03:51 Jag kan inte hålla mig

"Jag gillar dig Mikael, speciellt när du var liten. Typ två år, då var du som bäst."


"Russin, jag vill ha russin!"


Så typiskt Christer, han vill alltid läsa Beckett när han är full. Sen somnar han.

03:21 Jaha, vad ska jag göra nu?

01:58 Det här bådar inte gott

Kom hit om ni vill!

Ikväll sitter vi här och dricker vin. Jag lovar att hålla låda.

Välkommen!

För vägbeskrivning: 0739825837

Jag tycker synd om ICA-Stig

Under sjuttiotalet var Hans Mosesson med i Nationalteatern. Respekt. I hela sitt vuxna liv har han spelat och regisserat teater, och varit med i en drös filmer och TV-serier.

Nu får han inte vara med i På Spåret eftersom han inte längre är en människa, han är en produkt. Alla kopplar samman honom med ICA, och att sätta honom i dressinen vore inget annat än en ren produktplacering.

Stackars sate. Han har sålt sin själ och sitt liv till ICA.

"Only dull people are brilliant at breakfast"

Jag är en dålig människa vid frukost. Jag är hatfull. Jag vill läsa min tidning, äta mina mackor och dricka mitt kaffe. Sedan kanske jag kan svara på tilltal. Men tills dess vill jag att alla ska hålla käft och syssla med sitt eget.

Därför är det riktigt jobbigt att bo i korridor ibland.

Volvo-pappan

"Jag är en stor fet självgod medelålderstönt som kör runt i min nytvättade Volvo V70 och parkerar vart fan jag vill. Har tagit eftermiddagen ledig för att hjälpa lillgumman med nylägenhet'n. Jojomän vettu, plötsligt behövs man när det ska sättas upp lister och borra slagborr. Då duger det inte med den där pajasen till pojkvän hon har. Då krävs en riktig karl! Haha! Ja jävlar, man minns ju själv det glada studentlivet. Det var tider det! Man hade det aldrig så bra som då. Nisse, Bengan, Skrutten och gänget. Fy fan. Åtta timmar studier!? Knappast. Snarare åtta timmar fest! HÖHÖHÖÖ! Visste du att det var då jag träffa mamma din? Ja jävlar...jaja, var ska du ha hyllan nu då?"

Äta med öronen

När man var liten blev man tillsagd att inte äta med ögonen. Men jag åt sällan med ögonen. Jag åt, och äter fortfarande, oftast med munnen.
Då jag inte äter med öronen förstås.

För hur det låter är viktigare än hur det ser ut (ungefär som med musik). Låter det äckligt, då är det äckligt, och jag tänker inte ens provsmaka. Vissa maträtter och tillbehör går alltså helt bort:

Messmör
Keso
Blodkorv
Köttkorv
Kroppkakor
Senap
Bruna bönor
Flygande Jakob
Risgrynsgröt
Lever
Surströmming
Kål

Fy fan!
(Dessvärre håller inte min tes då jag tänker äta blodpudding till lunch. Alla regler har undantag.)

Det dör en fyraårig flicka varje minut

Först madeleinekakan, sedan prinsessan Madeleine och nu är det ett jäkla tjat om Madeleinefallet.

Och jag undrar, var det någon som inte förstod från första början att det var föräldrarna som fimpat ungen? Det brukar ju vara så.

Kolla bara på dem! Fyra svarta ögon. Människor som osar ondska. Klart de "råkade" peta i flickan lite för många sömnpiller.

Roberto Bolaño

I dagens DN finns en liten påminnande notis om Roberto Bolaños roman "De vilda detektiverna". Ni som är måttligt läskunniga och inte huggit in i detta mästerverk än bör genast göra det. Jag skojar inte. Jag skulle kunna tipsa er om bra musik och litteratur varje dag, men det gör jag inte, för jag vet att ni skulle tröttna och det skulle tappa sin effekt. Men när jag väl gör det, då ska ni veta att jag menar allvar.

Lätt varannan dag tänker jag på den här boken. Den finns alltid med mig, men ändå inte. Jag kan sakna den som en förlorad vän. Ligga sömnlös mitt i natten och tänka på något som hände, något som sades, eller hur det egentligen gick där i slutet i den mexikanska öknen.

Jag läste den i våras och det var den största läsupplevelsen sen, ja någonsin. Helt förstummad och utan att kunna utbyta min upplevelse med någon tvingade jag Ida att läsa den. Hon älskade boken. Sedan Jesper. Samma reaktion. Nu vägrar han lämna tillbaka den tills han fått exemplaret han beställt. Jag förstår honom. Man vill nämligen alltid ha den vid sin sida.

Ingen av oss kan riktigt säga varför vi älskar boken. Den är på över 700 sidor och handlar i stort sett om ingenting. All logik talar emot den. Men tro mig, den är magisk.

I en perfekt värld skulle den här romanen ligga etta på försäljningslistorna och Liza Marklund sitta i kassan på Konsum.

Funderar på att starta ett svenskt Roberto Bolaño-sällskap. Men jag vet inte riktigt hur man går tillväga.

Hatar när folk säger att den här boken, eller den här filmen, förändrade mitt liv.

Men "De vilda detektiverna" förändrade tamefan mitt liv.

Johan tyckte inte att det förra inlägget var ett dugg roligt

Fokusera på väsentligheterna!

Sverige har fått en ny handelsminister, Ewa Björling. Genast blåser kvällspressen i den stora skandaltrumpeten: hon äger en Porsche, hon har åkt fast för fortskörning, hon har nyttjat svarta tjänster och hon har dumpat jordmassor utanför tomten.

Spott och spe får hon utstå, redan från start.

Jag tycker vi måste lägga såna här trivialiteter åt sidan och fokusera på det som betyder något; Ewa Björling är ju skelögd! Hur ska det gå när de sitter på något viktigt möte nere i Bryssel och ingen fattar vem hon pratar med? Kan ju leda till allvarliga missförstånd. Låt säga att hon vill skriva ett nytt handelsavtal med Frankrike, och så blir det Albanien istället. Ni kan ju tänka er konsekvenserna. Albanien är ju hur fattigt som helst!

Soffsurfare

Nu har jag registrerat mig på couchsurfing.com, vilket betyder att jag får övernatta på andras soffor världen över, helt gratis. Det enda jag behöver göra är att erbjuda min egen soffa till resenärer som av någon ougrundlig anledning skulle leta sig upp hit. Men nu är ju min soffa utlånad till Idas kompis Viktoria, så jag blev tvungen att uppge hennes adress. Vad paff hon ska bli när det står två finniga holländare utanför dörren, med vandringskängor och gigantiska ryggsäckar, och kräver att få krascha på hennes soffa.

En urmakare

Det finns vissa historier, tillsynes obetydliga, som återkommer till mig ibland. En av dem handlar om en gammal irländsk urmakare. Ovanför dörren till hans butik hängde en ringklocka som tydligt signalerade när en kund steg in. Problemet är ju bara att urmakeri kräver största möjliga koncentration. Så just när urmakaren i fråga pillrade på med de allra minsta beståndsdelarna av urverket, då klev in kund in och ringklockan plingade högt vilket fick urmakaren att hoppa till och tappa visare, batteri, urtavla och hela rasket. Samma visa varje dag, och den stackars urmakaren blev aldrig klar med kundens klocka.

Jag minns att jag roades av att höra denna lilla anektod berättas. Jag såg framför mig urmakaren: gammal, kortvuxen, med grått hår och vindpinat ansikte. Manchesterbyxor med hängslen över en rutig skjorta. Och glasögon förstås, som flaskbottnar, långt ned på nästippen. Där han står framåtlutad och muttrar, och han håller just på att bli klar, då det plingar till och han tvingas börja om igen. Och jag föreställer mig att han bor i våningen ovanför butiken. Tillsammans med sin fru, som varje dag, på bestämda tidpunkter, kommer ned med te, lunch och eftermiddagskaffe.

Och jag funderar över varför det aldrig slog urmakaren att han kunde ta bort dörrklockan. Men jag antar att han ville ha det så.

En slags hägring

Trodde för en sekund att Per var tillbaka. Men sedan såg jag att sosseklistermärket saknades, och att det inte alls var hans bil.

Än en gång påmindes jag om faktumet att han flyttat till Stockholm. För gott.

Ett krigsbyte

Jag sitter och rotar igenom min hurts. Det är en mediterande syssla. Slänger gamla papper och blir av med lite barlast. Det är skönt. Plötsligt hittar jag ett presentkort på en timmes spabehandling. Det har givetvis hamnat fel under flytten. Ingen skulle någonsin få för sig att ge mig en spabehandling. De vet att jag inte ens skulle orka fejka tacksamhet.

Men det är kanske det jag behöver just nu; lite massage, gyttjebad och ungersk lera smetad över ansiktet. Rensa, göra rent och börja om.

För det jag hittar i min hurts är väl ändå mitt? Finders keepers.

Allvarligt problem

Har nageltrång på(i?) pekfingret. Det smärtar och pulserar. Kan knappt fungera som en normal människa. Måste till exempel peta mig i näsan med lillfingret. Skitsvårt.

Idag är det fullt upp!

"Skola idag?" Frågar Anna.
Jag skakar på huvudet.
"Jobb?"
Jag skakar på huvudet.
"Vad ska du göra då?"
Jag rycker på axlarna.
"Jaja, men ha en bra dag iallafall."

W.B. Yeats

Ibland känns livet trist och tråkigt. Meningslöst. Då brukar jag läsa dessa två rader högt för mig själv:

"Where the wandering water gushes,
from the hills above Glen-Car."

Egentligen betyder de ingenting. Men de gör mig glad igen.
Prova själv!

Poesi är mäktigt.

Hockeypoeten och leendet

Det var den här bilden som fick mig att gå i taket. David Bexelius ser ut att tänka: "titta vad cool jag är som hänger med hippa poeter! Det trodde ni inte va?" Och det ser verkligen ut som om han hoppat fram tre sekunder före fotografen tar kortet, skakat hand med poeten, tryckt ned händerna i fickorna på ett inövat avslappnat sätt och sedan vridit ansiktet mot kameran och levererat sitt största barnleende. Och han tänker att nu jävlar blir jag accepterad i undergroundkretsar. Medan poeten ser ut att tänka: "vem i helvete är du?"
Sedan försvinner Bexelius snabbt iväg och poserar med nästa coola person. Bara för att tjuva åt sig lite kredd.

Det var det jag ville säga. Men sedan spårade det ut.

Killen med skägg är alltså Tom Malmquist. Han är hockeyspelaren som tröttnade på våldet på isen och jargongen i omklädningsrummet, och skolade om till poet. Nu är han även singer-songwriter. Och en riktigt duktig sådan. Lyssna!