Samtal med min syster

"Ska du inte börja blogga igen?"
"Nej, jag har inget att komma med."
"Men du säger ju roliga saker."

Det var fint sagt. Så fint att jag är redo att göra ett försök.

Martin Luuk intervjuad i DN

När jag var arton så slöt jag en pakt med Djävulen. Jag fick för mig att antingen så lever man livet och så är man delaktig i det eller så står man vid sidan av och skildrar, skriver och observerar det. Jag var tvungen att göra ett val och det var ju oerhört korkat av mig att välja att stå vid sidan av och betrakta. Så nu vill jag bara backa och göra om det avtalet. Jag vill vara bland människor och inte bara parasitera. Jag vill ha ett vanligt jobb och gå till Ingelsta Kalkon på morgonen. Att folk väntar mig där klockan nio. Att jag ska svara i telefonen: "Ingelsta Kalkon, Martin Luuk, vad kan jag hjälpa till med?" Och så ska de säga: "Jag skulle vilja köpa kalkon." Och då skulle jag säga: "Hurra, kalkon är just vad vi har" och känna mig som om jag var del av någonting fint.

Ett år räcker

Det var så längesen jag bloggade att jag glömt hur man gör. Det var så längesen jag skrev att jag inte längre minns hur man binder samman meningar; så den ena harmonierar med den andra. I Stockholm lyste solen och Per hade förberett middag. Jag är trött på allt kindpussande. Det är alldeles för många begravningar i år. "Back in Sweden he's probably the funniest guy ever, and a genius." På flygplatsen i Barcelona blev jag bryskt väckt av en vakt som såg ut som en mossad-polis. Jag gillar att "Tag me!" är en internationellt vedertagen uppmaning. Aloe Vera är dyrt på flygplatser. När jag nu sitter på en stol på gården framför huset i Kramfors undrar jag vad jag ska göra med allt. Jag surfade sista kvällen i Las Palmas. Två luftballonger seglade över staden, en med Postens logga. Under de få sekunder jag stod upp var det fantastiskt roligt. Jag gillar England mer idag än för en månad sedan, mycket mer. Den här bloggen har tappat en av sina bästa läsare. I Härnösand blev jag hämtad av två gamla vänner - jag är glad för alla vänner: nya, gamla och de jag ännu ej lärt känna. Jag saknar morgondagens ovetskap och gårdagens äventyr. I Uppsala spelade vi krocket och grillade. Men jag skrubbade knäna och svalde två liter saltvatten. Den som vill se bilder från resan får helt enkelt adda mitt ansikte på Facebook. Döden kan komma när som helst. Jag har dansat onyktert med danskar, anglosaxer och spanjorer på uteställen  i Köpenhamn, Buckingham och Las Palmas - det finns förstås en jämförelselista att göra här, men den har inte vuxit fram än. Jag köpte ingen rom, bra mojosås. Polyfoni Kakafoni levererade årets bästa inläggsrubrik: När livet blir som man vill ha det försvinner lusten att dokumentera det.

¡Canarias libre!

(Kolla in den begynnande tapaskulan.)

Hogmod gar fore fall

Miguel kor vespa. Overallt. Det ar behandigt har i stan, ty det ar bade latt att komma fram och att hitta parkering. Forsta gangen jag akte vespa med Miguel reagerade jag over hur tidigt han akte vid trafikljusen. Han accelerade ivag en sekund innan det blev gront, da det fortfarande var rott. Jag fragade honom om detta och han sa att han hade talang for det dar, att veta exakt nar det skulle bli gront. I flera minuter skrot han om hur saker han var, hur han alltid var forst ivag vid trafikljusen.

Inlagget behover inte bli langre an sahar. Den smarta lasaren har redan listat ut vad som hande nagra dagar senare.

En kort stund av hemlangtan

Nar man kommer hem klockan fyra efter att ha varit ute och provat den lokala honungsromen, om och om igen. Halsar Agua de Monantial for att forebygga bakfylla. Gar och lagger sig i ett rum vars temperatur narmar sig kokpunkten. Vaknar nagra timmar senare med lakanet virat som en kondom runt kroppen. Svettig men kissnodig. Klipper loss lakanet fran kroppen med en sax. Hasar sig in i badrummet. Slar pa lyset och finner herr Kackerlacka pa toalettlocket och fru Kackerlacka i handfatet.

Da, i just det ogonblicket, langtar jag hem. (Men bara lite.)

Kurs i kanarianska

Det ar ungefar som spanska, forutom vissa ord. Som buss. Pa spanska heter det autobus, eller bara bus. Tror jag. Har pa Kanarieoarna heter det guagua. Mycket roligt. Som smabarn som nyss lart sig prata. Och sa forestaller jag mig att de aldrig sett farkosten forut, och pekar och utbrister nagot gutturalt i ren overraskning: GUAGUA!

Men egentligen kommer det fran tiden da britterna var har och harjade. De dopte bussarna till wagons, och wagon pa infodingarnas sprak blev snart guagua. Ett fantastiskt ord att saga! Prova sjalva: guagua (uttalas: wahwah)

Respekt

Vit men glad

Spanjorerna verkar inte forsta oss skandinavers behov av att sola, och bygga en jamn branna som vi sedan lite forsiktigt skrytsamt kan smyga fram for vara vanner vid hemkomst. Varje gang vi ar pa stranden sa ar det nagon som tvingar pa mig solskyddsfaktor - och inte 8 eller 12, utan 20. Jag kan ju lika garna ga kladd i overall! - eller flyttar parasollen over mig. De har ju en fin spansk aret-runt-branna, medan jag ar en blek och kanslig svensk som maste tas hand om.

"You're getting red Mikael!" Skriker nagon nar jag legat i solen tio minuter.
"Well that's the fucking point!" Vill jag svara, men det kan jag ju inte. Jag ar ju gast och en slags ambassador for det svenska folket. Atminstone ser jag mig som det. Dessutom vill jag inte ge mig in i diskussion med en spansk. Allra helst inte med Miguels gravida syster. Det ar oftast hon som ser efter mig, och hon har redan klivit in i en slags tidig mammaroll - 0mtanksamt irriterande.

Dessutom ater vi och sover under de timmar solen tar som bast. Vafan! Jag kommer ju se ut som en finne nar jag kommer hem, eller i basta fall en engelsman. Hur ska da nagon forsta att jag varit pa utlandet?!

Djurlivet pa Gran Canaria

Lagesrapport

Sitter i en lagenhet i centrala Las Palmas. Vaggarna ar gula, bla, grona och roda. Balkongdorren ar oppen. Det ar varmt. I koket star Miguel, en fyrtioarig ungkarl bordig fran Zaragoza. Han gor en sallad och nynnar till melodin som spelas pa radion. Saknar han nagon ingrediens sa oppnar han fonstret och ropar over innergarden till grannen.

Om tio minuter ska vi ta vespan till Miguels syrra dar det vankas nagot slags knytkalas. Dessa tio minuter kommer sakert bli trettio, men det gor inget; det har ar ju Spanien. Har ar maten viktigast, inte tiden. Jag tror fan vi inte gor nagot annat an att ata. Lunchen/middagen idag tog tre och en halv timma. Jag at blackfisk, och allt annat som fanns pa tallrikarna. Har delar man och ger.

Utmattad och lycklig

England har varit helt fantastiskt. Vi - jag, Ray, Gareth och Talina och Sarah fran Minnesota - har tillbringat de senaste dagarna i Buckingham, i hjartat av England. Bland kor, far, slott och pubar. Vi har bott hemma hos Gareths foraldrar, som sjalva befunnit sig pa deras kanalbat. Varje kvall har antingen kants som att sova over hos en polare, eller efterfest. Inga problem, bara gladje. Dessutom har vi hunnit med typiska engelska aktiviteter, som "punting" i Oxford, Warwick Castle, kanalbat genom landsbygden och fish n' chips i Stratford-Upon-Avon, Shakespeares fodelesort.

Idag var det ledsamt att ta farval. Men jag kanner mig fylld av gladje och minnen. Forhoppningsvis tillrackligt mycket for att ta mig genom den jamtlandska vintern.

Det har inlagget ar alldeles for mycket resedagbok, jag vet det. Men jag orkar inte gora det pa nagot annat satt.

Om nagra timmar gar planet till Las Palmas. Dar vantar gamle Miguel. Hoppas han inte har lika mycket planerat. Det racker bra som det varit. Nu vill jag bara ligga ner och sola, eller sitta upp och vina.

Lyxhandtag

Det ar ingen hemma. Bara jag, Gareth och Ganesha. Vi har sett London idag. Inte Ganesha da, han har statt pa byran under spegeln i hallen. Familjen som bor har jobbar fortfarande, pa det framgangsrika familjeforetaget. De saljer handtag och sant, typ lysknappar, dorrhandtag och det dar du vrider om i duschen for att fa vatten. Har i de lyxigare delarna av London finns det folk som betalar overpris for sant. Det ar jag glad for. For da kan jag ju sticka olglaset in under ismaskinen som ar inbyggd i kylen och fa iskuber i min lask. Bara sadar.

London

I den har lagenheten vaktar Ganesha.

Junkie

Har inte varit på internet sedan i torsdags. Nu försöker jag bota min abstinens på Skavsta flygplats, för 2 kronor i minuten. Det går sådär. Vill göra allt på en gång men hinner inte med någonting. Förhoppningsvis har jag mer tid hemma hos Ray i London.

Bilresan var mycket bra. Finns alldeles för mycket att skriva så det är tveksamt om jag kommer kunna skriva någonting.

På bussen ut hit till flygplatsen frågade en liten pojke sin far varför ingen pratade. "Jag vet inte" svarade pappan, "de kanske funderar över livet."

Däenmaarck

För första gången i mitt liv mobilbloggar jag. På Johans mobil. Från Nyhavn, Köpenhamn. Det är stort. Vi dricker öl och det här meddelandet tog typ en halvtimme att skriva.