Ett år räcker

Det var så längesen jag bloggade att jag glömt hur man gör. Det var så längesen jag skrev att jag inte längre minns hur man binder samman meningar; så den ena harmonierar med den andra. I Stockholm lyste solen och Per hade förberett middag. Jag är trött på allt kindpussande. Det är alldeles för många begravningar i år. "Back in Sweden he's probably the funniest guy ever, and a genius." På flygplatsen i Barcelona blev jag bryskt väckt av en vakt som såg ut som en mossad-polis. Jag gillar att "Tag me!" är en internationellt vedertagen uppmaning. Aloe Vera är dyrt på flygplatser. När jag nu sitter på en stol på gården framför huset i Kramfors undrar jag vad jag ska göra med allt. Jag surfade sista kvällen i Las Palmas. Två luftballonger seglade över staden, en med Postens logga. Under de få sekunder jag stod upp var det fantastiskt roligt. Jag gillar England mer idag än för en månad sedan, mycket mer. Den här bloggen har tappat en av sina bästa läsare. I Härnösand blev jag hämtad av två gamla vänner - jag är glad för alla vänner: nya, gamla och de jag ännu ej lärt känna. Jag saknar morgondagens ovetskap och gårdagens äventyr. I Uppsala spelade vi krocket och grillade. Men jag skrubbade knäna och svalde två liter saltvatten. Den som vill se bilder från resan får helt enkelt adda mitt ansikte på Facebook. Döden kan komma när som helst. Jag har dansat onyktert med danskar, anglosaxer och spanjorer på uteställen  i Köpenhamn, Buckingham och Las Palmas - det finns förstås en jämförelselista att göra här, men den har inte vuxit fram än. Jag köpte ingen rom, bra mojosås. Polyfoni Kakafoni levererade årets bästa inläggsrubrik: När livet blir som man vill ha det försvinner lusten att dokumentera det.