på baksidan av sin villa på Lidingö?

Nu kommer det att se ut såhär fram tills april

"Vad härligt med snö, det blir ju så ljust!"
Säger vissa.

"Skjut mig."
Säger andra.

Jag har ett skrikande barn inne i mitt huvud

And it's not leaving without a fight.