Man blir som ett barn

När man får paket på posten. Det är det bästa som finns! Speciellt när man inte behöver betala för det. Nåväl, skivan fick jag punga ut en slant för. Men det känns bara bra att stödja debuterande svenska bluegrassband.

Vad jag tycker om boken (Rob Sheffield - Kärlek är ett blandband) kan ni läsa den 31 augusti.
Om ni har vägarna förbi Umeå.

Allt är förlåtet

Idag kom hon äntligen tillbaka, DN. Efter flera veckor på rymmen. Nu stryker vi ett streck över det som varit. Vi sa båda saker som vi sedan ångrade. Men jag är redo att glömma och ge oss en andra chans, om du är det.

Älskade vän.

Insomnia

Det är officiellt: jag kan inte sova.
Jag vill inte väcka någon så jag talar med bloggen. Min trognaste vän.

När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel. Som när jag inte blir hungrig när det är dags för middag. Då tänker jag att det är något fel på kroppen, i synnerhet magen, och förbereder mig på att bli sjuk. När jag inte kan sova tänker jag att det är något fel i huvudet. Att jag håller på att bli galen. Det är inte helt omöjligt. Möjligheten förefaller i det närmaste tilltalande. Nästan som en nödvändighet för att kunna njuta av livet. Ju äldre jag blir desto mer ser jag det som min enda chans. Att bli galen alltså.

Jag ligger här och tänker på människor. Det är så många jag inte känner. Det är inget fel på mina existerande vänner, men jag kan inte riktigt släppa tanken på att av de över sex miljarder människor där ute borde finnas någon som jag skulle komma riktigt jäkla bra överens med. Någon med samma humor, samma musik- och boksmak, samma värderingar och känslor till livet, samma allt. Jag i en annan skepnad. Det skulle nästan vara kusligt.

Jag försöker komma på orsaker till varför jag inte kan sova:
- Jag sov en stund efter middagen
- Jag spelade tennis och har inte varvat ner än
- Sängen är för smal
- Det är varmt och kvavt
- Jag störs av regnljudet (nej det är ju skönt!)
- Jag är stressad inför nåt (knappast!)
- Jag är ensam

Det sista la jag bara till för att vinna sympatier.

Tomheten. Jag kommer fram till att tomheten måste vara den främsta orsaken.

När jag inte kan sova tänker jag på alla de stora, och hur de hanterade samma problem under sin tid. Vad gjorde Ivar Lo-Johansson, Émile Zola, Anton Tjechov och Pär Lagerkvist när de låg sömnlösa?
De satt sig upp och skrev förstås. Om man ändå hade karaktären. Eller så tog de en lång promenad i regnet. Det hade definitivt Dickens gjort.
Men inte jag. Jag ligger bara här och tycker synd om mig själv.

Nu gör jag ett nytt försök.
God natt!

Fan vad jag saknar tiden då Uffe Larsson var tjock

Kom tillbaka!

On The Road

Det blev till slut kusin Linn som fick den fjärde platsen. Den femte lämnade vi vakant i hopp om att stöta på någon spännande person efter vägen. Det gjorde vi inte.

Ett tag var det en rätt hätsk och laddad stämning i bilen. Vi hade just lämnat Bönhamn efter en glass på Arnes terrass då farfar fick ett starkt sug efter kaffe. Riktiga cravings - som en knarkare efter en syl. Och en åttioåring som inte får kaffe när han vill ha kaffe är inget att leka med. Linn hävdade bestämt att det fanns ett kafé i Nordingrå dit vi var på väg. Men farfar påstod att kaféet hon tänkte på var i Norrfällsviken och ända dit ville vi inte bege oss. Efter långa överläggningar kom vi fram till att det låg i Mjällom. Svårt det där, med alla byar i Höga Kusten.
Det hela slutade med att vi fick köpa kaffet på Hornöberget.


Där såg vi en man med moderiktiga clip-ons och trådlöst mobilheadset på hela dagen. (Tyvärr skymmer den andre mannen hans headset.) Han var otroligt oviktig i all sin inövade viktighet. Jag önskar att jag fotat honom inomhus, när han hade sin clip-ons uppfällda. Då såg han för härlig ut.

"Ööh...gott med Magnum Mandel."
"Mmm...men jag är mer utav en Sandwich-kille."
"Nej fy sjutton! Man blir så kladdig om fingrarna. Vänta nu ringer det!"

Höga Kusten runt med en SAAB 9000

Javisst! Solen skiner och idag vankas det utflykt ut mot Nordingrå till (har aldrig förstått varför det ska vara ett till där, men tydligen kan man skriva så). Med på utflykten följer:

FARFAR
84 år
Pensionär
Intressen: sport (framförallt tennis och fotboll), gamla saker, sitta bredvid när folk spelar sällskapsspel (typ Trivial Pursuit) och svara på andras frågor, sköta om huset och på tomten (i synnerhet gräsmattan som hålls nazistiskt kort), bilar, Västerbotten, byggnationer.

VIKTORIA (min syster)
19 år
Nybakad student i väntan på framtiden
Intressen: dricka cider och gå på lokal, kläder, kompisar, sitta på skitiga festivalcampingar och prata med folk från Härnösand, fika, MSN, se eftermiddagsteve och somna i soffan, äta mat, gå på derby i Kramfors och skratta åt faktumet att hon går på derby i Kramfors.

MIKAEL
25 år
Färdigutbildad gymnasielärare och blivande litteraturstudent
Intressen: undvika besvärliga situationer.


Som ni ser finns det två platser lediga. Först till kvarn! Ta med keps och en frukt. Men farfar och jag sköter snacket, det är känt sedan gammalt. Din roll blir att sitta i baksätet och stirra ut genom rutan, och då och då ställa frågor om omnejden som farfar kan svara på.
Rutten går via Hornö där vi sitter vid ett bord och tittar på Högakustenbron ett tag. Sedan till Nordingrå, ut mot Bönhamn och Barsta. Någonstans efter vägen stannar vi och äter en glass.

Urgerar rätten att skriva vad jag vill i min egen blogg

Jag har gått barfota och i kortbyxor hela dagen. Det är sommar det vill jag lova! Men så här på kvällskvisten blev det småkallt och då jag icke ville ta på mig långbyxor (ser det som ett misslyckande) letade jag istället fram ett par röda fotbollsstrumpor.
Klädsamt.

Som efter en Springsteen-konsert

Derby:
Kramfors - Ramvik

Vid utgången står två driftiga makedonier och tjänar storkovan på att sälja hemmagjorda T-shirts med texten: JAG VAR DÄR!

Dagens kvällspressord

MORDBOK

(subs.) bok som handlar om ett eller flera mord. Oftast mord som faktiskt ägt rum. Verkliga mord med andra ord. Inte påhittade. Inga skönlitterära mord, då hade det förmodligen kallats mordroman.

Den bästa känslan

Är att sitta på framsidan och läsa en bok i solskenet, samtidigt som man lyssnar på när granntanten pratar med gatans alla barn. Precis som hon gjorde med mig för tjugo år sedan. Då uppfylls jag av harmoni och tänker att detta trots allt är den bästa plats jag vet.

Äntligen är den här!

Årets jaktbilaga.

Fylld till bredden av läsvärda artiklar med titlar som:

"Vackra knivar av ädelträ"
"Prylar du inte visste du ville ha"
"En bra hund är viktig för jakten"
"Svampplockare och jägare samsas i skogen"
"Älgjagande köksmästare ger mattips"


Det är något sjukt med folk som jagar. Någonting har uppenbarligen gått snett i deras liv. Och detta borde de få hjälp med.

Jag vågar inte gå ut

Det här börjar bli riktigt obehagligt. Finns det någon jag kan ringa?

Nu är de tre

Jag tror de förökar sig vid kontakt med vatten. Som gremlins.

Lillpojken är galen

Först cyklar han fram och tillbaka på gatan med sin trehjuling. Och gör motorljud förstås. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som en kanonkula ser jag honom svischa förbi i ögonvrån. Sedan jagar han katten med en kvast och skriker krigsvrål. Han kutar runt huset, över tomten och ger sig inte förrän kattstackaren är fullständigt vettskrämd. Sedan återvänder han till sandlådan och skäller på sin storebror som alltid tar de finaste bilarna.

Hur fan ska man kunna skriva något mitt i denna kalabalik?

Gammal på gatan

Jag vaknar. Sätter mig på sängkanten. Kliar mig i håret. Gäspar. Ställer mig upp. Drar upp persiennen. Ser grannens barnbarn leka i sandlådan. I vår sandlåda. Med mina spadar, bilar och traktorer.
Känner mig hopplöst gammal.
Alldeles för gammal för att vara här nu.
En gång var jag kung på gatan, nu är jag bara en tragisk kuf.
Släpper ner persiennen. Lägger mig igen. Drar något gammalt över mig.

Det här blir en bra dag.

(Notera pojkarnas tofflor. Pesten sprider sig. Om tio år kommer Foppa inte vara känd som en före detta hockeyspelare eller som mannen som tog golfen till Örnsköldsvik. Nej bara som en toffel.)

Asbury Park, 2004

Det händer ibland att jag känner mig låg, värdelös och pissig. Då tar jag fram den här bilden, och inser genast hur förbannat bra jag faktiskt är.

Vem sa att man inte kan leva på gamla minnen?

Det kallas okunskap

När man sitter och ser en film, och hela tiden imponeras och slukas av ett briljant skådespel. Och man sitter där och tänker: vem i allsin dar är den där gamla gubben? Det ju den bäste skådespelare jag någonsin sett!

Sen rullar eftertexterna och det visar sig vara Laurence Olivier.

Från och med nu ska jag bara se filmer med honom i.

Paddy och Dr. Mengele

Ni som följde min förra blogg vet att jag sommarjobbade i ett parkeringshus på Irland ifjol. En av mina arbetskamrater hette Patrick. Han hade ett osunt intresse av nazism, i synnerhet doktor Josef Mengele. Paddy älskade att se dokumentärer om honom på Discovery, samtidigt som han satt med fötterna i ett fotbad och drack en iskall pint Beamish. Det var hans bild av en perfekt kväll. Dagen efter gick han till parkeringsplatsen igen och berättade för sina arbetskamrater om sina nyvunna kunskaper om nazismen, Mengele och flykten till Brasilien.
Det var Paddys liv och han var nöjd med det.

Igår gick Paddys favoritfilm på TV4-film: The Boys from Brazil, med Gregory Peck i rollen som Mengele.
Givetvis spelade jag in den.
Det är söndag, mulet och ödesmättat; med andra ord som upplagt för två timmar nazistfilm från 1978.

Jag och farfar diskuterar Svenne Hedlunds kroppshållning

Mikael: Visst är han väl puckelrygg?
Farfar: Nja jag vetefan. Det är ju som om han inte har någon mage, bröstkorgen kommer direkt ovanför midjan.
Mikael: Ja nåt tokigt är det.

(Farfar säger ingenting. Han dricker lite mer öl, lyfter på axlarna och drar ner huvudet som för att härma Svenne. Han ser konfunderad ut.)

I huset där jag växte upp

På tandborststället i badrummet på övervåningen står denne muskulöse man. Jag vet inte var han kommer ifrån eller varför han står där.





Bland kryddorna i köket står detta foto. Ingen vet vem det är, men enligt mamma heter hon Madeleine. Kortet har på något sätt följt med mamma hem från jobbet, och sedan placerats på kryddhyllan. Ingen vet varför. Men det står kvar.


Jag gillar att dessa prylar står där och förgyller inredningen. Jag gillar att jag vuxit upp i ett hus där figurer, kort och annat krimskrams kan stå framme i åratal utan att någon bryr sig om att flytta på dem. Jag menar, varför skulle man?

När jag blir gammal ska jag också skaffa ett hus med saker överallt.